Artikel
There are 53 posts filed in Artikel (this is page 4 of 6).
Artikel: Calvin Johnson
Stockholm, 1995. Klockan är över fyra på natten, inuti en gammal malmgård belägen på Södermalm råder febril aktivitet. Sedan länge ensam kvar i lokalerna och i skenet från en datorskärm tar jag plats, breder ut mig och gör det själv; passion, kunskap och mission omvandlas via rudimentär förståelse av Word, PageMaker och en scanner till något konkret.
Klippa, klistra, peka, klick.
Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.
Continue reading
Klippa, klistra, peka, klick.
Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.
Continue reading
Artikel i Loyal Magazine
Artiklar i OrkesterJournalen
Artikel i Tecknaren
Artikel: USA:s olagliga whiskyparadis
Fredagen den 16 januari 1920 tågade ett hundratal människor genom Bostons gator.
Alla var de högtidsklädda, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
Utanför den nygotiska metodistkyrkan Morgan Memorial Church of All Nations gjorde de halt. Strax därpå, klockan 19:30, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en blomstersmyckad kista – var John Barleycorn, personifikationen av sädesslaget korn och de alkoholhaltiga drycker man kan tillverka av det.
Liknande scener, liknande kulthandlingar, utspelade sig samtidigt i bland annat Atlanta, San Francisco, Los Angeles, Norfolk, Washington D.C. och Chicago. Olika lokala avvikelser förekom – i Norfolk åtföljdes till exempel John Barleycorns kista av en man utklädd till Djävulen – men samtliga var glädjeyttringar över att lagförslaget The Volstead Act trädde i kraft när klockan slog midnatt och den 17 januari 1920 var ett faktum.
Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens ankomst. Vad som firades var tron på att ett förbud mot att sälja, producera, importera och transportera alkoholhaltiga drycker skulle leda till ett bättre Amerikanskt samhälle.
Continue reading
Alla var de högtidsklädda, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
Utanför den nygotiska metodistkyrkan Morgan Memorial Church of All Nations gjorde de halt. Strax därpå, klockan 19:30, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en blomstersmyckad kista – var John Barleycorn, personifikationen av sädesslaget korn och de alkoholhaltiga drycker man kan tillverka av det.
Liknande scener, liknande kulthandlingar, utspelade sig samtidigt i bland annat Atlanta, San Francisco, Los Angeles, Norfolk, Washington D.C. och Chicago. Olika lokala avvikelser förekom – i Norfolk åtföljdes till exempel John Barleycorns kista av en man utklädd till Djävulen – men samtliga var glädjeyttringar över att lagförslaget The Volstead Act trädde i kraft när klockan slog midnatt och den 17 januari 1920 var ett faktum.
Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens ankomst. Vad som firades var tron på att ett förbud mot att sälja, producera, importera och transportera alkoholhaltiga drycker skulle leda till ett bättre Amerikanskt samhälle.
Continue reading
Artikel: Swans
Stockholm, Strand, 8 maj 2011. Mannen framför mig verkar hänryckt, i extas. Om och om igen briserar hans rotunda kropp i våldsamma känsloyttringar; han lyfter armarna mot taket, stampar med fötterna, knycker på nacken.
Fullkomligt normalt beteende.
Att uppfyllas av mäktiga eldar under en Swans-konsert – en sådan som mannen och jag befinner oss på – är kutym. Deras musik är ju en gång så; långsamt och intensivt krälar den mellan motsatsförhållanden som mörker/ljus och primal/intellektuell. Inget med den är måttligt eller beräknande, tillbakalutat eller hänsynsfullt.
Du lyssnar inte på Swans, du låter dig domineras av dem.
De slår an sina strängar och du dansar, dansar som en nickedocka.
Continue reading
Fullkomligt normalt beteende.
Att uppfyllas av mäktiga eldar under en Swans-konsert – en sådan som mannen och jag befinner oss på – är kutym. Deras musik är ju en gång så; långsamt och intensivt krälar den mellan motsatsförhållanden som mörker/ljus och primal/intellektuell. Inget med den är måttligt eller beräknande, tillbakalutat eller hänsynsfullt.
Du lyssnar inte på Swans, du låter dig domineras av dem.
De slår an sina strängar och du dansar, dansar som en nickedocka.
Continue reading
Artikel: Roll The Dice
Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.
Om och kring 1951 började exempelvis allkonstnären John Cage komponera med hjälp av den kinesiska orakelboken »I Ching«. 1975 färdigställde Brian Eno och Peter Schmidt »Oblique Strategies«; en kortlek som kan användas till att bryta kreativa dödlägen…
Hammarby Sjöstad, Stockholm. På restaurang Tezukuri Sushis uteservering sitter Peder Mannerfelt och Malcolm Pardon – Roll The Dice – och jag; medan vår mat tillagas har vi inlett en intervju.
Peder: Det är något speciellt med analogsynthar. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som kommer att hända när man kopplar ihop dem. Och det är ju lite vår grej, det är därifrån vårt namn kommer; vi kastar tärningarna och ser vad som händer.
Malcolm: Ja, det var lite så vi tänkte när vi började jobba ihop: ska vi göra något ska vi göra något som vi inte är vana vid. Och då är det ju bra att göra det med grejer som man inte kan kontrollera riktigt, grejer som kan överraska en.
Genom åren har mången musiker berett plats för slumpen – lyckträffar, tillfälligheter, det oförutsägbara – i sitt skapande.
Få har dock gjort det lika intelligent sorglöst och storögt målmedvetet som Peder och Malcolm.
Peder: Inledningsvis hade vi inga tankar på att göra en platta eller vara ett band. Vi delade bara studio och tänkte att det skulle vara kul att göra något tillsammans. Så vi gjorde en låt och den blev rätt bra och då fortsatte vi.
I januari 2010 realiserade den Tulsa, Oklahoma-baserade etiketten Digitalis LP:n »Roll The Dice«; Roll The Dice debut, summan av ovanstående. Över dess sju spår – nio på CD-utgåvan som släpptes tre månader senare – tar Peder och Malcolm sina bångstyriga analogsynthar på resor till drömland som är både Tangerine Dream- och Cluster-minnande samt högst personliga. Ett mästerverk.
Malcolm: Att vi hamnade på just Digitalis var också en tillfällighet, de sökte upp oss.
Peder: John [Twells], som har Type Records och som jag känner lite grann, hade med en av våra låtar på ett mixtejp. Och så hörde Brad [Rose] på Digitalis den tejpen.
Malcolm: Vi har inte aktivt letat skivbolag och det är ett medvetet val.
Peder: Det som kommer kommer.
Malcolm: Förra hösten satt vi och tänkte »hm, vi kanske skulle spela in lite nytt material?« och precis då hörde Tony [Morley] från The Leaf Label av sig: »ni är grymma, vad håller ni på med nu, har ni något skivkontrakt?« »Okej, då är det dig vi ska signa med nu«, svarade vi.
Sagt och gjort. Med Leaf i ryggen konkretiserade Peder och Malcolm sina tankefrön; arbetet med uppföljaren till »Roll The Dice« igångsattes.
Malcolm: Vår musik är något av ett soundtrack till en film som inte finns. Någon sa att »Roll The Dice« var lite träig i tonen och då fick vi bilder av nybyggare i skallen. Och det ledde till att vi helt plötsligt gick in i två nybyggar-karaktärer och det gjorde att vi lättare kunde skapa ljudvärldar om och kring dem. »Jaha, vad gör de då?« »Ja, du vet, de ska leta efter guld i USA.« Sedan dess har vi haft »Vad hände med de här snubbarna?« som röd tråd i vår musik.
Peder: Det gick inte så bra för dem.
Malcolm: Nej, nu har de fått anpassa sig till den moderna världen, det vill säga slutet av artonhundratalet, början av nittonhundratalet. När vi började arbetet på nya skivan tänkte vi därför »Om man skulle placera någon vid ett löpande band i en tidig fabrik – hur skulle det rummet låta?«. Det temat var det vi utgick i från. Men låtarna står sedan på egna ben, när de väl kommit till.
Genom åren har många band försökt återskapa den magi – själen, glöden, det odefinierbara »det«:et – de frammanade på sin första skiva.
Få har dock lyckats lika bra som Roll The Dice. »In Dust« – som deras andra album döpts till – är lika oändligt fascinerande och säreget krautig som »Roll The Dice«, samtidigt är den mörkare. Ett mästerverk.
Peder: Huvuddelen av all musik på »In Dust« är inspelad här i Hammarby. Ett tag var vi dock inne på att spela in den i Compass Point Studios på Bahamas, där Grace Jones och U2 spelade in alla sina hittar. Det kändes så jävla fel så vi tänkte att vi måste kolla upp den. Så vi mejlade dem: »vi har ganska dålig budget«. Vi fick inget svar.
Tre välfyllda tallrikar – elvabitars sushi, bento och vegetarisk yakisoba – ställs ner framför Peder, Malcolm och mig respektive. De tystar vårt samtal.
Mellan tuggorna märker jag att jag önskar att fler musiker kunde bereda plats för slumpen i sitt skapande.
Originalet till en artikel som publicerades i Sonic #59, hösten 2011
Artikel: Saint Vitus
Ifrågasättande av den rådande världsordningen. Avståndstagande från ängsliga modenycker. Alkoholberoende. Hatets mekanismer. Upptäckten att världen långsamt och systematiskt håller på att mördas. Insikten att helvetet är ens egen hjärna. Livet och döden.
Vill du veta hur allt det ovanstående låter? Lägg ”Born too late” (SST, 1986), Saint Vitus tredje LP, på skivtallriken.
”Born too late” består nämligen av drygt 34 minuter doom i ordets alla rätta bemärkelser. Dess riff och tempon är Black Sabbath-inspirerade och utdragna till bristningsgränsen. Dess lyrik och röster berättar om ett ohälsosamt mörker. Dess allmänna attityd är punkigt kaxig. Dess ljudbild minner om daggvåt granit och varm rök.
Med andra ord; ”Born too late” är ett fullkomligt mästerverk. Ett inspirerande universum. Ett måste i varje skivsamling. Ett praktfullt exempel på musikens makt.
Men det är också ett alster som saknar en fullvärdig uppföljare.
”Mournful cries” (SST, 1988) och ”V” (SST, 1990) må visserligen nosa runt i dikena till vägen som ”Born too late” trampade upp. ”Die healing” (Hellhound, 1995) må visserligen ha inneburit en skön revansch efter det aningen oinspirerade Christian ”Lord Chritus” Lindersson-samarbetet ”C.O.D.” (Hellhound, 1992). Likväl…
Nu, i nådens år 2012, är emellertid tre fjärdedelar av det Saint Vitus som skapade ”Born too late” – Scott ”Wino” Weinrich (sång), Dave Chandler (gitarr) och Mark Adams (bas) – samt nytillkomne trummisen Henry Vasquez (Blood of The Sun) aktuella med ”Lillie: F-65”.
Den första nya Saint Vitus-plattan på sjutton år.
Är det dessutom en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med »Born too late«?
Continue reading
Vill du veta hur allt det ovanstående låter? Lägg ”Born too late” (SST, 1986), Saint Vitus tredje LP, på skivtallriken.
”Born too late” består nämligen av drygt 34 minuter doom i ordets alla rätta bemärkelser. Dess riff och tempon är Black Sabbath-inspirerade och utdragna till bristningsgränsen. Dess lyrik och röster berättar om ett ohälsosamt mörker. Dess allmänna attityd är punkigt kaxig. Dess ljudbild minner om daggvåt granit och varm rök.
Med andra ord; ”Born too late” är ett fullkomligt mästerverk. Ett inspirerande universum. Ett måste i varje skivsamling. Ett praktfullt exempel på musikens makt.
Men det är också ett alster som saknar en fullvärdig uppföljare.
”Mournful cries” (SST, 1988) och ”V” (SST, 1990) må visserligen nosa runt i dikena till vägen som ”Born too late” trampade upp. ”Die healing” (Hellhound, 1995) må visserligen ha inneburit en skön revansch efter det aningen oinspirerade Christian ”Lord Chritus” Lindersson-samarbetet ”C.O.D.” (Hellhound, 1992). Likväl…
Nu, i nådens år 2012, är emellertid tre fjärdedelar av det Saint Vitus som skapade ”Born too late” – Scott ”Wino” Weinrich (sång), Dave Chandler (gitarr) och Mark Adams (bas) – samt nytillkomne trummisen Henry Vasquez (Blood of The Sun) aktuella med ”Lillie: F-65”.
Den första nya Saint Vitus-plattan på sjutton år.
Är det dessutom en Saint Vitus-platta som verkligen tål att sorteras sida vid sida med »Born too late«?
Continue reading
Artikel: Syket
Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet och även om bandnamnet mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.
Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet och även om bandnamnet mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.
Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.