Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”.
En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns Börje och Ammis rekommenderade sevärdhet nummer 5. Raskt konsulterande: ”5) Blivande DN/Expressen-huset i Marieberg – John behövde kissa”.
Gud hjälpe mig, jag älskar sådana fakta. Det är i detaljerna skönheten och förståelsen växer fram. Och desto bättre när detaljerna visar sig ha någon slags anknytning till min person. När detaljerna innebär att jag stannar till på väg mot bussen, börjar gnola på ”Tomorrow Never Knows”, tänker ”jahaja, här pissade Lennon i oktober 1963″.
”1. OK, so, why ”Donna Summer”?
Well, there’s the smart-ass answer and the academic answer: Academic: I have always felt like there has been an astonishingly small Amount of any sort of diversity in electronic music. We’re just all goofy white-middleclass computer geeks. Imagine what would happen if someone out of that safe little niche were to start working with the same tools? Radness might ensue. Also I have been interested with issue of appropriation for years, and I don’t think anyone has appropriated someone else’s name for use in such a different context. Oh, and I love her work with Moroder. Smart-ass: Cuz it’s funny to virtually masquerade as a black woman. You’d be amazed how many people have never heard of Donna Summer, and they think I’m just some lady named Donna making this music.”
– Jason intervjuad av Duran Duran Duran.
För cirka en månad sedan satt jag i en rullande bil och vinkade hejdå till Jason ”Donna Summer” Forrest – han i sin tur var mest upptagen med att schasa iväg en skock duvor som slagit sig ner på hans altan. Och medan landskapet utanför fönstren sakta förbyttes från Brooklyn till Manhattan tänkte jag tillbaka på våra timmar tillsammans, tänkte tillbaka på samtalet fört över aldrig sinande glas isté, saker vi diskuterade, åsikter som fått mig att nicka frenetiskt.
Men en händelse överskuggade det mesta. Till slut tog en mening överhanden där inne i min hjärna. ”Jag har sett datorn.”
När intervjun var över undrade nämligen Jason om jag ville höra några låtar från ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Innan jag hann förklara att jag skulle kunna tänka mig sälja min TV för en sådan ynnest klickade han igång Macen och lät vansinnet ta över utrymmet i lägenheten.
I en paus mellan två spår:
– Så det är alltså här du sitter och skapar? Det är med den här burken du gör din musik?
– Japp.
Det var då ytterst nära att jag sträckte ut handen och vidrörde det sjögröna höljet.
I ens liv som musikälskare gör man väldigt många Pavlovska sammankopplingar av alla de möjliga slag, positiva och negativa. Sammankopplingar som både kan förstöra eller förhöja en skiva. Joy Divisions ”Unknown Pleasures” kanske får dig att minnas dagen då du förlorade din oskuld. ”Orup 2″ är lika med bilsemester med familjen. ”Love Unlimited” stavas P-e-t-e-r. Och så vidare.
Andra slags sammankopplingar är då de som grundar sig i fakta, inte i känslor. Dessa har sällan någon påverkan på vad man egentligen tycker om en skiva, i alla fall borde de inte ha det. Som Lennon och hans rastställe. Som vid en lyssning på ”Queens of Noise”: ”tänk att Runaways-sångerskan Cherie Curries tvillingsyster Marie var gift med Steve Lukather.”
Men när jag nu befinner mig hemma framför datorn med ett förhandsexemplar av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” i hörlurarna upptäcker jag för första gången att plattor kan falla mellan båda dessa sammankopplingsstolar.
Där hemma hos Jason blev jag ju varse i detalj hur de tretton stycken som utgör albumet såg ut på skärmen. Jason visade mig även hur han arbetar med samplingarna – han spelade upp originalen och åskådliggjorde hur han klippte ner och manipulerade dem.
Alla dessa faktum och den speciella situationen har gjort att jag i hjärtat färdas tillbaka till Brooklyn när jag tar del av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Intressant. Tycker jag.
Den snurrar och jag är där, stjärnbeströdd, uppe i varv, ser högarna med fullängdarna under samplern, fullängdarna som man kan hitta i tiokronorsbackar landet runt, frenetiskt försöker jag hålla takten med både nacke och fötter, vill inte gå hem, mer, mer, fortare, fortare.
– Här har jag lagt in ett trumsolo, skriker Jason över kakofonin. Jag tror ingen musiker i min genre gjort ett trumsolo förut!
Disco slår mot stendum heavy metal slår mot Emerson Lake and Palmer slår mot The Who slår mot struttigt blås slår mot congas slår mot Public Enemy slår mot harpor slår mot tidig techno slår mot… Brottstycken sammanfogas till en enhet. Återkommande motiv? Oväntade break med Fahey-aktiga akustiska gitarrer slår mot tidningen The Wires mest skäggkliande bataljon slår mot vackra pianon slår mot riktigt ostiga gitarrsolon slår mot den ”rätta och riktiga” smaken slår mot vad sjutton som helst.
– Känner du igen den här samplingen?
– Beatles?
– Visst!
Under, under, trummorna, trummorna, smattrar, smattrar. kid606, Dummy Run och Squarepusher är några slags gudfäder här men det är bara en tiondel av historien. Sällan har man så här KUL. Sällan känner man sig så här CHOSEFRI. Sällan stöter man på sådant här JÄVLARANAMMA. Ingen kitsch, ingen ironi, bara KÄRLEK.
– Vad tycker du?
Och jag ler till svar, ler från öra till öra.
Ler när jag skriver detta. Ler över en hel Atlant. Då och nu.
”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” är Donna Summers ungefär tredje fullängdare. Den följer upp 2003 års fantastiska Irritant-släpp ”This Needs To Be Your Style” och är utgiven på Mouse on Mars bolag Sonig.
Återstår nu bara att börja fila på ”Yeah! Yeah! Yeah! – Donna Summer erövrar Sverige”.
Recension publicerad på DagensSkiva, 2004-01-03