in Artikel

Artikel: Primus Jansson

För att få sig ett samtal med Primus Jansson måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Inte alls oväntat, egentligen.
   Nog för att jag tyckte telefonnumret jag fått i min hand innehöll lite väl många nollor, men att jag skulle nå Kristina med hjälp av det kom som en chock ändå. Efter ett par sekunder som mest präglades av att det stod helt stilla i min skalle lyckades jag dock förklara för denna förtjusande receptionist att ”jag söker Primus Jansson”.
   – Han är tyvärr ute hela förmiddagen, svarade hon i ett tonläge som indikerade att hon var uppriktigt ledsen å mina vägnar.
   – Men vad gällde saken?
   – Eh, det gällde en intervju…
   – Intervju? Nja vet du, det är inte Primus som har hand om sådant. Vill du att jag ska koppla dig till personalkontoret i stället?
   – Nej, nej. Jag heter Johan Jacobsson och jag är journalist. Jag ska intervjua Primus Jansson om hans musik.
   – Ojdå.. eh jaha. Men ring tillbaka efter lunch så finns han nog här.
   Två timmar och en påhälsning hos Kristina i växeln senare och jag återberättar ovanstående lilla anekdot för Primus. Han skrattar gott åt Kristinas förvåning.
   – Jo, jag håller allt en låg profil. Ganska många av mina arbetskamrater skulle nog misstänka att jag hade gått och blivit galen om de hörde vad jag spelat in. Om de nu inte redan tror det. Att jag är galen alltså.

För att ta del av Primus Janssons toner måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Tidigare i höstas gav Henrik Kihlbergs Rocket Number Nine Records ut en trippel-CD-box bestående av tidigare outgivet material signerat denna enstöring. Det är ett helt sensationellt verk. Någonstans i bakgrunden kan man ana influenser från Steve Reich och clicks & cuts-scenen, men Primus uttryck är helt hans eget.
   Det är förmodligen en av de mest originella laptop-gjorda skivor du inte kommer att höra i år.
   Primus vill nämligen inte förpassa sin musik till vinyl eller aluminium. Att boxen ändå blev verklighet var bara ”en eftergift åt Henrik eftersom han tjatade så in i helvete”, enligt Primus själv.
   Och då en eftergift släppt i endast i fem exemplar.
   – Nej, att lyssna på ett musikstycke mer än en gång tycker jag är barockt. När jag skapar gör jag det för stunden, för mitt eget höga nöjes skull. Så fort jag har komponerat klart slänger jag skiten och funderar på vad som komma skall härnäst. Att Rocket Number Nine ändå kunde realisera de där albumen berodde faktiskt på att jag inte lärt mig att använda min dator. Min son upptäckte en mapp med en mängd mp3-filer när han skulle hjälpa mig med datorn. Han berättade det för Henrik som han studerar tillsammans med. Och Henrik blev som blev eld och lågor och tjatade som en skållad råttpung och jag gav upp och sa att han fick väl göra några skivor då, att ge till folk som möjligen skulle kunna förstå vad det handlade om.
Men vill du inte skänka andra människor känslor?
   – Du, andra människor får faktiskt skaffa sina egna känslor bäst de vill. Det kan väl ändå inte vara upp till mig? Andra människors åsikter om min musik rör mig inte i ryggen. Det är mig totalt likgiltigt om du eller någon annan gillar eller hatar vad jag gör. Jag är dessutom helt säker på att den här intervjun kommer att göra mig arg när jag läser den, jag tror du kommer att misslyckas att beskriva vem jag är och att din vinkling kommer att bli ”gammal kuf som gör musik”. Och då är det min person som står under mikroskop och då blir det personligt. [skratt] Vem fan är intresserad av nåt personligt, förutom de närmast sörjande? Jag bara undrar.
   – Alla försök att skriva om mitt konstnärskap eller vilket konstnärskap som helst för den delen är förkastlig, eftersom det bara handlar om folks tolkningar av konst de inte har någon aning om. Alla nödvändiga nycklar som behövs för korrekt tolkning finns i konstnärens huvud och bara där. Och en konstnär bör aldrig förklara vad hon eller han tänkt och menar med verket eftersom alla ord i världen inte räcker till att täcka in allt som pågår i en hjärna. Det blir en mental våldtäkt förstår du.
Men finns det inte tjusningar med tolkningar?
   – Som?
De kanske framförs på ett intressant och underhållande sätt?
   – Intressant och underhållande för vem? Sedan när blev direkta felaktigheter intressanta? Intressant för dig kanske men inte för mig. Det blir bara underhållning och underhållning är inte konst och sålunda inte heller intressant.
Tycker du inte att viss förströelse är viktigt?
   – Nej.
Då måste jag bara fråga varför du ställde upp på intervjun.
   – För att du verkar ha bestämt dig för att skriva om mig och jag vill inte att du ska få stå oemotsagd.
Jag förstår. Nytt spår. Om jag bad dig att i korta drag beskriva dig själv för Twisterellas läsare..?
   – Primus Jansson. Skåning. Det räcker.
Okej.
   – Varför skulle någon vara intresserad av min person, förresten?
Kanske för att du gjort fantastisk musik? I alla fall enligt Henrik och mig… Inte för att du bryr dig vad vi tycker, men folk kanske blir nyfikna eftersom vi höjer din musik till skyarna hela tiden.
   – Jaja. Så vad förväntar du av mig då? Att jag ska redogöra för hur det gick till när min son blev till, eller kanske nån snyfthistoria från min barndom?
Om du vill.
   –Jag har redan sagt för mycket.
Vill du prata om din skapandeprocess?
   – Jag förklarade nyss att skapandeprocessen inte går att förklara i ord!
Förlåt.
   – Har du många frågor kvar?
Bara tre. Har du förståelse för de som tycker att det är konstigt att en sextioårig kommunaltjänsteman gör den mest framåtskridande musiken just nu?
   – Jag har en viss förståelse för att det kanske övergår en del svagt begåvade individers förstånd. Du borde vara något mindre fördomsfull eftersom jag antar att du är någorlunda bekant med historien. Eller är namn som Stockhausen, Ives, Cage, Xenakis, Perry, Zorn, Evan Parker och Feldman obekanta? Musik känner inte av ålder, kön eller hudfärg.
Var det någon speciell skiva eller så som fick dig att vilja göra musik själv?
   – [paus] Vet du, det var det faktiskt. Men jag tänker inte avslöja vad. Det skulle bara få dig att övertolka mig än mer än vad du redan gör. Du är för övrigt varmt välkommen att försöka fånga in min konst i din text. Men folk måste vara införstådda med att du har fel. Jag har en fråga till dig, förresten. Hur försvarar du ditt jobb?
Ähm… Genom att säga att jag hemskt gärna vill få så många som möjligt uppmärksamma på att det finns annan musik än den som ligger på topplistan.
   – Du vill alltså pracka på andra människor din smak?
Nej, nu missförstår du mig. Jag vill bara informera. Om någon eller några tar till sig av vad jag har att säga blir jag glad, dock.
   – Så du tror inte att människor har förmågan att själva hitta konst som passar dem? Det låter ganska fördomsfullt måste jag säga.
Visst har de det. Men jag tipsar, andra tipsar mig och så växer vi alla som människor.
   – [ljudlig suck] Inget ont mot din person, du kanske uppfattar mig som otrevlig med det är alls inte min intention. Men jag önskar innerligt att alla musikjournalister, musikvetare och musikförståsigpåare kunde sluta upp med vad de håller på med. Och vad var det jag förklarade för dig tidigare. Det kanske du minns.
Jodå. Sista frågan. Vad har du för planer för framtiden, hur tror du att din musik kommer utvecklas?
   – Om jag det visste, vilket jag inte säger att jag nödvändigtvis gör, så vore det antagligen min ensak. Hej då.
Hej…

Och reläerna slöts, återgick till sina ursprungliga positioner. Knappar förblev otryckta. Rösterna tystnade.

Artikel tidigare publicerad på Twisterella, 2003-11-24

Kommentera

Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.