Alla var de högtidsklädda, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
Utanför den nygotiska metodistkyrkan Morgan Memorial Church of All Nations gjorde de halt. Strax därpå, klockan 19:30, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en blomstersmyckad kista – var John Barleycorn, personifikationen av sädesslaget korn och de alkoholhaltiga drycker man kan tillverka av det.
Liknande scener, liknande kulthandlingar, utspelade sig samtidigt i bland annat Atlanta, San Francisco, Los Angeles, Norfolk, Washington D.C. och Chicago. Olika lokala avvikelser förekom – i Norfolk åtföljdes till exempel John Barleycorns kista av en man utklädd till Djävulen – men samtliga var glädjeyttringar över att lagförslaget The Volstead Act trädde i kraft när klockan slog midnatt och den 17 januari 1920 var ett faktum.
Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens ankomst. Vad som firades var tron på att ett förbud mot att sälja, producera, importera och transportera alkoholhaltiga drycker skulle leda till ett bättre Amerikanskt samhälle.
Men om alla dessa förbudstidsivrare haft tillgång till spåkulor hade de förmodligen inte varit lika självsäkra och festsugna. Ty visserligen ledde The Volstead Act till att genomsnittsamerikanen drog ner på sin alkoholkonsumtion, men den ledde även till gängkrig i många av USA:s storstäder. Chicagogangstern Al Capone undanröjde exempelvis alla hot mot sitt brottsimperium – som till stor del finansierades av lönnbränning och smuggelsprit – medelst knytnävar, baseballträn och/eller kulsprutepistoler.
I Templeton, Iowa – ett litet samhälle beläget drygt 66 mil rakt västerut från Chicago – gick också de olagliga destilleringsapparaterna varma. Den lokale bondsonen Joseph ”Joe” Irlbeck – spindeln i nätet vad gällde Templetons alkoholproduktion – var dock ingen Al Capone. Templeton var inte Chicago. Templeton var istället något alldeles unikt; ett slags paradis för hembrännare och whiskyfantaster.
Bryce T. Bauer föddes 1987 i Audubon, Iowa. Under hela sin uppväxt lyssnade han andlöst när släktingar och bekanta skildrade laglösheten, karaktärerna och idéerna som frodades i Templeton under förbudstiden. Och ju fler sådana skildringar han hörde, desto mer förvissad blev han om att Templetons historia måste bevaras för eftervärlden. För ungefär tio år sedan började därför Bryce och hans vän Daniel Manatt att intervjua personer som kunde tänkas ha något att säga om Templetons hembrännare.
– Vi samtalade med en mängd människor, berättar Bryce på telefon från hemmet i New York. Snart insåg vi också att det även fanns en hel del skriftligt material i ämnet och att detta material skulle kunna ligga till grund för en dokumentärfilm.
Med detta nya mål för ögonen la Dan och Bryce i överväxeln. De besökte arkiv, bibliotek och hembygdsföreningar. De läste gamla dagstidningar, utredningsrapporter och förhörsprotokoll.
– Till slut hade vi samlat ihop så mycket stoff att det inte fanns en chans att vi skulle få plats med allt det i en enda dokumentärfilm. Då föreslog Dan att jag skulle skriva en bok om Templeton.
Den 1 juli i år gav det välrenommerade förlaget Chicago Review Press ut ”Gentlemen Bootleggers. The True Story of Templeton Rye, Prohibition, and a Small Town in Cahoots” – den konkreta manifestationen av Dans ovanstående förslag samt årets julklapp för alla intresserade av alkoholhistoria.
”Gentlemen Bootleggers” tar nämligen ett helhetsgrepp på förbudstiden och hembränningsverksamheten i Templeton. Genom att se det stora i det lilla – världen genom en droppe whisky – förklarar Bryce hur globala och nationella företeelser som första världskriget, antityska strömningar, Ku Klux Klans framväxt, Amerikas jordbrukspolitik och den Stora Depressionen påverkade spriten som rann ur Templetonbornas destilleringsapparater. Parallellt med detta bjuder ”Gentlemen Bootleggers” dessutom på en spännande katt och råtta-lek mellan Joe Irlbeck och förbudstidsagenten Benjamin Franklin Wilson samt ett oändligt antal fascinerande anekdoter (en Monsignore som bränner whisky i sin kyrkas källare, någon?).
– När jag satte igång att skriva ”Gentlemen Bootleggers” var jag definitivt på hembrännarnas sida, skrattar Bryce. Som många andra tyckte jag att förbudstiden var en fruktansvärt dum och obegriplig idé. Numera har jag dock viss förståelse för de som förespråkade den – väldigt många amerikaner led av alkoholproblem på den tiden. Detta sagt så löser man inte alkoholproblem med totalförbud, man löser dem genom sociala reformer.
Att hembrännarna i Templeton hade större yrkesstolthet än många av deras samtida kollegor framgår också med all önskvärd tydlighet i ”Gentlemen Bootleggers”. Whiskyn de tillverkade – vilken till och med förärades ett eget namn; Templeton Rye – innehöll inga typiska kostnadssänkande/tidsbesparande ingredienser som jod, katrinplommonjuice, bly, balsameringsvätska och glycerin. Ett rykte gör gällande att Templeton Rye till och med var Al Capones favoritwhisky, men Bryce har inte funnit något bevis som stödjer detta.
– Whiskyn som tillverkades i Templeton dracks huvudsakligen om och kring Templeton. Man får inte glömma att Templeton hade 428 invånare under förbudstiden – även om de försökt hade de aldrig lyckats att slå sig in på Al Capones marknad. De höll sig på sin kant ända till förbudstidens slut.
Tisdagen den 5 december 1933 tågade åtskilliga tusen människor genom New Yorks gator.
Alla var de påpälsade, alla var de exalterade. Klang och jubel följde i deras spår.
På nöjesgatan Broadway gjorde de halt. Strax därpå, vid åttatiden, började de hålla en uppsluppen begravningsceremoni. Mannen de sade sig föra till sista vilan – mannen de påstod sig ha lagt i en kameldragen kista – var Old Man Prohibition, personifikationen av förbudstiden.
Eller, med andra ord; vad som firades var förbudstidens bortgång.
Få sörjde den. Till och med finansmannen och nykteristen John D. Rockefeller Jr. – som sägs ha skänkt uppemot 700 000 dollar till förbudstidsorganisationen Anti-Saloon League – argumenterade i början av trettiotalet för dess upphävande. ”Supandet har generellt sett ökat”, summerade han situationen i ett brev till The New York Times. ”Lönnkrogen har ersatt baren (…) kolossalt många kriminella har rekryterats och finansierats (…) många av våra bästa medborgare, förolämpade av vad de sett som ett intrång i deras privatliv, har öppet och ogenerat brutit mot [lagen].”
Som fenomen och tidsperiod betraktad utövar dock förbudstiden fortfarande en lockelse. ”Gentlemen Bootleggers” är ett exempel på det. ”Whiskey Cookers: The Amazing Story of the Templeton, Iowa Bootleggers” – Bryce och Daniels nyss premiärvisade Templeton-dokumentär – är ett annat. Kuriosan att en (laglig) whisky vid namn Templeton Rye började tillverkas i Templeton i mitten av 00-talet är ett tredje.
– Det är något sexigt med att dricka alkohol när man inte får, ler Bryce. Förbudstiden var trots allt en väldigt spännande, glamorös och kul period i USA:s historia; det var ”The Jazz Age”. Vi amerikaner tenderar att romantisera den.
Original till en artikel som publicerades i Allt om whisky nummer 5, 2014.