Att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.
   Inom komedin; det som skiljer lakejerna från kungarna. Lakejer betonar fel och svajar i tempo, deras skämt orsakar mer irritation än munterhet. Så ignorera dem, lyssna hellre på hur en kung regerar; ta del av dansk-amerikanen Victor Borges album »Victor Borge: Live (!)« (Sony, 1992). »Usually I don’t do request numbers«, tillkännager Victor i dess första spår. »Unless of course I have been asked to do so.« De långsamt växande skrattsalvorna som sedan följer beror mycket på den alltigenom perfekt avvägda pausen mellan dessa meningar. En takt, ett andetag; blott en av alla hundratals uppvisningar i timing som »Victor Borge: Live (!)« rymmer.
   Att skära ner tills bara det viktigaste återstår.
   Inom litteraturen; ett stilgrepp. Raymond Carvers språk präglades stort av två män; John Gardner och Gordon Lish. Professor John sägs ödmjukt ha gett Raymond rådet att använda femton ord istället för tjugofem, redaktör Gordon tog denna uppmaning ett steg längre; fem istället för femton. Resultatet av denna reducering blev de Raymond Carver-texter som älskas än i dag, texter som »What We Talk About When We Talk About Love«; minimalistiska meningar på ytan, oändliga känsloladdade djup under dem.
   Att uppvisa mognad och felfrihet redan på debutverket.
   Inom musikåret 2010; Originalljudets CD »Originalljudet«.

Originalljudet består av stockholmsborna Jens Peterson Berger (brusmaskin, trumstol, hjärnvågsgenerator), Rosali Grankull (altsaxofon, piano), Egil Sandström (kontrabas, piano), Hansjörg Ehammer (dragspel) och Aron Junker (barytonsaxofon, basklarinett). Möjligheten finns att du tidigare stött på dessa namn i andra sammanhang; Jens Peterson Berger är exempelvis knuten till Riksteatern och Rosali Grankull har musicerat i de Umeå-baserade hardcorebanden Ambulance och End of Addiction. Dock gör man bäst i att tänka bort alla sådana sammanhang när »Originalljudet« snurrar i ens skivspelare. Nej, smartast är att då betrakta den som en fristående enhet frånkopplad världsliga ting som artistbiografier.
   Det är värt det, »Originalljudet« förtjänar sådan särbehandling.
   Ty tonerna på den ger tusenfalt tillbaka. Ty tonerna på den är eteriska.
   Vemodigt och längtande rispar de ens själ. Skönt förtrollar de ens sinnen. Samtidigt är de varma, eggande; bjuder upp till hednisk dans. Själva beskriver Originalljudet dem bland annat med orden »som Moondog och Erik Satie som krockar i rymden eller en cirkusvagn som parar sig med en ambulerande bordell«. Varför inte? »Ambulerande bordell« kanske till på köpet avser den Jacques Brel sjunger om i »Au Suivant«; en extra dimension åt deras beskrivning.
   Helt enkelt och med andra ord är det toner som berör, som lever sina egna liv.
   Men, dessutom; utöver tonernas rent soniska kvalitéer är jag också väldigt imponerad över hur de framförs. Originalljudet trakterar sina instrument med Victor Borges känsla för tid. Samspelet de uppvisar är enormt, dialogerna de för imponerar. Och de talar aldrig i munnen på varandra, likt Raymond Carver säger de endast vad som krävs. Gud bor i sådana detaljer.

Ovanstående åsikter är inte de jag en gång trodde att Originalljudet skulle väcka hos mig. Länge levde jag nämligen i villfarelsen att de skapade västerländsk balkanrock typ, säg, Kaizers Orchestra. (Fråga mig inte varför.) Eftersom min tid för dylika gäng är ytterst begränsad – det ligger en viss desperation i deras forcerade blandning av klämkäckhet och mörker – undvek jag sålunda Originalljudet. När det i höstas gick upp för mig att skivbolaget Kalligrammofon skulle släppa »Originalljudet« började jag dock misstänka att mina förutfattade meningar ännu en gång var ute och cyklade; Kalligrammofons diskografi rymmer ju lysande plattor som Viktor Sjöbergs ambienta »On a Winter’s Day« och shoegazing-monoliten »Fall, Fall, Falling« med Dead Letters Spell Out Dead Words. Så jag gav Originalljudet en chans och resten är denna text.

Att avsluta recensioner med sakliga uppmaningar till konsumtion.
   Inom musikjournalistiken; en klyscha. Ändå – innan punkten sätts – vill jag delge er mina förhoppningar om »Originalljudet«:s framtid. Som jag ser det har Originalljudet mer än väl styrkan och egensinnigheten att nå ut till en mängd olika grupperingar; i en perfekt värld skulle de höras både på Fylkingen, »Skavlan«, baren Berlin och Peace & Love. Hur det blir med den saken får vi förstås se, men min önskan finns där.
   Nu blåser jag ut ljuset och sätter på »Originalljudet« en gång till.

Första versionen av en recension som sedan kom att publiceras i Stockholms Fria år 2010.