Artikel: Primus Jansson

För att få sig ett samtal med Primus Jansson måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Inte alls oväntat, egentligen.
   Nog för att jag tyckte telefonnumret jag fått i min hand innehöll lite väl många nollor, men att jag skulle nå Kristina med hjälp av det kom som en chock ändå. Efter ett par sekunder som mest präglades av att det stod helt stilla i min skalle lyckades jag dock förklara för denna förtjusande receptionist att ”jag söker Primus Jansson”.
   – Han är tyvärr ute hela förmiddagen, svarade hon i ett tonläge som indikerade att hon var uppriktigt ledsen å mina vägnar.
   – Men vad gällde saken?
   – Eh, det gällde en intervju…
   – Intervju? Nja vet du, det är inte Primus som har hand om sådant. Vill du att jag ska koppla dig till personalkontoret i stället?
   – Nej, nej. Jag heter Johan Jacobsson och jag är journalist. Jag ska intervjua Primus Jansson om hans musik.
   – Ojdå.. eh jaha. Men ring tillbaka efter lunch så finns han nog här.
   Två timmar och en påhälsning hos Kristina i växeln senare och jag återberättar ovanstående lilla anekdot för Primus. Han skrattar gott åt Kristinas förvåning.
   – Jo, jag håller allt en låg profil. Ganska många av mina arbetskamrater skulle nog misstänka att jag hade gått och blivit galen om de hörde vad jag spelat in. Om de nu inte redan tror det. Att jag är galen alltså.

För att ta del av Primus Janssons toner måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Tidigare i höstas gav Henrik Kihlbergs Rocket Number Nine Records ut en trippel-CD-box bestående av tidigare outgivet material signerat denna enstöring. Det är ett helt sensationellt verk. Någonstans i bakgrunden kan man ana influenser från Steve Reich och clicks & cuts-scenen, men Primus uttryck är helt hans eget.
   Det är förmodligen en av de mest originella laptop-gjorda skivor du inte kommer att höra i år.
   Primus vill nämligen inte förpassa sin musik till vinyl eller aluminium. Att boxen ändå blev verklighet var bara ”en eftergift åt Henrik eftersom han tjatade så in i helvete”, enligt Primus själv.
   Och då en eftergift släppt i endast i fem exemplar.
   – Nej, att lyssna på ett musikstycke mer än en gång tycker jag är barockt. När jag skapar gör jag det för stunden, för mitt eget höga nöjes skull. Så fort jag har komponerat klart slänger jag skiten och funderar på vad som komma skall härnäst. Att Rocket Number Nine ändå kunde realisera de där albumen berodde faktiskt på att jag inte lärt mig att använda min dator. Min son upptäckte en mapp med en mängd mp3-filer när han skulle hjälpa mig med datorn. Han berättade det för Henrik som han studerar tillsammans med. Och Henrik blev som blev eld och lågor och tjatade som en skållad råttpung och jag gav upp och sa att han fick väl göra några skivor då, att ge till folk som möjligen skulle kunna förstå vad det handlade om.
Men vill du inte skänka andra människor känslor?
   – Du, andra människor får faktiskt skaffa sina egna känslor bäst de vill. Det kan väl ändå inte vara upp till mig? Andra människors åsikter om min musik rör mig inte i ryggen. Det är mig totalt likgiltigt om du eller någon annan gillar eller hatar vad jag gör. Jag är dessutom helt säker på att den här intervjun kommer att göra mig arg när jag läser den, jag tror du kommer att misslyckas att beskriva vem jag är och att din vinkling kommer att bli ”gammal kuf som gör musik”. Och då är det min person som står under mikroskop och då blir det personligt. [skratt] Vem fan är intresserad av nåt personligt, förutom de närmast sörjande? Jag bara undrar.
   – Alla försök att skriva om mitt konstnärskap eller vilket konstnärskap som helst för den delen är förkastlig, eftersom det bara handlar om folks tolkningar av konst de inte har någon aning om. Alla nödvändiga nycklar som behövs för korrekt tolkning finns i konstnärens huvud och bara där. Och en konstnär bör aldrig förklara vad hon eller han tänkt och menar med verket eftersom alla ord i världen inte räcker till att täcka in allt som pågår i en hjärna. Det blir en mental våldtäkt förstår du.
Men finns det inte tjusningar med tolkningar?
   – Som?
De kanske framförs på ett intressant och underhållande sätt?
   – Intressant och underhållande för vem? Sedan när blev direkta felaktigheter intressanta? Intressant för dig kanske men inte för mig. Det blir bara underhållning och underhållning är inte konst och sålunda inte heller intressant.
Tycker du inte att viss förströelse är viktigt?
   – Nej.
Då måste jag bara fråga varför du ställde upp på intervjun.
   – För att du verkar ha bestämt dig för att skriva om mig och jag vill inte att du ska få stå oemotsagd.
Jag förstår. Nytt spår. Om jag bad dig att i korta drag beskriva dig själv för Twisterellas läsare..?
   – Primus Jansson. Skåning. Det räcker.
Okej.
   – Varför skulle någon vara intresserad av min person, förresten?
Kanske för att du gjort fantastisk musik? I alla fall enligt Henrik och mig… Inte för att du bryr dig vad vi tycker, men folk kanske blir nyfikna eftersom vi höjer din musik till skyarna hela tiden.
   – Jaja. Så vad förväntar du av mig då? Att jag ska redogöra för hur det gick till när min son blev till, eller kanske nån snyfthistoria från min barndom?
Om du vill.
   –Jag har redan sagt för mycket.
Vill du prata om din skapandeprocess?
   – Jag förklarade nyss att skapandeprocessen inte går att förklara i ord!
Förlåt.
   – Har du många frågor kvar?
Bara tre. Har du förståelse för de som tycker att det är konstigt att en sextioårig kommunaltjänsteman gör den mest framåtskridande musiken just nu?
   – Jag har en viss förståelse för att det kanske övergår en del svagt begåvade individers förstånd. Du borde vara något mindre fördomsfull eftersom jag antar att du är någorlunda bekant med historien. Eller är namn som Stockhausen, Ives, Cage, Xenakis, Perry, Zorn, Evan Parker och Feldman obekanta? Musik känner inte av ålder, kön eller hudfärg.
Var det någon speciell skiva eller så som fick dig att vilja göra musik själv?
   – [paus] Vet du, det var det faktiskt. Men jag tänker inte avslöja vad. Det skulle bara få dig att övertolka mig än mer än vad du redan gör. Du är för övrigt varmt välkommen att försöka fånga in min konst i din text. Men folk måste vara införstådda med att du har fel. Jag har en fråga till dig, förresten. Hur försvarar du ditt jobb?
Ähm… Genom att säga att jag hemskt gärna vill få så många som möjligt uppmärksamma på att det finns annan musik än den som ligger på topplistan.
   – Du vill alltså pracka på andra människor din smak?
Nej, nu missförstår du mig. Jag vill bara informera. Om någon eller några tar till sig av vad jag har att säga blir jag glad, dock.
   – Så du tror inte att människor har förmågan att själva hitta konst som passar dem? Det låter ganska fördomsfullt måste jag säga.
Visst har de det. Men jag tipsar, andra tipsar mig och så växer vi alla som människor.
   – [ljudlig suck] Inget ont mot din person, du kanske uppfattar mig som otrevlig med det är alls inte min intention. Men jag önskar innerligt att alla musikjournalister, musikvetare och musikförståsigpåare kunde sluta upp med vad de håller på med. Och vad var det jag förklarade för dig tidigare. Det kanske du minns.
Jodå. Sista frågan. Vad har du för planer för framtiden, hur tror du att din musik kommer utvecklas?
   – Om jag det visste, vilket jag inte säger att jag nödvändigtvis gör, så vore det antagligen min ensak. Hej då.
Hej…

Och reläerna slöts, återgick till sina ursprungliga positioner. Knappar förblev otryckta. Rösterna tystnade.

Artikel tidigare publicerad på Twisterella, 2003-11-24

Artikel: John Davis

”Title track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI ‘90 – ‘94. Mastered to cassette w/ kind help of Lou Barlow at his house.” – Pure Night (Shrimper)

”All songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.” – Room For Space (Shrimper)

”Made at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.” – Leave Home (The Communion Label)

”Lou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50/50 – – Recorded in John’s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.” – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)
– Samlade linernotes från John Davis digra produktion

Varje gång jag hör John Davis soloskivor får jag känslan att han framför sina låtar med ögonen stängda. Att han sitter där, i sitt hus i Cambridge, lutad över sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag får också visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, tända kandelabrar, trägolv och dioder som lyser röda för att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje gång jag hör John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna ögonlock och jag älskar honom för det.
   Varje gång jag hör John Davis soloskivor ryser jag över hela kroppen. Att höra honom med en röst lika långt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands på Memories of a Colour, sjunga om brustna hjärtan, ensamhet och kärlek, är en intensiv upplevelse som känns som att tjuvläsa någons dagbok, som att få höra alltför personliga hemligheter berättade i förtroende efter alltför många glas och alltför många timmar sedan klockan åtta. Sådana hemligheter man undrar om det var så klokt av berättaren att dela med sig av, och kommer han/hon inte att tycka väldigt illa om sig själv i morgon just för att han/hon delade med sig? Och ville jag egentligen höra dem?
   Ackompanjemanget på de skivorna är i lika stor saknad av skyddsnät. För det mesta är det John och en akustisk gitarr. Ibland är det John och en blippande synt. Ibland är det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt på en gång. Ibland acapella. Aldrig något som man ställer sig likgiltig inför. Aldrig något som går in genom ena örat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man än håller på med. Musik som kräver ens uppmärksamhet. Uneasy listening.
   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv förvaltas av dagens artister borde lyssna på hans soloskivor. Slå upp sidan ett i John Davis dagbok. Börja läs.
   Låt oss börja vår artikel här. John solo. Som ni snart kommer att märka finns det mer till fenomenet John Davis, men det här är en bra utgångspunkt. Så: när började han tillexempel komponera sina sånger? Hans första officiella kassett titulerad Stars & Songs kom ut på Shrimper 1989. Då var John 19. Vad jag först frågade när jag tillslut nådde honom via email var om han alltid komponerat sånger och hur han bär sig åt.
   JOHN DAVIS: Jag hörde några skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte behövde vänta på att vara med i ett band för att skriva och spela sånger och det ledde till inspelningarna du hör på Stars & Songs. Jag har alltid lutat mer åt att skriva snarare än att spela andra människors sånger ända sedan jag började spela gitarr när jag var elva. Jag drogs också till akustisk musik eftersom jag lärde mig spela på det sättet och för att vi hade sådana skivor i mitt barndomshem, så att börja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-låtar tillsammans med mina vänner, och jag har också spelat trummor i skolans jazzband, så det var ganska tillfredställande att finna ett eget utlopp för att utöva den sortens musik.
   De första sångerna jag spelade in spelade jag in någon gång 1989. Jag minns att jag kände mig riktigt mäktig så fort jag spelade upp resultatet, jag tänkte: ”jag kan göra det här!” Men jag tror att om jag hörde det där bandet idag så skulle jag inte förstå varför jag tänkte så då! Sången var praktiskt taget ohörbar, och det det gick skamligt lätt att härleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog över det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var så vi möttes, jag minns att på den tiden var han ganska förvånad över att få ett faktiskt beundrarbrev. Han sa åt mig att sjunga högre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och mötet personligen när han flyttade till Boston ett par år senare. Den första sången jag skrev som släpptes var The Countryside and the Second Sun. Jag ”släppte” min första kassett titulerad There’s Stars in You 1990 i en lokal skivaffär. Jag gjorde tio kopior. Jag följde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers, släppt på liknande sätt i samma affär ‘91. Jag hade ett rätt annorlunda sätt att skriva låtar på då från det sätt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant sätt. Jag brukade slå upp en notbok, ställa en brevpress på den för att hålla den öppen och hitta på sånger med den som utgångspunkt, spela in låtarna medan jag höll på utan att gå tillbaka för att ändra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut två eller tre bra sånger eller fragment. Jag var särskilt inne på att jobba på det sättet på andra sidan av bandet. Jag började ana av de mer öppet-slut-spoken-word grejorna att något speciellt var på gång. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella sättet att skriva låtar på, i och med att jag lärde mig att spela gitarr bättre och lärde mig att använda en fyrakanalare, men det är en annan period. Jag följer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen föra ihop dem, jag tar bara längre tid på mig nu.
   SOUND OF SUBURBIA: Berätta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande där? Jag menar – du har spelat in mycket där, tror du att utseendet spelat någon roll för din musik? Till exempel på Leave Home?
   JD: Jag spelade in de elektriska grundspåren i min gamla lägenhet, där vi också gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in där eftersom det var en tvåvånigslägenhet och mitt rum var på övervåningen bredvid vinden, så vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara göra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som är en tegellägenhet med fler grannar. Större delen av Leave Home gjorde jag här i vardagsrummet. Det är ett stort ställe, men på en bullrig gata så jag var rädd för att det skulle komma med på bandet hela tiden. Sen så började jag spela in i badrummet på grund av reverbet kaklet gav och för bättre isolation från gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) där och den här veckan har jag jobbat på lite fyrakanalsmaterial för min nästa skiva där inne. Jag tror inte utseendet på lägenheten har så mycket med saken att göra mer än att jag bor där och dekorerar den på ett speciellt sätt. På det sättet spelar det ingen roll hur många gånger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat på samma sätt och därför ha samma känsla som där de andra hemmagjorda sakerna var gjorda.

”‘I was seriously afraid,’ admits John.
’I thought it was going to ruin our lives, initially,’ adds Lou. ‘I thought ‘Natural One’ could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that’s fine’”
– John Davis och Lou Barlow talar om för NME’s John Mulvey hur det kändes att få en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)

När jag började planera den här intevjun någon gång förra året var jag helt inställd på att (mot bättre vetande) skriva ännu en varför-varför-varför-är-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen går John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och får en topp trettio hit med låten Natural One från toppensoundtracket till toppenfilmen Kids. Och helt plötsligt dyker orden John och Davis upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Dock alltid i sällskap med orden Lou och Barlow. Som förstås är medlem numero två i the Folk Implosion. Tyvärr skrevs Lou Barlow alltid oftare än John Davis. Så när John släpper sin nästa soloplatta lär den återigen bara tas i mot med öppen famn av de som redan bordat nattåget (konduktör: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy, kanske kan rida på någon slags våg. Det lär vi snart bli varse. Orättvist men förståligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag går i förväg. Vi tar väl the Folk Implosions historia från början? Fast innan vi gör det, låt mig klargöra en del saker. Folk Implosions första skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion och gavs ut av the Communion Label. Några av låtarna på den skivan tillsammans med alla låtarna på den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion gavs dock först ut, på kassetter, på Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. Så, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
   JD: Ja, jag har ju redan berättat om hur vi möttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna ännu en spelning. Det slutade med att vi beslöt oss för att skriva nya låtar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De första låtarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion låtar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I’m in Prison, Background Graveyard (jag vet att de flesta av dessa låtar inte är släppta ännu). Lou var verkligen inne på rum-soundet vi hade på gång med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggsäck, redo att börja. Det verkade som om vi snubblat på något vi inte kunde uppnå var och en på egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla låtar på Take a Look Inside the Folk Implosion klara, innan vi sa, hej, låt oss bilda ett band och släppa en skiva.
   SOS: Spelar ni fortfarande in så?
   JD: Som jag sa så kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus längre, så vi har inte sådana sessioner längre. Plus att vi har i princip avslutat vår fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. Så det är ett val lika mycket som en nödvändighet.
   SOS: Berätta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 måndag, tisdag session gick till.
   JD: De brukade gå till så att Lou ringde på väldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggsäck och så satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog för ett trumset, förstärkare, osv, och sedan började vi rocka så snart mina grannar på nedervåningen gick hemifrån för att jobba. Sedan packade vi ihop allt när grannarna kom hem från jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade på materialet i slutet av dagen och klappade oss själva på ryggen. Vid den här tidpunkten var vi som små barn, vi hade vår träkoja (allt man kunde se från fönstret var träd) och vi tyckte att vi hade den coolaste trädkojan i världen. Vi var ganska nöjda med oss själva, och allt verkade komma väldigt lätt. (Som ett exempel på spelglädjen vid den här tiden kan nämnas Walk Thru this World with the Folk Implosion som tydligt visar hur kul Lou och John måste ha haft under inspelningarnas gång. Red.) Vi känner fortfarande så för vår första skiva – det är därför vi inte vill göra fler fyrakanals grejor. Vi kände att vi spikade det soundet första gången vi försökte och när vi försökte fortsätta göra saker i den ådran kände vi det som vi nått en återvändsgränd, att fortsätta vore som att försöka fånga något som redan hörde till det förflutna. So we moved on…

”‘There’s very few people I know who didn’t have childhoods like that…’ claims Lou. ‘Well I didn’t really, and John didn’t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.’
’A lot of friends of mine have walked out on the movie,’ admits John. ‘They think it’s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.’”
– Lou och John fortsätter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)

So we moved on. Movin’ on up. Visst gjorde de. Det är här Larry Clark och Harmony Korines skatande-hård-ungdom-på-glid-i-New York-film Kids kommer in i bilden. Manusförfattaren och Sebadohfanet Korine brukade hänga med/på Lou och påstå att han hade en film på gång som skulle göra alla livrädda. Så när han fick chansen till att göra sin film, tog den, och gjorde alla livrädda fick Lou och John göra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest lät som kvintessensen av Swell Maps började helt plötsligt groova – använda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju fått. Jag som håller Take a Look Inside the Folk Implosion som en av nittiotalets bästa plattor visste först inte hur jag skulle förhålla mig. Men efter ännu en genomlyssning var jag såld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer förresten. Vi talar här om en rätt speciell typ av vit funk. Eller rättare sagt – vi talar om Silver Apples. Det är rätt passande. När Lou Barlow och John Davis ger sig på funken gör de det från ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket gör det trovärdigt. Istället för att sampla James Browns Funky Drummer och rappa något i stil med ”Born and raised in the ghetto” när man inte är det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up för ett exempel) – vilket alltför många gör – så uppdaterar de Silver Apples Program och sjunger lent ”Nothing’s gonna stop the flow” över det. Så det är heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att göra med här heller utan något fräscht.
   SOS: Var rytmerna i Kids något som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i på den tiden?
   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa ”I want to record a rap song so badly I can feel it.”
   SOS: Hur många sånger komponerade ni speciellt för soundtracket?
   JD: De mer lo-fi sångerna på soundtracket, sången som spelas medan de rånar mataffären; Jenny’s Theme, var inte skriven speciellt för filmen, utan härstammar från fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag nämnt tidigare, när vi började upptäcka begränsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville använda dem på nästa skiva så vi skickade kassetter till filmfolket för att se om de ville använda dem som instrumentallåtar. Jag är rätt stolt över hur Jenny’s Theme passar in. Alla studiolåtar på soundtracket skrevs speciellt för filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi höll på med när vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash. Wally (Gagnell, producent. Red.) var där för att lära oss hur man använder samplingar och synthar. Allt hände chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet på tio dagar, Natural One tog något i stil med sex timmar. Återigen var allt kul och vi vart ganska angenämt förvånade över hur vi hade börjat låta. Vi visste redan från början att något ”stort” var på gång, jag kommer ihåg att jag sa att Natural One lät som något som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av ”Natural One-observationer” Lou och jag samlar på. Den mest hotfulla/overkliga händelsen var karaoke versionen av Natural One som just har släppts. Vi gjorde den på en spelning i London och det var kul.
   SOS: Exakt hur komponerade ni låtarna på soundtracket?
   JD: Vi skrev soundtracket på ungefär samma sätt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten därifrån. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten är något som växte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid börjar med bas och trummor när vi skriver sånger. En rolig historia jag kommer att tänka på är hur vi skrev Natural One. Den var från början en instrumentallåt för filmen som inte användes. Efter det att soundtracket var slutfört beslutade vi att lägga till sång på den, exklusivt för skivan – fyra eller fem månader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la på sången och lo and behold! en ny sång helt och hållet. Som att laga till rester.
   SOS: Är du en rik man nu?
   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika ännu. Summan vi fick för filmen var väldigt låg eftersom vid tidpunkten som vi skrev på kontraktet hade filmen ännu inte sålts till Miramax. Jag är inte säker på hur mycket vi kommer att få för soundtracket, pengarna har inte kommit in ännu. Jag jobbar fortfarande men förmodligen kommer jag inte att behöva göra det om sex månader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt låga försäljningssiffror för en topp trettio-singel, till stor del beroende på att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe på biograferna så länge.
   SOS: Så vad händer härnäst med the Folk Implosion?
   JD: Den här månaden (Alltså maj, satans pressläggningstid. Red.) kommer vi att avsluta vår nästa skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan förra juli. Det är en mycket mer metodisk process än de första två till stor del beroende på den omtumlande händelsen att få en hit. Den kommer att komma ut på Communion. Den befinner sig någonstans mellan Take a Look Inside… och Kids.
   SOS: Berätta lite om Palm of my Hand-skivan.
   JD: Palm of my Hand var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look… och innan Kids och som vi hade sparat för en ny skiva. Allteftersom vi jobbade på nytt material i studion så insåg vi att Palm of my Hand/Mood Swing (sjuan) passade bättre med the Electric Idiot-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock än material för nästa skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras så vi släppte dem tillsammans på ett låg-profil-sätt.

”Side projects are everywhere”
– Grifters Newsletter juni 1996

SOS: Låt oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans för skojs skull första gången jag besökte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra ”Hey, låt oss släppa det här, det här är bra!” Så här i efterhand så tycker jag att det var bra att göra det där tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens träffades. Det är ganska vackert att göra musik med vänner och spendera tid med dem på ett helt nytt plan.
   SOS: Kan vi vänta oss något mer från er tillsammans?
   JD: Jag skulle älska att göra en till skiva, men jag vet inte när. Vi spelade några av de sångerna tillsammans live nyss och förhoppningsvis kommer vi att göra det igen om Refrigerator gör slag i saken och kommer till östra Amerika för att turnera med Yo La Tengo och mig.
   SOS: Var du någonsin en Palace Brother? Jag har hört vissa rykten att du spelade med mr Oldham för ett par år sedan.
   JD: Jag var en Palace Brother i ungefär en termin på college. Will och jag var nära vänner under en tid i skolan, vi brukade gå till biblioteket och lyssna på countryplattor tillsammans, lyssna på Songs our Daddy Taught Us och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han återvände till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You med Slint-pojkarna och min gode vän Paul (Greenlaw) som spelade banjo på den skivan. Den enda utgåvan från den versionen av Palace är en låt på den första Sundowners-singeln Talullah eller något liknande. Jag tyckte att det var jättekul att göra Leonard Cohen-låten The Butcher tillsammans med honom. På något sätt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash så det jämnar ut sig.
   SOS: Låt oss gå över till ämnet ”spela live.” Spelar du ofta ute?
   JD: Jag verkar göra en spelning varje månad, jag gör dem oftare nu än förut. Som Franklin Bruno sa: ”Varje gång jag ser dig spela verkar du hata det mindre.” Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. Först var jag ganska osäker på att spela live, särskilt med tanke på intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit sånger som är bättre anpassade för att spela live, så jag är mer intresserad av det nu.
   SOS: Hur gör du när du spelar live? Är det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
   JD: Jag har gjort både akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet är att göra både och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det är inget som är på gång just nu. Jag funderar på att ge mig av på en mini-turné i slutet av året när min nästa solo-skiva kommer ut. Jag tycker det är viktigt för jag tycker att när jag spelar live har jag tillfälle att presentera mitt solo material på ett sätt som gör det mindre distanserat och pretentiöst för människor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I’m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno är den bland annat ”as flat as a rail-road spike.”
   JD: Jag gillar staden. Inte alla gör det, vädret är inte det bästa: långa vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta vårar. Många bok- och skivaffärer, studenter, hippy-yuppies, ett föredetta centrum från sextiotalet utvecklat till gallerier, som över hela världen. Det finns massor av fina trädkantade gator och trevliga parker. Det är en väldigt hanterbar stad och du behöver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag växte upp här (Fast han är född i Vermont. Red.) så det är hemma. Det är vad det är. Jag reser nog för att se andra saker.
   SOS: Förresten pluggar du på Harvard?
   JD: Nej jag jobbar där deltid. Jag kallar det ”Schmooze-U.” Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det är ett bra jobb på så sätt att det ger mig tid att göra saker med musiken utan att jobba heltid.
   SOS: Så, sista frågan hur ser framtiden ut för John Davis?
   JD: Var beredd på att bli överraskad!

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Artikel: Göteborg gör ont (desperado mix)

En uppmaning, en kungörelse, ett slirigt samtal på krogen. Du agerar mottagare, tar med spetsade öron och ögon del av informationen, börjar drömma. Önskar punkterna på skärmen och den alkoholunderstödda konversationen konkret realiserade, väntan känns lång när själen brinner.
Tålmodighet är en dygd, en dag belönas du. Kommunikationen har omvandlats till glänsande aluminium, tre album ligger redo vid stereon: Dead Letters Spell Out Dead Words »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, »Two« med Pistol Disco och sex mp3:or hämtade från Myspace och Blogger, »Figaro« med svart filtpenna över CD-R-fabrikörens namn. »Play« och fantasierna överträffas. Det som når dina hörselgångar må vara genremässigt olika verk, verk som hämtar intentioner och influenser från skilda håll. Men de är samtidigt verk förenade i din reaktion, med ytterst egna ljudkaskader trampar de utforskande stigar rakt in i ditt själsliv, orsakar känslostormar.
Efter avslutad, långvarig och koncentrerad lyssning står det glasklart, några av årets absolut bästa och mest intressanta fullängdare har hamnat i din ägo.
Och de bär alla poststämpeln Göteborg.

Några dagar senare, ensam vid kafébordet där ni en gång satt och tankarna vandrar. Kaffet framför dig kallnar, med blicken fäst på ingenting får associationerna fritt spelrum. Plötsligt, oväntat, en röd tråd uppenbarar sig och du fokuserar synapserna, grabbar tag i dess ena ände. Börjar sedan nysta; nya kontexter, annan identifikation.
Väl hemma igen och du matar skivspelaren, omvandlar teori till praktik. Upptäcker att det stämmer, »Figaro«, »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« och »Two« har än mer gemensamt. Spelade i ovanstående sekvens berättar de nämligen en historia. En historia som handlar om dig, om dina förhållanden.
Den kvardröjande kaffesmaken i din mun får sällskap av blod och vodka.
Så höj volymen, vänd bladet.
Här har du delar av ditt liv i konsumentupplysningsform.

Någonting ligger i luften. Rösten som tilltalar mig bär spår av metall, blicken som förut var fylld av värme är nu en främlings. Den visserligen blygsamma mängd alkohol som under kvällen inmundigats ökar på desorienteringen, isbitar mot pannan skulle vara perfekt just nu. Runt omkring dansar människor, älskar varenda ton som kastas ut högtalarna. Men de dansar till min sinnesstämning, frekvenserna är jag.
Uppbrottet, sammanbrottet är nära. Snart väntar ensamheten igen.
Figaros låt »Cut and Glow« tar slut och jag är åter i mitt vardagsrum.
Victor Palm: David kom tillbaka efter en längre utlandsvistelse.
David Tibblin: Jag hade varit i Kanada över våren, men i somras flyttade jag till Göteborg och in i Victors lägenhet. Vi hade länge pratat om att göra musik tillsammans och när vi nu bodde ihop kändes det som ett bra tillfälle.
Victor: Det var så Figaro startade.
David: Vi känner varandra från Lund, det är därifrån vi kommer.
Då i början, vad hade ni för tanke med Figaro?
David: Både Victor och jag gillar Xinlisupreme väldigt mycket, de var väl någon slags mall. Inte så att vi ville härma dem, vi ville göra något eget.
Första gången jag hörde talas om Figaro – via ett skunkmeddelande – användes just den japanska gruppen Xinlisupreme som försäljningsargument. Detta orsakade både nyfikenhet och tvekan i mitt inre, jag anser nämligen att Xinlisupreme befinner sig på samma nivå som Phil Spector, My Bloody Valentine och Suicide; det vill säga i den högsta kasten av soniska innovatörer. Och när ett band säger sig dra näring ur dem; ambitionsnivån applåderas, möjlig besvikelse väntar runt hörnet.
Så med bävan följde jag upp tipset, Myspaces mediaspelare vaknade till liv och jag förstod vad avsändaren syftat på. Därefter adderade jag snabbt associationen »trasig techno« och värderingen »lysande«. Skeva och trasiga discobollar, kärlek och kärleksbekymmer.
Hur överens är ni när ni skapar?
Victor: Det går ganska smärtfritt, vi är ense om hur vi vill ha det.
Vad händer härnäst med Figaro?
David: Vi ska båda flytta från Göteborg, men vi kommer ju att träffas ändå. Inget är bestämt, men vi har inte särskilt snäva tidsramar. Vi får se.

Thomas Ekelund och jag befinner oss tryggt omslutna av de väggar och tak som avgränsar skivbolaget Ideals kontor. Medan regnet utomhus gör sitt bästa för att översvämma det närbelägna Järntorget samtalar vi med en bandspelare mellan oss och kassetten i den snurrar, räknar in andra gången vi sammanstrålar för en intervju. Vårt första möte ägde rum när kalendern visade vintern 2003, platsen var Kortedala och resultatet blev ett »This Is Our Music«-inslag. Då var Thomas bland mycket annat aktuell med Ideal-släppet »11 Instances of Dead Letters + Words« – fullängds-CD nummer två under namnet Dead Letters Spell Out Dead Words – och hans mp3-etikett Fukk God Lets Create höll en stadig utgivningstakt på en lysande EP i månaden.
Idag, drygt tre år senare, är Fukk God tyvärr historia men i min hand vilar »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, ett slags uppföljare till »11 Instances…«.
– Rent musikaliskt är väl »Old Ghosts…« en fortsättning på utvecklingen från »11 Instances…«, kanske är den lite melodiösare, lite mer strukturerad. Ganska mycket mer genomtänkt.
– Ledsen musik det verkar vara det enda jag är förmögen att göra, så det är en ledsen platta. Det är väl »11 Instances…« också, på sitt sätt, men den här är mer genomtänkt ledsen.
Genomtänkt hur?
– När jag började göra låtarna till »Old Ghosts…« visste jag att jag skulle göra en skiva av dem och jag hade en ganska klar bild av vad skivan skulle handla om. Men den bilden förändrades under arbetets gång, i slutändan visade det sig dock att förändringen inte blev så stor.
Den här bilden, det här temat är det något du kommer att presentera explicit? Lägga ut en pressrelease på hemsidan, till exempel?
– Nej… Temat är väldigt viktigt för mig, men jag vet egentligen inte om det spelar så stor roll för någon annan. Om folk skönjer något tema och tycker att det tillför något till deras lyssning på »Old Ghosts…« så visst, varsågod. Men jag är nöjd så länge folk tycker att det låter bra. Temat är ganska abstrakt, men jag vet ju hur allt bakom utspelat sig så för mig är det tydligt.
Det är ju ändå allmängiltiga känslor temat rör sig omkring.
– Ja, det är ju inte speciellt udda känslor, alla hanterar väl brustna hjärtan på liknande sätt. Tillvägagångssättet kanske tar sig olika uttryck, men det är ändå samma princip i grund och botten. Man försöker ta sig igenom det.
»Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« färdigställdes i januari 2005, men av olika anledningar realiserade inte Ideal den färdiga produkten förrän drygt en månad sedan. Den långa inkubationstiden har dock inte påverkat dess sprängkraft, fortfarande är albumet ett väldigt emotionellt och The Ronettes-influerat mästerverk. Från utformningen av konvolutet (Thomas grafiska representation av innehållet) ner till varenda dov och snabbt som Dead Letters Spell Out Dead Words identifierbar drone-ton gäller perfektion. Sluta leta om du söker musik som på ett självständigt sätt fångar en sönderfallande existens i flykten, musik som rättframt och trösterikt presenterar skärvorna hur taggiga deras kanter än må vara.
– Det är rätt obekvämt att sitta och tycka att man själv är jävligt bra, det är en ovanlig reaktion. Men ibland drabbas jag av den känslan också.
Med all rätt, Thomas. Med all rätt.

Promenaden omvandlad till en primitiv karta, hastigt nedkrafsade bläckstreck bildar ett krokigt »L«. Landmärken och riktningar ytligt antecknade; »gå ner till vattnet och ta vänster«. Sålunda utrustad anser jag mig vara redo och inleder min färd, sedan byter en gata namn och oförberedd på detta är jag plötsligt vilse i Majorna. Driver omkring ett tag på måfå, känner hur stressnivåerna i min kropp allt mer höjs. Inget telefonnummer, kartorna på busstolparna är nerrivna. Försöker hitta någon att fråga, noterar ett gäng ungar som hänger på en fotbollsplan och beger mig åt deras håll. På vägen kastar jag en pliktskyldig blick upp mot en blå-vit skylt och upptäcker till min stora förvåning att jag hamnat rätt. Tio minuter senare och jag tar plats vid ett köksbord, mitt emot mig hänger Mikael Enqvist och Alexander Palmestål: Pistol Disco.
Mikael: Det var för två år sedan som Pistol Disco blev en duo, innan var det Alexanders soloprojekt.
Alexander: Då var jag liten och hade dreadlocks. Sedan växte jag upp jävligt fort. Jag var på Roskildefestivalen och någon frågade om jag »var han som gillade Him så mycket« och då åkte jag hem och klippte av mig håret. Klippte mig och skaffade mig ett jobb. Nej, hur det gick till var så att Christian Pallin [konsertarrangör extraordinaire] läst en intervju jag gjort med Djungeltrumman och bokade mig för en spelning. Men jag hade inget band eller råd att köpa någon laptop så jag ringde upp Mikael; »hej, vill komma över och repa lite?«. Han hade en Microkorg.
Mikael: Jag hade också några drumpads och lite sådant skräp.
Alexander: Det låter som en solskenshistoria, men det var så det var. Då lät vi lite mer cut-up, total tystnad, total noise, mer dynamiskt. Jag var torsk på Lightning Bolt och Mike Pattons tidiga grejer. Sedan kom Mikael med sina krauttrummor.
Mikael: Neu! var vad jag lyssnade på. Och nu sitter vi här.
Varje gång jag tar del av Pistol Discos diskografi i allmänhet och den nyss av Celebrity Lifestyle utgivna fullängdaren »Two« i synnerhet aktiveras varenda cell i min kropp.
Deras musik har sådan pondus och kraft att jag upplever den som ren energi, den får mig att glömma allt annat och gå vidare. Tiden för eftertanke och ältande är över och i deras ställen det omedelbara nuet.
Eller: Förlorad i det okända utan hållplatser att klamra sig fast vid, låt maskineriet omsluta »Two« och laserstrålen tar dig hem igen. Spacemen 3 och Suicide kan anas i bakgrunden, men plagiat fattar aldrig din hand.
Mikael: Vi spelar in på samma sätt som vi uppträder live. Den enda skillnaden är att det inspelade är en fångad version, ett fångat kaos.
Alexander: Vi improviserar, går på magkänsla. Det är jävligt Kent att säga så, men…
Mikael: Allt fästs på dator i en stereokanal vilket gör att det inte går att ändra på, det går inte att mixa. Pistol Disco är ett otekniskt band.
Alexander: Bara för att vi håller på med elektronisk musik kommer det alltid fram massa goter och skit och vill prata om vår utrustning.
Mikael: »Har du två aux-bussar på den mixern?« »Ja, kanske det?«
Ni låter saker hända, planerar inte så mycket.
Mikael: Ja, allt är väldigt okontrollerat.
Alexander: Vilket är skönt. Jag är så jävla rastlös, om det inte händer något blir jag galen och går runt och har ångest. Och eftersom vi spelar som vi gör blir vi alltid underhållna, det blir aldrig tråkigt.

Alexander, Mikael och jag skiljs åt, med en muntlig vägbeskrivning rörande hur jag ska ta mig tillbaka till min värd i bakhuvudet inleder jag min promenad. Inga felnavigeringar den här gången, en port öppnas och inomhus sparkar jag av mig skorna och loggar in.
Ett meddelande, en fråga.
Stockholm, några kilometer lokaltrafik och jag drunknar i en varm famn, i de vackraste av blå ögon.
Jag sänker volymen och skivorna återgår till att var och en för sig agera sensationella.

Originalversion (bortsett från en del språkligt pill) av »Göteborg gör ont«, en artikel slutligen publicerad i Sonic #31, oktober 2006