Artikel: Påhittade språk

Videokameran trevar över balkongens trägolv; dess lins fångar kryddväxter, högtalare, en glasögonbeklädd stentomte. Rastlöst vänder den sedan fokus upp och bortom räcket, låter sig bländas av klar förmiddagssol, sveper förbi några sommargröna trädkronor.
  Improviserade motiv, spontant rullande film.
  Åkningen panorerar vidare medurs, men innan cirkelrörelsen hinner fullbordas nås tillfällig vila framför en ung kvinna inramad av fladdrande, purpurfärgat tyg. Hennes händer drillar en bjärt utsmyckad keyboard, hennes röst stiger mot skyn; rytmiska, melodiska och metalliska klanger minnande om indonesiska gamelanensembler i tät samverkan med schamanaktig sång på… ja, vad är det för tungomål hon begagnar sig av, egentligen?

Musikhistorien är full av högtflygande koncept, oortodoxa idéer. Konstellationen Das Erste Wiener Gemüseorchester spelar exempelvis på instrument karvade ur grönsaker. Billy Childish – engelsman, garagerockare, kulturell dynamo – släpper plattor som »In Blood« (Wabana, 1999); 12 spår, samtliga uppbyggda av endast ett ackord. På fullängdaren »What’s Going On« ger Marvin Gaye soulröst åt en hemvändande, amerikansk Vietnam-veteran. San Francisco-duon Matmos har omvandlat samplad plastikkirurgi till låtar.
  Personligen fascineras jag synnerligen av konst som ovanstående; den är genomtänkt, spännande. Den tilltalar både mitt hjärta och hjärna. Den svänger intellektuellt.
  Den är resultatet av ohämmad skaparglädje. Upphovsmakarna ansvariga ignorerar konventionerna, skriver om regelböckerna, vandrar längs otrampade stigar.
  Några få hugade tar dock fler steg åt sidan; bjuder sin inre renässansperson att utforska än mer. Vissa kreatörer nöjer sig inte med rådande notsystem utan uppfinner nya. Andra författar manifest för ökad förståelse. Några extraknäcker som omslagsmakare.
  Sedan har vi de som kombinerar sin musik med egenpåhittade, konstgjorda språk.

Solstrålar exploderar i objektivet, de överbelastar kameran och tvingar den tillbaka ner på balkonggolvet. Efter en kort stund där bland krukorna återvänder den i riktning mot kvinnan; vid mötet ger de varandra en snabb, bekräftande blick. Allt medan de soniska, originella sagorna fortsätter stiga mot skyn, fortsätter förtrolla.
  Kvinnans namn är Agnes »Agnes Mercedes« Einerstam, sprak-språket heter hennes tungomål.

Agnes räknar det senaste stjärnskottet i en ganska lång rad språkskapande artister. Att definiera dessa artister är däremot vanskligt, deras släktträd är vildvuxet. Kan exempelvis fransmannen Jean François Sudres på 1830-talet uppfunna solresol – ett språksystem med rötterna i den västerländska tonskalan – anses relevant i sammanhanget? New York-bon Bernard Stollman drog 1960 igång skivbolaget ESP-Disk med det uttalade målet att sprida esperanto, ESP:s första utgåva var också samlingsskivan »Ni Kantu En Esperanto«. Men esperanto är till syvende och sist Ludwik Zamenhofs kreation, inte användarnas. Bör den brittiska modsgruppen Small Faces medelst skohorn beredas plats i gemenskapen? Deras 1969 släppta album »Ogden’s Nut Gone Flake« innehåller ju en introduktion framförd av Stanley Unwin på hans »Jabberwocky«-minnande unwinese-idiom.
  Frågor, frågor; gränsfall, tveksamheter. Mitt svar är emellertid hugget i sten: Nogent-sur-Marne-sonen och trummisen Christian Vander är den första sanna tonsättaren/språkinnovatören.

I begynnelsen, slutet av sextiotalet, gick Christian och italienaren Bernard Paganotti samman som The Chinese; ett coverband vars repertoar till största delen bestod av dåtidens främsta soul- och r’n’b-hits. Men även mer esoteriskt material letade sig in på deras spellista.
  – Vi sjöng två låtar med underlig lyrik, minns Christian. »Atumba«, som Bernard skrivit, och »Nogma«, som jag skrivit. Iden vi hade var att sjunga på ett annat språk än engelska.
  Det odöpta språket »Atumba« och »Nogma« framfördes på utgjordes av »spanska, italienska och mystiska ljud« i salig blandning. En försmak.
  The Chinese var dock inte länge för världen, så när en då frilansande Christian i augusti 1969 erbjöds att ackompanjera sångerskan Charlotte Leslie nappade han. Tanken var att de två – tillsammans med medspelare som Laurent Thibault (bas) och Lucien »Zabu« Zabuski (sång) – skulle turnera Côte d’Opale, men Charlottes käcka yé-yé-pop och de andras mer progressiva böjelser visade sig oförenliga.
  Efter blott två avklarade datum gick de skilda vägar.
  Christian, Laurent, Zabu samt några av deras kompanjoner från kompgruppen fortsatte musicera ihop under namnet de blivit tilldelade av Charlottes management; The Carnaby Street Swingers. De lät sig inspireras av kontemporär jazz – Pharoah Sanders LP »Tauhid« var en stor favorit – och Christian fick tillfälle att utveckla de tankar han haft i The Chinese.
  – Jag började bli helt säker på att jag ville skapa ett nytt språk. Jag var ute efter ett annorlunda sound.
  »Kobaïa« – den första låten skriven på detta nya språk, som också gav det dess namn; kobaïan – realiserades vid denna tid. Inför ett gig på klubben Rock & Roll Circus i Paris var det även dags för ett nytt, bättre bandnamn; The Carnaby Street Swingers blev Magma. Alla pusselbitar på plats.

Magmas självbetitlade fullängdsdebut släpptes 1970. Inför det färdigställde Christian 10 stycken, 10 stycken som utgör första delen av ett storslaget rymdepos. Århundraden in i framtiden; kaos råder, jorden står i lågor. Några andligt upplysta människor flyr denna förvirring, i ett rymdskepp beger de sig mot planeten Kobaïa för att där börja om från början.
  Det är dessa människor som kommer till tals på »Magma«. Till toner som är hälften Wagner, hälften John Coltrane sjunger de sin våldsamma historia på flytande kobaïan.
  Kobaïan kan vid en snabb blick påminna om volapük, den tyske prästen Johann Schleyers artonhundratalsdröm om ett universellt, trema-beprytt språk. »Ïösz mïtlaït da felt dos fünker üt stiïk reïš stiïhtz klowitš« lyder exempelvis en rad i »Hortz Fur Dëhn Štekëhn Wešt«, öppningsspåret på »Mekanïk Destruktïw Kommandöh« (1973), Magmas tredje mästerverk.
  – Vi har ännu inte funnit alla speciella bokstäver vi behöver för att uttrycka vissa ljud, berättar Christian. När vi anpassat alla bokstäver till kobaïan kommer språket att bli ännu mer kraftfullt. Men jag tycker redan nu att det är väldigt uttrycksfullt.
  »Uttrycksfullt« preciserar kobaïan, både när det står tryckt på omslag och ljuder ur ens högtalare. Eller som Magma-kännaren Michael Draine formulerade fenomenet i I/E Magazine, 2003: »Abstraktionen som kobaïan innebär verkar inspirera Magmas sångare till oanade höjder av emotionell hängivenhet, hängivenhet som konventionell lyrik sällan tillåter«.

Denna frihet anser jag vara en av de mest tilltalande aspekterna med kombinationen musik och konstgjorda språk. Artisten ges frihet att bygga upp en helt egen värld från grunden, ligger inte ett ord rätt i hennes eller hans mun är det bara att återvända till skrivbordet. Artisten ges även frihet att välja hur mycket hon eller han vill avslöja om sin värld; göra lexikonet publikt eller inte?
  Men, samtidigt, ges ofta lyssnaren frihet när det gäller hur hon eller han vill leva sig in i denna värld. Framför högtalarna blir vi alla en del av skapandeprocessen. Vi engageras.
  Några som verkligen åskådliggör ovanstående är den isländska post-rock-kvartetten Sigur Rós. När de runt millennieskiftet slog igenom väckte faktumet att deras vokalist Jón Þór »Jónsi« Birgisson ibland nyttjade det påhittade språket volenska stor uppmärksamhet. »Volenska är bra att sjunga på«, sa till exempel Jón när musiktidningen Selects reporter Roy Wilkinson frågade ut honom i ämnet. »Jag tror ingen annan förstår det utom jag. Eller, de förstår det för sig själva, på deras egna sätt. Alla hör olika betydelser.«
  Precis så.
  Att volenska dessutom är ett språk utan proper form – orden är blott ljud utan grammatisk relation till varandra – ökar bara dess dragningskraft. All världens Sigur Rós-fans förstår det.
  Och de är många.

Många ja, intressant att notera är även hur utmärkt grandiosa visioner som konstgjorda språk går att förena med kommersiella framgångar. Bland annat har Eurovision Song Contest – som väl får betraktas som den europeiska mainstreamkulturens främsta utpost – hela två gånger berett plats för bidrag på konstgjorda språk: 2003 kom den belgiska folkgruppen Urban Trad tvåa med »Sanomi«, fem år senare nådde deras landsmän i Ishtar semifinalen med »O Julissi«.
  Ibland leder även en succé fram till en annan.
  21 februari 1958 skrev J. R. R. Tolkien i ett brev till sin yngste son Christopher att »Ingen tror mig när jag säger att min långa bok är ett försök att skapa en värld där det existerar ett slags språk som låter tilltalande utifrån min egen personliga smak. Men det är sant.« »Min långa bok« syftar förstås på »Sagan om Ringen«-trilogin, vars första del publicerades 1954.
  Som få andra har Tolkien alltså agerat de konstgjorda språkens tillskyndare, hans böcker har introducerat deras idé i otaliga hjärnor. Hans kärlek till orden inspirerar, lyser igenom allt han gjort.
  När Peter Jacksons succéartade filmatisering av »Sagan om ringen« hade världspremiär 2001 åtföljdes den förstås av en CD; »The Fellowship of the Ring«, soundtracket. Till den bidrog den irländska new age-sångerskan Enya med två melodier, »May It Be« och »Aníron«. »May It Be« innehåller strofer på alvmålet quenya, »Aníron« framförs helt och hållen på ditot sindarin.
  Upplevelsen kom att influera Enya och hennes hovlyriker Roma Ryan. Omkring 2004 kämpade de med texten till låten »Water Shows The Hidden Heart«, Enya försökte sjunga den på gaeliska, engelska och latin; inget kändes rätt. Roma lät sig då influeras av Tolkien och kreerade språket errakan, som på gaeliska mer eller mindre betyder »folket som kommer från månen«. Genast försvann deras skrivkramp.
  »Det var oerhört spännande«, som Enya i november 2005 sa till BBC Radio 4. »[Roma och jag] tillbringar mycket tid med att försöka hitta rätt språk till melodin jag skrivit. Engelska kan vara lite påträngande.«
  Benämningen errakan bytte de dock snart ut mot loxian, eventuellt en lek med grekiskans »λοξός«; indirekt tal. Meningen behölls däremot; att det pratas av varelser från en avlägsen himlakropp. Roma har också utvecklat det som skriftspråk, det bär i pränt vissa likheter med Isaac Pitmans stenografisystem. Dessutom har hon publicerat en lärobok i ämnet, även den betitlad »Water Shows The Hidden Heart«.
  Låten »Water Shows The Hidden Heart« hamnade slutligen på albumet »Amarantine« (Warner Bros., 2005) tillsammans med två andra spår på loxian. Förstapressningen av »Amarantine« sålde i över fyra miljoner exemplar.

En solig höstdag och Agnes Mercedes och jag sitter på en uteservering vid Slussen i Stockholm. Över kaffe och vatten samtalar vi med påslagen diktafon.
  Sverige har ingen vidare djup tradition av musiker som sjunger på konstgjorda språk, men undantag finns. Ett är Anita Livstrand och hennes skönt proggiga LP »Mötet« från 1978. Ett annat är Urga – Cirkus Cirkörs forna husband – vilka 1998 realiserade plattan »Etanol«, där urganska räknar det förhärskande språket.
  Agnes Mercedes mål är emellertid inte att förvalta eller utveckla historia, passande nog följer hon blott sin hjärna och sitt hjärta. Efter att hon tagit studenten från ett cirkusgymnasium började hon oväntat komponera både ord och ton.
  – Jag hade absolut inte tänkt att jag skulle göra musik. Jag var nästan anti det, det var helt andra saker som jag var inne på. Men jag fick så många olika små ledtrådar här och där. Som på cirkusgymnasiet, där pratades så många olika språk och så många dialekter. Det var någonting som jag bara fascinerades av och samlade ihop. Sedan kände jag att jag måste ha en melodi, annars får språket ingen dialekt, liksom. Och då hittade jag en gammal synth och den har varit en jättebra kompis sedan dess.
  Resultatet av Agnes ordförvärv blev, som sagt, sprak-språket; »ord med sur, söt och ibland salt eftersmak«, en blandning av »bortglömda dialekter, japanska palindrom«. När det förenas med musik uppstår projektet Melodiska Sagor. Originella uttryck.
  – I början försökte jag verkligen skapa en värld och sedan så skapade jag språket i den världen. Men sedan så tog språket över, det kunde rymma allting.
  De senaste åren har Agnes spelat mycket ute, turnerat Sverige runt.
  – Publiken reagerar så himla olika! Någon gång var det någon som sa »ja, jag blev riktigt rädd«. Jag vill verkligen inte få folk att känna obehag, men däremot vill jag gärna skrämma fram vissa saker hos folk. Och sedan var det någon annan, senaste gången jag spelade, som sa »jag blev så glad«. Samma konsert kom en annan fram; »jag blev skitnervös«. Jag är jätteglad att jag kan nå ut utanför mitt huvud.

Över åtta minuter har passerat sedan videokameran började filma när Agnes trycker på en knapp, tystnar musiken. »Ja, tack för mig«, säger hon. »Agnes Mercedes, ’Vilvih’.« Svart skärm.
  Framför datorn sitter jag, plötsligt ensam; mitt besök på Agnes balkong har skett via Youtube. Rummet jag sitter i känns genast väldigt alldagligt, normalt, grått.
  Raskt trycker jag på play igen. Videokameran trevar över balkongens trägolv…

En (icke helt färdig) artikel som det aldrig blev något av med