Pressrelease: Lo-Fi-Fnk

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är intelligent.
  Det vill säga: det är ett verk som bottnar i två öppna, skarpa och vetgiriga sinnen. Det har ett syfte, det har en mening.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som lever i en konstant rädsla för smarthet, som hellre skulle välja döden framför att utmana den rådande världsordningen. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du rättframma toner som talar till din hjärna, rättframma toner som får dig att tänka. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är vackert.
  Det vill säga: dess melodier och arrangemang är ljuvliga, estetiskt fulländade. De innehåller även en spännande dramatik; en del saker skaver mot varandra, andra saker verkar vara på väg att falla sönder i sina beståndsdelar.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som hyllar det fula, som avskyr allt vad stil, grace och finess heter. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som vet att skönhet är ingenting utan skönhetsfläckar. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, följer dig vart du än går.
  Det vill säga: det fungerar som ett soundtrack till många olika situationer. Det har ett hedonistiskt driv som är kapabelt att kickstarta vilken klubbnatt som helst. Det låter väldigt bra i hörlurar. Det kan få dig att må bra när du är nere, det berättar djupa hemligheter när du är mottaglig för förslag, det gör varje omfamning till en extas.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som är lyckliga i ekorrhjulet, som inte har något emot att hålla sig till ett enda uttryck. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner som inte vill bli placerade i fack. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är Lo-Fi-Fnks andra album.
  Det vill säga: Stockholmarna Leo Drougge och August Hellsing – Lo-Fi-Fnk – har äntligen realiserat uppföljaren till ”Boylife” (La Vida Locash, 2006). Inte en sekund för tidigt. ”Boylife” hyste ju – bland annat – så mycket potential, så många löften. Visst, du älskade och älskar den, men ”Last Summer” är vad du väntat på sedan den släpptes. Låt oss säga så här: om och kring 2006 var Lo-Fi-Fnk (mot deras vilja) sammankopplade med indie-electro-dans-blaha-blaha-scenen. Nu siktar de mot ABBA:s höjder.
  Eller: när du lyssnar på vissa skivor får du känslan av att de skapats av människor som inte pratar med varandra, som inte diskuterar sin konst, som inte utbyter idéer. Men när du lyssnar på ”Last Summer” hör du toner vars upphovsmän anser varje dag vara ett symposium, ett koncept att utveckla. Ett underbart faktum.

”Last Summer”, Lo-Fi-Fnks nya album, är ditt.
  Det vill säga: du bör införskaffa det. Du kommer att avguda det.
  Eller: …förutsatt att du inte är en av de där människorna som skapar alla de där skivorna, det vill säga. Om så är fallet kommer du hata det. Men vi andra lyssnar på ”Last Summer” – gång på gång på gång på gång – och hör toner som är några av årets bästa toner. Ett underbart faktum.

Aldrig tidigare publicerad. Någon någonstans tackade nej till den.

Artikel: Syket

Varje gång jag lyssnar på »With Love«, Umeå-septetten Sykets fullängdsdebut, tycker jag mig höra finkänsligt nedsmälta skivsamlingar. Dess trettionio minuter pulserar genom mina hörselgångar och jag associerar till fenomenala och vitt skilda låtar som Fleetwood Macs »Tusk«, New Orders »Run«, The Durutti Columns »Sketch For Summer«, Loves »A House is Not a Motel« och »Första vandringen« med Bo Hansson…
  Eller, med andra ord, Syket har funnit ett eget, superbt och svårinringat uttryck.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« tycker jag mig även möta ett färdigt band. Förstagångsnerver, idébrist, trendkänslighet och/eller stress verkar inte vara åkommor de är bekanta med. I stället fyller de varenda ton med hjärta och hjärna och du kan dansa till dem om du vill.
  Eller, med andra ord, Syket har skapat ett av årets album redan nu.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« vill jag därtill både dölja dess upphovsmän i dunkel och veta mer om dem. Det förstnämnda eftersom det vilar ett romantiskt och avigt skimmer över deras musik; ett skimmer som lätt skulle skingras om man fick reda på att de handlar sina havregryn på Konsum. Det sistnämnda eftersom de fascinerar. Så blunda nu eller hälsa på Syket: Mikael Stenberg (sång, keyboards), Oscar Hildingsson (bas), Thomas Brännström (gitarr), Peter Hellqvist (gitarr), Annika Bränberg (percussion), Filip Sundberg (trummor) och Ola Lidström (trumpet).
Det är några låtar på »With Love« som är sex-sju år gamla?
MIKAEL: Jo, jag har gjort jättemånga demos och så hemma, grunder helt enkelt, som jag tar med mig till repan och sedan försöker vi arra dem så mycket vi kan tills alla är nöjda.
THOMAS: Man kan ju säga att du har haft idén om bandet – och även om bandnamnet – mycket längre än bandet har funnits.
PETER: Vi har ju alla väldigt olika bakgrunder rent musikaliskt, men på något konstigt vis funkar det väldigt bra.
MIKAEL: Jag tror att det är det som gör att vi låter som vi gör, att alla har olika bakgrund och så.
Annars verkar förseningar präglat er karriär hittills.
MIKAEL: Jo, det går ju inte snabbt… Därför passar det oss ganska bra att vi har ett uppstyrt skivbolag [Baseline Music]. Man kan säga att vi är lite som en högstadieklass som ska planera en klassresa; det händer ingenting förrän föräldrarna kommer in… [skratt]
PETER: Det musikaliska är aldrig något problem, det är mer triviala saker.
MIKAEL: Vi är sju personer i bandet, det finns ganska många viljor som bestämmer hur det ska låta. Så Henrik [Oja, producent] vill kanske inte att alla ska vara med i studion när vi ska mixa till exempel eftersom det bara blir en kakofoni.
  Varje gång jag lyssnar på »With Love« blir jag först nöjd, slutligen rastlös. En fullkomligt fantastisk platta, som sagt, men vad kan Syket komma att göra i framtiden?
  Eller, med andra ord, precis som det ska vara när man upptäcker en ny favoritgrupp.

Original till en artikel som publicerades i Sonic #56, februari 2011.

Recension: Originalljudet »Originalljudet« (Kalligrammofon)

Att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.
   Inom komedin; det som skiljer lakejerna från kungarna. Lakejer betonar fel och svajar i tempo, deras skämt orsakar mer irritation än munterhet. Så ignorera dem, lyssna hellre på hur en kung regerar; ta del av dansk-amerikanen Victor Borges album »Victor Borge: Live (!)« (Sony, 1992). »Usually I don’t do request numbers«, tillkännager Victor i dess första spår. »Unless of course I have been asked to do so.« De långsamt växande skrattsalvorna som sedan följer beror mycket på den alltigenom perfekt avvägda pausen mellan dessa meningar. En takt, ett andetag; blott en av alla hundratals uppvisningar i timing som »Victor Borge: Live (!)« rymmer.
   Att skära ner tills bara det viktigaste återstår.
   Inom litteraturen; ett stilgrepp. Raymond Carvers språk präglades stort av två män; John Gardner och Gordon Lish. Professor John sägs ödmjukt ha gett Raymond rådet att använda femton ord istället för tjugofem, redaktör Gordon tog denna uppmaning ett steg längre; fem istället för femton. Resultatet av denna reducering blev de Raymond Carver-texter som älskas än i dag, texter som »What We Talk About When We Talk About Love«; minimalistiska meningar på ytan, oändliga känsloladdade djup under dem.
   Att uppvisa mognad och felfrihet redan på debutverket.
   Inom musikåret 2010; Originalljudets CD »Originalljudet«.

Originalljudet består av stockholmsborna Jens Peterson Berger (brusmaskin, trumstol, hjärnvågsgenerator), Rosali Grankull (altsaxofon, piano), Egil Sandström (kontrabas, piano), Hansjörg Ehammer (dragspel) och Aron Junker (barytonsaxofon, basklarinett). Möjligheten finns att du tidigare stött på dessa namn i andra sammanhang; Jens Peterson Berger är exempelvis knuten till Riksteatern och Rosali Grankull har musicerat i de Umeå-baserade hardcorebanden Ambulance och End of Addiction. Dock gör man bäst i att tänka bort alla sådana sammanhang när »Originalljudet« snurrar i ens skivspelare. Nej, smartast är att då betrakta den som en fristående enhet frånkopplad världsliga ting som artistbiografier.
   Det är värt det, »Originalljudet« förtjänar sådan särbehandling.
   Ty tonerna på den ger tusenfalt tillbaka. Ty tonerna på den är eteriska.
   Vemodigt och längtande rispar de ens själ. Skönt förtrollar de ens sinnen. Samtidigt är de varma, eggande; bjuder upp till hednisk dans. Själva beskriver Originalljudet dem bland annat med orden »som Moondog och Erik Satie som krockar i rymden eller en cirkusvagn som parar sig med en ambulerande bordell«. Varför inte? »Ambulerande bordell« kanske till på köpet avser den Jacques Brel sjunger om i »Au Suivant«; en extra dimension åt deras beskrivning.
   Helt enkelt och med andra ord är det toner som berör, som lever sina egna liv.
   Men, dessutom; utöver tonernas rent soniska kvalitéer är jag också väldigt imponerad över hur de framförs. Originalljudet trakterar sina instrument med Victor Borges känsla för tid. Samspelet de uppvisar är enormt, dialogerna de för imponerar. Och de talar aldrig i munnen på varandra, likt Raymond Carver säger de endast vad som krävs. Gud bor i sådana detaljer.

Ovanstående åsikter är inte de jag en gång trodde att Originalljudet skulle väcka hos mig. Länge levde jag nämligen i villfarelsen att de skapade västerländsk balkanrock typ, säg, Kaizers Orchestra. (Fråga mig inte varför.) Eftersom min tid för dylika gäng är ytterst begränsad – det ligger en viss desperation i deras forcerade blandning av klämkäckhet och mörker – undvek jag sålunda Originalljudet. När det i höstas gick upp för mig att skivbolaget Kalligrammofon skulle släppa »Originalljudet« började jag dock misstänka att mina förutfattade meningar ännu en gång var ute och cyklade; Kalligrammofons diskografi rymmer ju lysande plattor som Viktor Sjöbergs ambienta »On a Winter’s Day« och shoegazing-monoliten »Fall, Fall, Falling« med Dead Letters Spell Out Dead Words. Så jag gav Originalljudet en chans och resten är denna text.

Att avsluta recensioner med sakliga uppmaningar till konsumtion.
   Inom musikjournalistiken; en klyscha. Ändå – innan punkten sätts – vill jag delge er mina förhoppningar om »Originalljudet«:s framtid. Som jag ser det har Originalljudet mer än väl styrkan och egensinnigheten att nå ut till en mängd olika grupperingar; i en perfekt värld skulle de höras både på Fylkingen, »Skavlan«, baren Berlin och Peace & Love. Hur det blir med den saken får vi förstås se, men min önskan finns där.
   Nu blåser jag ut ljuset och sätter på »Originalljudet« en gång till.

Första versionen av en recension som sedan kom att publiceras i Stockholms Fria år 2010.

Artikel: Åke Hodell

I små, täta grupper marscherar turisterna uppför Allmänna Gränd, allt som allt räknar de drygt etthundra själar.
   Kvinnor, män, flickor, pojkar; deras rörelse komponerar en symfoni.
   Raspet av åtskilliga barnvagnshjul över lös småsten beblandar sig med lövverkens brus; en underliggande rytm. Spridda röster svävar ovanpå denna takt, ord och meningar i tät samklang med omgivningarna.
   – Är det här de har världsrekordet i serverade plankstekar?, undrar en trettioårig man och pekar mot krogen Carl Michael.
   – Var ligger Skansen?, vill hans lilla dotter veta.
  Från min aningen upphöjda position – kullen som ligger till grund för angränsande Falkenbergsgatan 1-5 – tar jag del av stycket, av nöjesresenärernas omedvetna improvisation. När folkskaran så dragit vidare och pianissimo åter råder bryter jag upp, styr mina steg ner mot vattnet. Djurgårdsfärjans nästa beräknade avgång är 11:15, om två minuter.

Continue reading

Artikel: Performance

Ett plötsligt infall; jag reser mig ur fåtöljen, går fram till bokhyllan och plockar därifrån ner band 18 av Bra Böckers Lexikon (1978 års utgåva). Knäckt rygg, en välkomnande suck och så börjar jag låta fingertopparna vandra mellan uppslagsorden. »Peking«, »penselmögel«, »Pensionsanstalten«. Faktum både relevanta och förlegade dansar fram längs de glättiga sidorna, bjuder upp. »Pentymal«, »perception«, »per fas et nefas«.
  Slutligen, efter ett par sidospår, når jag de sökta bokstavskombinationerna. »Perforation« på sidan 197 övergår i »performance-test«, ett hål uppenbarar sig dem emellan.
  »Performance«, det jag tänkt slå upp, saknas.
  Lika bra det, kanske.
  Att tillfredsställande definiera konstyttringen benämnd performance låter ju sig knappt göras, särskilt inte över ett begränsat antal rader. Ständigt omformas den, ständigt vandrar den nya vägar. Du kan spåra dess rötter till dada, Fluxus eller Wienaktionismen och anses ha rätt varje gång. Du kan se performance som en rak linje, en cirkelrörelse eller isolerade prickar. Du kan som performancekonstnär anamma rötterna – skapa i rakt nedstigande led från, säg, Marina Abramović och Allan Kaprow – eller försöka verka i ett vakuum.
  Texten, den fysiska scenen, är din.

Continue reading

Artikel: Tara Stiles

Ett lätt musklick och videon börjar rulla.
  Scen: Ett både rustikt och sparsmakat rum. Svagt förmiddagsljus svävar in genom dess fönster; faller över den öppna spisen, över kvinnan i träningskläder, över väggarnas vitmålade detaljer. Slutligen finner det ro på parkettgolvet, lägger sig stilla bredvid yogamattan och de symmetriskt staplade vedträna.
  Ett par sekunder förflyter i sådan tystnad, sedan tar kvinnan till orda.
  – Hej allihopa, jag heter Tara Stiles. Det här är en liten yogarutin som jag satt samman för alla er som – liksom jag – är beroende av Facebook.
  Introduktionen sålunda avklarad och Tara går från ord till handling; till att visa hur man medelst yoga kan sköta om och vårda de kroppsdelar som tar stryk av långa sessioner framför datorskärmen. Hennes instruktioner är pedagogiska och uppmuntrande, hennes rörelser starka och graciösa.
  Efter drygt fyra och en halv minut är programmet fullbordat… för denna gång.
  – Hoppas att det där fixade alla era Facebook-krämpor; handleder, revben, torso, höfter, hamstrings, ler Tara. Återvänd nu till Facebook, jag hoppas att jag fick er att må bättre och vi ses där ute!
  Och rummet bleknar bort, total svärta tar dess ställe. Videon – som för övrigt heter »Yoga for Facebook Addicts« – har nått sin ände, gjort vad den skulle. Många är vi som vederkvickts, roats, fått högre puls och funnit fokus framför den.
  »Yoga for Facebook Addicts« visar dock bara en av Tara Stiles otaliga sidor.
  Låt oss gemensamt upptäcka några av hennes andra. Låt oss gemensamt upptäcka en av de mest intelligenta, egensinniga och spännande yogisarna någonsin.

Continue reading

Artikel: Syntjuntan

I min hand vilar ett stycke presenningsaktig plast. Det är 15 gånger 20 centimeter stort, väger ett tiotal gram. Ovanpå dess vita yta är några bitar elektronik och metall fastsydda; små öar i en stilla sjö. Små öar som hyser oanade krafter.
  I min hand vilar musik. Koppla metallen till högtalare och batteri, låt en ficklampa lysa över elektroniken; oändligt fascinerande toner uppstår. De stryker både med- och mothårs, skänker näring åt ens hjärta och hjärna. De berör; musik och konst i skön förening.
  I min hand vilar förhoppningar. Tonerna och hantverket de kreeras av bär på drömmar, tro. Spetsa öronen och du hör en ljusnande framtid.
  I min hand vilar en av Syntjuntans syntar. Mitt emot mig sitter Ann Rosén, en av Syntjuntans grundare. Hon pratar om början, historien; jag lyssnar.

Continue reading

Artikel: Påhittade språk

Videokameran trevar över balkongens trägolv; dess lins fångar kryddväxter, högtalare, en glasögonbeklädd stentomte. Rastlöst vänder den sedan fokus upp och bortom räcket, låter sig bländas av klar förmiddagssol, sveper förbi några sommargröna trädkronor.
  Improviserade motiv, spontant rullande film.
  Åkningen panorerar vidare medurs, men innan cirkelrörelsen hinner fullbordas nås tillfällig vila framför en ung kvinna inramad av fladdrande, purpurfärgat tyg. Hennes händer drillar en bjärt utsmyckad keyboard, hennes röst stiger mot skyn; rytmiska, melodiska och metalliska klanger minnande om indonesiska gamelanensembler i tät samverkan med schamanaktig sång på… ja, vad är det för tungomål hon begagnar sig av, egentligen?

Continue reading

Artikel: Jolo

Fem våningar. En fasad klädd i brandgul sprit- och slätputs. Små dekorativa fördjupningar och reliefer klättrar längs med hela exteriören. Strax ovanför porten, någon meter till vänster – från trottoaren sett – kastar sig ett ståtligt burspråk upp i riktning mot himlen. Kronan på verket; ett svart plåttak.
  Vissa hus verkar vilja ha just dig som gäst, Birkagatan 31 i Stockholm är ett sådant. Sedan byggmästare E. Lundgren färdigställde det år 1904 har det utövat sin både värdiga och lekfulla charm på mången förbipasserande.
  Då och då stannar emellertid folk till framför Birkagatan 31 av helt andra anledningar än fastighetsaffärer; de vill i stället minnas skribenten Jan Olof »Jolo« Olsson, en av dess forna invånare. De ställer sig som vördnadsfulla statyer intill fastighetens vägg, med leenden på sina läppar lyfter de sedan blicken mot burspråksfönstret som en ung Jan Olof så ofta påträffades i.
  Några av dem hävdar att de kan se honom nyfiket kika tillbaka. Andra påstår till och med att de kan se hela familjen Olsson plira ut genom gardinerna…

Continue reading