Att sortera saker och ting ligger inte för mig.
Begrepp som Sveriges Allmänna Biblioteksförenings klassifikationssystem och Deweys decimalklassifikation har jag alltid ansett obegripliga. Folk som dagdrömmer om att införa nyordning i skivsamlingen – »hm, kanske jag skulle gå efter releasedatum den här gången?« – gör mig nervös. Pärmar gillar inte mig, jag gillar inte pärmar. Inkorg och utkorg trodde jag länge var byar i norra Norge.
I mina bokhyllor råder sålunda ett slags jämlikt kaos. Skönlitteratur står bredvid kåserisamlingar står bredvid levnadsteckningar står bredvid grafiska noveller står bredvid facklitteratur… indelning och urskiljning står ingenstans att finna.
Förutom på ett ställe. På en halv armlängds avstånd från min läsefåtölj har jag reserverat utrymme för de böcker som jag allra helst återkommer till.
Där – i den hyllan och den hyllan endast – gäller alltså en ren rangordning.
Och där – mitt i den hyllan – tronar mitt exemplar av Johan Eriksson och Roland Svenssons »Stockholmska mötesplatser – på spårvagnarnas tid«.
Som sig bör.
Ty »Stockholmska mötesplatser« är ett ljuvligt verk. Med hjälp av ett rikt och spännande bildmaterial samt extremt kunnig och lättsam text presenterar den ett Stockholm som inte längre finns, ett Stockholm som upphörde att existera »den 3 september 1967, då spårvagnarna försvann från stadens gator i och med att Sverige vaknade upp till högertrafik«.
Klart man gärna och gång efter annan förlorar sig i något sådant.
Klart man gärna också vill hylla mannen – förläggaren, eldsjälen – som gett ut den.
Continue reading
Artikel: Koi Club Sweden
Tokyo, 1914. I den vidsträckta, lummigt grönskande och historiskt laddade Ueno-parken anordnas Tokyo Taisho Hakurankai, en fyra månader lång mässa. Utställare och besökare från hela Japan sluter upp för att demonstrera och beskåda under från teknikens, kulturens och naturens världar; bilföretaget Kaishinsha Jidosha Kotos senaste prototyp, Miyata Shizans naturromantiska målningar, Hosai II:s intrikata bambukorgar… samt tjugotre ovanligt färgade och mönstrade karpar, så kallade koi.
Ansvarig för de sistnämnda räknas Hikosaburo Hirasawa.
Rätt man på rätt plats.
Förutom att han är en outtröttlig koi-entusiast håller nämligen Hirasawa ämbetet som borgmästare i Higashiyama. Och Higashiyama är i sin tur dels en liten stad belägen cirka 20 mil norr om Tokyo, dels något av mittpunkten i koi-universum. Sedan början av 1800-talet har koi fötts upp i dess omgivningar.
Ändå är de flesta japaner – de flesta människor – fortfarande okunniga om koiens existens och elegans.
Hirasawa hoppas därför att hans kois besök på Tokyo Taisho Hakurankai ska ändra på detta.
Så sker.
När Tokyo Taisho Hakurankai den 31 juli slår igen sina portar skänker Hirasawa åtta koi till Hirohito, den relativt nytillträdde Kejsar Taishōs förstfödde son. Hirohito släpper därefter ut dem – med deras välbefinnande för ögonen – i vallgraven som omger det kejserliga palatset. Lärda kvinnor och män har länge debatterat om detta kan anses vara den första koidammen eller inte.
Continue reading
Artikel: Margareta Byléhn
Min promenad dit går i förtvivlans fotspår.
För min inre syn ser jag blott sorgsna människor.
Några stryker längs med husväggarna, i betongens skuggor försöker de dölja sina tårar. Andra vacklar farligt nära trottoarkanten; deras ögon är tomma, deras kroppar är skal. Somliga bär på – släpar efter sig, slår sig blodiga mot – en stor och järnhård ilska. Ett par har lagt armarna om varandra, försiktigt söker de sig framåt i delad ensamhet.
Alla har de nyligen förlorat någon närstående; en livskamrat, ett syskon, ett barn…
Alla är de på väg till alfa/Stockholms Nya Begravningsbyrå.
På behörigt avstånd följer jag dem.
Continue reading
Artiklar i OrkesterJournalen
Per Texas Johansson-frossa!
På orkesterjournalen.com kan man nu läsa två artiklar jag skrivit om och kring Per Texas Johansson. Här går Per och jag igenom alla spåren på ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” (ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen #2/2016) och här träffas Per och jag för att diskutera den långa vägen fram till ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” (ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen #5/2015).
Anledningen till denna totala Per Texas Johansson-frossa är förstås att Per Texas (synnerligen värdigt) vann 2015 års Gyllene Skivan för ”De långa …”. Mer om Gyllene Skivan hittar ni här.
Webbredaktör för orkesterjournalen.com
Från och med i dag är jag ny officiell webbredaktör för orkesterjournalen.com! Gör med denna information vad ni vill – själv tänker jag festa i dagarna tre!
Artiklar i Sonic
Stöd BCNVT!
Världens bästa Bläck charm nostalgi vassa tänder vill ge ut en bok, men de behöver din hjälp!
Var med och stötta utgivningen av boken med det bästa från Bläck charm nostalgi vassa tänder-bloggen!
Den tryckta boken ”När jag hör musiken tänker jag på nåt annat” (titeln kommer från ett inlägg av Elin Franzén) består av 100 texter och utgör ett lätt redigerat urval av det bästa som publicerades i BCNVT-bloggen under 2015. Det är 22 medverkande och inläggen är indelade i 12 kapitel: Film, Läsning, Platser, Musik-kritik, Intervjuer, Konst, Mat, Tv/radio, Språk, Spel, Listor, Slutet…
Min Grumbling Fur-text kommer att vara med i ”När jag hör musiken tänker jag på nåt annat” … om nu BCNVT får ihop de 25 000 kronorna som krävs för utgivning.
”Men!”, undrar du nu. ”Hur stöttar jag egentligen utgivningen av ’När jag …’?” ”Jo!”, svarar jag då. ”Du går in på den här Kickstarter-sidan! Och jag är inte helt säker på att ’stötta’ är vad du gör – du köper ju bara en bok som ännu inte getts ut.”
Deadline? Den 24 april, klockan 12:18.
Artikel: J. Tillman
En del människor vill ha sin musik len, sofistikerad. De söker melodier lika strömlinjeformade som chassiet på en Jaguar D-Type, lyrik vars ord förstrött blickar ut över franska Rivieran. De anser att samtliga instrument ska stämmas efter tonarten »porlande rosévin«-dur och att sångröster bör svepa in tillvaron i en behaglig Karl Lagerfeld-dimma.
Inget fel med det.
Personligen vill jag emellertid ha min musik skrovlig, skev. När texter och toner skaver som rämnande isblock är jag som mest nöjd. När låtar uppvisar fler lager än bara ytan sluter jag dem tätt till mitt hjärta. När skönhet och svärta tillåts existera sida vid sida höjer jag volymen.
Continue reading
Artikel: Stephin Merritt
East Village, New York. Där 2nd Ave och E 12th St möts ligger ett udda hus; fyra våningar högt, av cement, målat i två olika rosa nyanser. Förutom den obligatoriska brandstegen pryds dess fasad av två handmålade och realistiska grisar, excentrisk utsmyckning för ett bohemiskt kvarter.
I denna byggnad – på gatunivå, 192 2nd Ave – låg Dick’s Bar, ett hak med råbarkad charm och genuin karaktär. Svarta väggar, svart tak, välfylld jukebox, bögporr på TV:n, kunniga bartenders. Längst bak i den avlånga lokalen stod ett väl underhållet biljardbord; nämnda bartenders var nämligen också framgångsrika deltagare i New York Gay Pool League.
Likväl, om du besökt Dick’s någon gång 1997-1999 är det mycket möjligt att du sett ett geni i arbete. Eventuellt satt han på sin favoritplats under en grön neonskylt, förmodligen fick hans sympatiska drag därför vissa zombiekvalitéer. Säkert sög han på en cigarett, troligtvis plitade han ibland ner något i en anteckningsbok.
Alltid var han Stephin Merritt.
Continue reading