Fem våningar. En fasad klädd i brandgul sprit- och slätputs. Små dekorativa fördjupningar och reliefer klättrar längs med hela exteriören. Strax ovanför porten, någon meter till vänster – från trottoaren sett – kastar sig ett ståtligt burspråk upp i riktning mot himlen. Kronan på verket; ett svart plåttak.
Vissa hus verkar vilja ha just dig som gäst, Birkagatan 31 i Stockholm är ett sådant. Sedan byggmästare E. Lundgren färdigställde det år 1904 har det utövat sin både värdiga och lekfulla charm på mången förbipasserande.
Då och då stannar emellertid folk till framför Birkagatan 31 av helt andra anledningar än fastighetsaffärer; de vill i stället minnas skribenten Jan Olof »Jolo« Olsson, en av dess forna invånare. De ställer sig som vördnadsfulla statyer intill fastighetens vägg, med leenden på sina läppar lyfter de sedan blicken mot burspråksfönstret som en ung Jan Olof så ofta påträffades i.
Några av dem hävdar att de kan se honom nyfiket kika tillbaka. Andra påstår till och med att de kan se hela familjen Olsson plira ut genom gardinerna…
Pressrelease: Anna von Hausswolff »Singing From the Grave«
I timmar har jag nu suttit och pillat och petat i den här textens meningar.
Anledningen är att jag anser Anna von Hausswolffs »Singing From the Grave« vara ett mästerverk, en modern klassiker.
Frustration, impotens; hur ska jag beskriva den? Ord är mig otillräckliga; jag vill i deras ställen dra mina handflator över skrovlig bark, slita i jorden, måla himlavalvets samtliga stjärnor blodröda, skulptera eld till abstrakta byster, dansa.
Endast sådana reaktioner och liknande känns som korrekta förfaranden inför »Singing From the Grave«. Endast sådana reaktioner och liknande känns som lämpliga analyser och recensioner av »Singing From the Grave«.
Anna von Hausswolff föddes den 6 september 1986, i Göteborg. Hennes mor heter Evelina och arbetar som psykolog, hennes far är Carl Michael von Hausswolff; en man vars CV bland annat innehåller poster som »konstmusiker«, »en av grundarna till det inflytelserika skivbolaget Radium 226.5« och »kung över Vargaland«.
Tio år gammal genomförde Anna sin scendebut, som badande husvagnsstatist i Galenskaparna & After Shaves revy »Alla ska bada«. I tonåren – parallellt med musikstudier på Hvitfeldtska gymnasiet – fungerade hon som medlem i ett antal olika konstellationer, den Jeff Buckley-inspirerade trion Kalle, Anna & Filip var en.
Hösten 2008 började dock Anna musicera på egen hand. Länge hade hennes mest personliga tongångar stått i bakgrunden, nu tog de plats längst fram. Ensam i en lägenhet – skakad efter ett destruktivt uppbrott – kopplade hon på sin Zoom Handy Recorder H4 och färdigställde några låtar för piano, orglar och röst. Spelningar ute bokades, bland annat besökte Anna göteborgsställena Kontiki, Kåken och Kafé Marmelad.
Därefter, sommaren 2009; en serie små explosioner, kedjereaktioner. Juli och augusti tillbringade Anna stora delar av i Henryk Lipps studio Music-A-Matic. Anna och Henryk var då redan bekanta sedan många år tillbaka; Henryk och Freddie Wadlings experimentella synthband Blue For Two gav nämligen på åttio- och nittiotalet ut plattor via Radium 226.5 och sålunda umgicks de privat med pappa Carl Michael.
Nåväl, i Music-A-Matic – Tredje Långgatan 13, Göteborg – lades grunder, hölls livesessions, fästes melodier på tejp. Långsamt växte ett storartat konstverk fram.
14 augusti uppträdde så Anna i Annedalskyrkan, Göteborg, som en del av Way Out West. Publiken där golvades i princip mangrant och började likt missionärer sprida Annas gospel. Drygt sex månader senare, 5 februari 2010, släpptes dubbelsjuan »Track of Time« av Kning Disk; den första utgåvan som bar namnet »Anna von Hausswolff«. Samtliga fyra spår på »Track of Time« var realiserade i Music-A-Matic, samtliga fyra spår på »Track of Time« ådrog sig himlastormande hyllningar från fans och journalister. »Som Diamanda Galás«, tyckte några. »Nick Cave, PJ Harvey, Patti Smith«, ansåg andra.
Alla ville de höra mer. Och ytterligare gig följde, ytterligare lärjungar slöt upp.
Ytterligare skivor fick form i Music-A-Matic.
Uppföljaren till »Track of Time«, CD:n »Singing From the Grave« (Kning Disk), ges ut den 5 maj.
»Singing From the Grave« består av 12 låtar. Två av dem – »Pills« och »Track of Time« – återfinns även på »Track of Time«. Grunderna till samtliga utgörs av Annas röst och piano, sedan är några varsamt garnerade med instrument som elgitarr, orgel, trummor. Dess omslag är, liksom det till »Track of Time«, etsat av Anna själv; hon bär ju också två år på Göteborgs konstskolas grafiklinje i ryggsäcken.
Sålunda beskriven ter sig »Singing From the Grave« som en riktigt trevlig liten produkt, ett hippt och estetiskt korrekt album att sortera in bland många andra på hårddisken eller i Billy-hyllan. Musik att avnjuta en kopp latte till, bakgrundsorl för finare middagsbjudningar.
Vad som emellertid inte framgår av det ovanstående är att »Singing From the Grave« rymmer livet och döden. Ta del av den och Annas röst och melodier kommer garanterat att beröra dig, påverka dig. När den ljuder genom dina högtalare kommer sekunderna och minuterna runt omkring dig att stanna, upphöra. Med ens blir du påmind om alla starka känslor du någon gång hyst; före detta förhållanden flimrar framför dina ögon, barn föds, vuxna går bort, glassplitter regnar ner över din rygg, maskrosor briserar i löftet om den oändliga sommaren, kärlek äter upp dig inifrån, naglar rispar din hud…
Du uppgår i ett tidlöst nu. I ett underskönt men svart universum.
Få artister har förstås kunskaperna och talangen att frammana dessa sinnesstämningar. Anna von Hausswolff gör det gång på gång på gång. Hennes toner brinner högst och klarast.
Därför är »Singing From the Grave« ett mästerverk, en modern klassiker.
Därför är ord mig otillräckliga.
Det här skriver jag med tårar i ögonen.
Samla den salta vätska som snart kommer rinna nedför mina kinder i en kopp och du får avslutningen på den här texten.
Artikel: Familjen
Bara minuter återstår till konsertens början. Skyhögt upptrissade förväntningar klyver natten i tusen elektriska bitar; publikens rörelser är ryckiga, deras andetag korta. Nyfiket och otåligt riktar de sina blickar mot bordet belamrat med elektronik och draperat med skånska flaggan; scenens enda utsmyckning.
Så – plötsligt, oannonserat – träder Andreas Tilliander fram ut ur kulisserna. Han fattar posto bakom bordet; trycker på några knappar, vrider på några reglage.
Högtalarstaplarna rister till liv, en röst tar till orda.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Redan vid andra stavelsen ersätter eufori publikens tidigare rastlöshet. När så Johan T Karlsson självsäkert strax efteråt dansar in på tiljorna vet jublet inga gränser. Det är på riktigt, han är här; Familjen. Näven i luften, mikrofonen i den; taktfast accentuerar han Roland TR-808-rytmen som också börjat ljuda.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Trummorna intensifieras, en vildsint skorrande Roland TB-303:a gör dem sällskap; tillsammans hetsar de varandra mot total härdsmälta. Nu är alla närvarande osårbara, redo för en natt ohämmad hedonism.
Som konsertintroduktion betraktad är »It Began in Hässleholm« oantastlig, Familjen har använt sig av den i några år. Men samtidigt agerar den låten en programförklaring, en historielektion.
Till viss del är »It Began in Hässleholm« nämligen en kärleksfull blinkning åt The Chemical Brothers dänga »It Began in Afrika«, som i sin tur samplar Jim Ingrams 1974 släppta soul/spoken word-klassiker »Drumbeat«. Men, framför allt, presenterar den vad Familjen handlar om, varifrån Johan T Karlsson kommer.
»It began in Hässleholm, holm, holm, holm…«
Krönika: Will Oldham
Fragmentariska minnesbilder studsar mot mitt kranium. Jag ser om en dockfilm på TV i ett nedsläckt radhusrum, besöker ännu en gång en skivaffär på St Eriksgatan, blåser bort dammet och bläddrar fram en artikel. Men det specifika jag söker i min hjärna vill inte bli funnet. Det specifika som är svaret på frågan: »Hur kom jag i kontakt med Will Oldhams musik?«
Associationslekar, logisk deduktion, tidslinjer. Inget hjälper.
Så till slut får jag ge upp, erkänna att jag glömt bort det.
»I had been warned by other writers and editors that Will didn’t like to talk about his music in any specific way, just as he didn’t like to be called ’Will,’ and instantly denied any connection with Slint, an entierly forgettable mood-rock band that he or someone else in the band had been involved with. Also off the record was his earlier movie acting career, which, again, I had only heard about, and in which I didn’t have much interest.«
(Patrick Barber redogör för sin första intervju med Will, Puncture #33, 1995)
»PALACE: I’m So Much Cooler Than Jandek That I Can Put Blurry Photos On My Album Covers Too And Change The Name Of My Band Twice A Week (…) (Drag City) Ok, you got me. The first disc is an untitled CD (in later pressings called Days in the Wake) of mostly solo faux lo-fi porch front Appalachian folk by Will Oldham.«
(skivrecension skriven av Alec Bemis, Jaboni Youth #5, 1996)
I begynnelsen, 1993, rådde mytbildning. Under namnet Palace Brothers släppte då Will skivan »There’s No-One What Will Take Care of You«, på Chicago-baserade Drag City. I ett försök att få musikjournalister att fokusera på musiken höll han så mycket som möjligt hemligt.
Ädelt och idealistiskt. Men tyvärr slog det fel.
Recension: The Beatles »Help! (Deluxe edition)«
THE BEATLES
Help! (Deluxe edition) [dvd]
Apple/EMI
7
»Den är inget vidare« utbrast mina föräldrar i kör.
»A hell of a lot of pot was being smoked while we were making the film. It was great« log Ringo Starr när dokumentären »The Beatles Anthology« tog upp ämnet.
»Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till« tyckte Martin Theander och Sven Lindström i Pop #11.
Allt jag ville var att koppla startkablarna, föra över lite elektricitet till minnet. Men researchen blev en uppförsbacke, snart var min hjärna omgiven av mörka orosmoln.
Hade jag en och en halv timme ohygglig misär framför mig?
»Crazy, funny film« ansåg »Movie and Video Guide«-mannen Leonard Maltin.
»Du kommer att gilla den« sa Jenny.
Och solen bröt sig igenom molntäcket, började bada synapserna i guldfärgat ljus. Glad i hågen bryggde jag en kanna kaffe, slog mig sedan ner i fåtöljen. Plockade fram den nyligen släppta boxen, lösgjorde DVD nummer ett från dess påkostade grepp. Lamporna i position av, upp med ridån och för första gången i mitt liv såg jag »Help!« från början till slut.
1964. Regissören Richard Lester planerar – tillsammans med manusförfattarna Marc Behm och Charles Wood – uppföljaren till dundersuccén »A Hard Day’s Night«. Arbetsnamnet var länge »Beatles Two«. »Vi ville skapa en popkonstfantasi som gjorde det möjligt för oss att skoja om tillståndet Storbritannien befann sig i 1965 och Harold Wilsons glödheta, moderna samhälle« har han berättat efteråt. »Att bara göra en färgversion av ’A Hard Day’s Night’ var uteslutet. Inga fler påhittade dokumentärer.«
Sagt och gjort; »Help!«, resultatet av ovanstående, fick sin premiär den 29 juli 1965. Publiken strömmade förstås till och vad som utspelade sig framför deras ögon var en spelfilmspremiss kokad på en spik; en österländsk dödskult har blivit av med en ring, Ringo har på något sätt kommit över denna ring, dödskulten vill inledningsvis ha tillbaka sin ring, sedan offra Ringo.
Eller som huvudrollsinnehavaren själv svarade när han på en presskonferens ombads beskriva rullen: »It’s a chase film. I get chased by all these lunatics.«
Gott så. »Help!« må ha nog med hål i handlingen för att fylla Albert Hall och beatlarnas skådespelarinsatser är långt ifrån Oscarsmaterial. När eastmancolordrömmen som den är breder ut sig framför en glömmer man ändå bort allt sådant. Man förlorar sig i vansinnigt snyggt bildsatta låtar som titelmelodin, »Ticket To Ride«, »You’re Going To Lose That Girl« och »Another Girl«. John, Paul, George och Ringos byxor väcker habegär. De många smått surrealistiska infallen och det ständiga ordvrängandet får en att dra på munnen.
I alla fall reagerade jag så.
När »The End« stod vitt mot röd ädelsten på min TV-skärm var jag alldeles varm inombords.
Däremot måste jag här flika in en varning. Är du som jag ett ofanatiskt Beatles-fan och sugen på att gå till botten med »Help!« finns det ingen anledning för dig att köpa DVD-boxen »Help! (Deluxe edition)«. Visserligen rymmer den fina saker som en extra DVD med några korta dokumentärer och trailers, en affisch, några vykort, ett faksimil av manuset och en bok som innehåller bland annat en kort Martin Scorsese-essä samt uppslag efter uppslag med bilder. Men ställd mot faktumet att budgetversionen – bestående av det väsentliga, de två DVD:erna – kostar drygt 70 dollar mindre (prisuppgift från Amazon i mitten av november) kan jag inte göra annat än be dig spara pengar.
»’Help!’:s positiva egenskaper är väl värda att fokusera på och jag rekommenderar den helhjärtat så länge du följer mina konsumentråd« avslutar recensionen skriven av
JOHAN JACOBSSON
Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).
Artikel: Trans Musicales
021205, en bensinmack någonstans i mitten av Bretagne, Frankrike, 15.12
Om ni sett »Gudfadern III« minns ni säkert citatet »just when I thought I was out, they pull me back in«. Tyst mumlar jag denna mening om och om igen; Air France slarvade för några timmar sedan bort min väska, jag har knappt sovit på ett dygn, himlen över västra Frankrike svartvit och nyss bestämde sig djävulen att Chris de Burghs »Lady in Red« är lämplig muzak att stå i kö för en apelsinläsk till. Men det främsta skälet till att jag parafraserar Al Pacinos rollfigur Michael Corleone är att jag är på väg till den tjugofjärde upplagan av festivalen Trans Musicales. Jag som trodde att Hultsfred 2002 skulle bli den sista gången jag slogs med ryggont, trängsel, fylla och sömnbrist. »Our true enemy has not yet shown his face«.
Utomhus. Vid en soptunna står en irländare vid namn Michael och röker. Vi börjar småsnacka lite och kommer efter ett tag in på musikscenen som florerade i hans hemstad Cork i början av nittiotalet.
Jag: Undrar vad Niall från Sultans of Ping FC gör nu för tiden?
Michael: Jag känner honom! Han bor i London och lär ut engelska till japanskor. Han har ju alltid varit förtjust i japanskor.
Mitt skratt avbryts av att vår minivansförare Claude ropar att en avfärd är nära förestående. Jag och Michael klämmer in oss bland sju andra journalister och snart är vi på väg igen. Vi lämnade flygplatsen Charles de Gaulle för två timmar sedan. Tjugo mil kvar.
Recension: The Jon Spencer Blues Explosion »Jukebox Explosion« (In The Red)
THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Jukebox Explosion
In The Red/Dotshop.se
8
Grand Garbo. »Mitt i Sumpan. Han 42, hon 13« som en av »Nile City«:s fredagspubsketcher uttryckte det. Med andra ord en krog att sky som pesten, en strandad finlandsfärja utan hamn.
– Har ni några låtförslag, skriv ner dem och ge till mig.
Mannen bakom katedern – mannen iklädd den tajta Levi’s-tröjan, mannen som tilltalade oss elever i klass S3D – var DJ på Grand Garbo.
– Vi lovar att spela dem!
Min hand sträckte sig efter en penna, jag lösgjorde en sida från mitt anteckningsblock. Sedan förde jag stift till papper och bokstaverade »’Afro’ med The Jon Spencer Blues Explosion«.
Mannen bakom katedern – mannen ansvarig för musiken på vår studentskiva, mannen vars ena örsnibb pryddes av en ensam guldring – tog emot min lapp.
Men inte fan dök »Afro« upp ur högtalarna när väl festkvällen var kommen och lambo hejet övergått i dansgolv.
Ack och ve, sjung om de musiksnobbiga studenternas olyckliga dagar.
Nåväl. Vad ovanstående lilla historia belyser är att jag en gång i tiden – 1993-1996, ungefär – var lärjunge till den New York-baserade trion The Jon Spencer Blues Explosion. Första gången jag såg just »Afro« på »120 Minutes« var startskottet, elchocken. Den svängde, den innehöll ett högljutt och sirenliknande gitarrsolo och Jon Spencer själv såg tuffare ut än tusen nålar. Plötsligt hade jag hittat ett rock’n’rollband som var mitt, bara mitt. En Londonresa i samma veva innebar en chans att tillfredsställa min nyvunna vurm, så påläst sprang jag skivaffärer runt och köpte på mig allt Jon Spencer-relaterat jag kunde hitta. Hemkommen igen lyssnade jag i flera månader knappt på annat än rötterna som lett fram till »Afro«; fullängdarna »The Jon Spencer Blues Explosion« och »Crypt Style«, trots att de består av ungefär samma material. Även skivor med Jons alla gamla band och skivor han varit inblandad i – till exempel Pussy Galores »Right Now!«, »Dial ’M’ For Motherfucker«, »Historia de la música rock« och kompilationen »Corpse Love: The First Year«, Honeymoon Killers »Hung Far Low« samt Boss Hogs »Girl Positive+« – införskaffades och jag njöt av dem i fulla drag.
När de snurrade i min stereo var jag odödlig.
Alla de här känslorna återkommer när jag lyssnar på »Jukebox Explosion«. Ty vad »Jukebox Explosion« gör är att samla – innanför ett väldigt smakfullt »Back From The Grave Volume One«-inspirerat konvolut – ett gäng svåråtkomliga The Jon Spencer Blues Explosion-singlar. Summa 18 spår skräpig, vild och frustande garagerock’n’roll. Dubbelgitarr-riff startar och stoppar, hetsiga trummor driver – vem saknar en bas? Rufus Thomas filtreras genom ett Einsturzende Neubauten-fan. Etiketten Caroline, en gång Pussy Galores hem, får läst lusen av sig i vansinnigt roliga »Caroline«. Dr John spelar piano på »Do Ya Wanna Get It«. »Train #1« beskrivs i linernotesen med meningen »it’s hard to believe that a full-blown, harsh attack of this magnitude was cut during the era of Spin magazine-endorsed, limp-dicked ’indie’ drivel«. Och så vidare. Vad mer kan en arton… förlåt, trettiotvååring begära?
Återstår bara en sak – att upprättelsens timme ska slå. Vad jag än påstod i inledningen till den här recensionen är det dags för en tur två pendeltågsstationer västerut, en tur till Sundbyberg och Grand Garbo. I min innerficka kommer jag förvara »Jukebox Explosion« och jag tänker inte gå hem innan åtminstone en låt från den studsat mellan neonet och kromet.
De är skyldiga mig det. Dig my shit.
JOHAN JACOBSSON
Original till recension publicerad i Sonic #38 (2007).
Tävlingstexter: Prao-Kattis öden och äventyr II
Mats Olsson-tävling!
Stämningen i den luftiga, Alvar Aalto-inredda takvåningen kan endast beskrivas som »upprörd«. Sekreterar-Jenny tuggade febrilt på sin Faber-Castell 9000 7H, Annons-Sonny gjorde sitt bästa för att nöta ett hål i golvet.
Redaktionschefen Göran satt emellertid nedsjunken i en bekväm vilstol. Över ögonen hade han en varm handduk, på bordet av naturträ framför honom stod en KostaBoda-karaff fylld med Treo.
– David. Läs upp det där mailet igen.
Mail-David började svettas.
– Chefen? Måste jag?
– David. Läs.
– Okej. Ähum. »Vad i hela Hardangervidda håller ni pengaslösande latmaskar på med? Nu var det flera månader sedan tävlingssidan uppdaterades! Det är ju inte ett speciellt svårt jobb ni har! Fixa tävlingar, lägg ut dem! Skärp er! Med vänlig hälsning, Sonic. PS. Vet ni vad den här fakturan på 30.000 för ’badkarsattiraljer’ är? DS.«
Göran lyfte sakta på handduken, reste sig upp. Påkallade kontorets uppmärksamhet genom att hosta.
– Kvinnor, män. Situationen är prekär. Prao-Kattis måste komma tillbaka från semestern snart, annars kan vi vara arbetslösa vid nyår.
Knappt hade detta kungjorts förrän hissen plingade till. Som en man vände sig alla närvarande åt dess håll, höll andan av spänning. De gyllenglänsande dörrarna öppnades sakta, sakta.
– PRAO-KATTIS!
Vad som nyss var »upprördhet« blev till »eufori«. Kramar utbyttes, artighetsfraser haglade genom luften. När allt tjo och tjim lugnat sig lite tog Göran ton igen. I förljugna ordalag förklarade han att redaktionen inte lyckats få fram några vinster eftersom tiderna var hårda, oh så hårda.
– Har du några förslag, Prao-Kattis?
– Det har jag. Så fort jag landat på Arlanda plockade jag fram mobilen och ringde till det suveräna bokförlaget Modernista. De gick med på att ge oss fem exemplar av Mats Olssons nya samling; »Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv. Sportkrönikor 1990-2002«. Så nu blir det tävling! Kom in i matchen av lycka! Klicka sedan här.
Rolling Stones-tävling!
Två matskedar grädde. Sextio gram hackad choklad. Två koppar starkt, varmt kaffe. Vispgrädde. Kanel.
Blanda grädden och chokladen i en panna med tjock botten. Låt koka upp under omrörning. När chokladen smält tas pannan av plattan och det varma kaffet vispas försiktigt i.
Häll resultatet i dina två favoritmuggar, garnera med vispgrädde och kanel.
»Viennese Coffee«.
En mästares frukost. Ska helst inmundigas framför ett gammalt favoritavsnitt av »Cheers«.
Och Prao-Kattis bråkar inte med ordet »helst«.
Därför satt hon i soffan, videon på, Simpsons-koppen balanserandes på knät, full i skratt.
Två timmar senare och bandet märkt »Cheers, The Very Best Of – Vol. 2 – Crane Alert« masade sig sakta ur videon. Prao-Kattis sträckte på sig, gäspade och öppnade powerbooken.
Skrev.
»Rolling Stones! Världens bästa band? Ett av dem, i alla fall. Och när ett av världens bästa band släpper en box bestående av ’36 remastered classics and 4 new licks including ’Don’t Stop’ on 2 CDs’ måste det ju vara en av världens bästa boxar. Eller hur? Jepp! Pluspoäng för att boxen heter »Forty Licks«, är i LP-format och glänser väldigt fint om man håller upp den mot en lampa. Dessutom innehåller den en musmatta formad som den berömda tungan och en finfin booklet med finfina bilder. Och nu har du chansen att vinna ett av de tre exemplar vi lottar ut! Få ett nittonde nervöst sammanbrott av lycka! Klicka sedan här.«
Äpple+s. Skicka. Stäng av.
Prao-Kattis la nöjt ifrån sig datorn på en kudde, reste sig och gick fram till videohyllan. Studerade ryggar och bestämde sig snart. »Cheers, The Very Best Of – Vol. 2 [1982]«.
Några tävlingstexter publicerade på sonicmagazine.com under 2002. Fler Prao-Kattis-texter finns, så hon kommer segla vidare någon gång framöver
Recension: Fischerspooner »#1« (International Deejay Gigolo)
FISCHERSPOONER
#1
International Deejay Gigolo
7
Första låten på »#1«: »Invisible«! Kaos i New York. Breakdansare vrider sönder lederna i sina försök att hänga med, tunnelbanan spårar ur någonstans vid 5th Avenue, grafittikonstnärerna i Brooklyn överger sina throw-ups och skapar konst mitt i mellan Basquiat och omslaget till Kraftwerks »The Man Machine«. Det är electro, Johan. Men inte av den sort du känner till.
Andra låten på »#1«: »The 15th«! En kall isbit på din älskades mage en het sommardag. Vad du ville fråga på sexualundervisningen men inte vågade. Alltså den gatusmarta coola kusinen till Stars »When«. Mer pop än nöden kräver.
Tredje låten på »#1«: »Emerge«! Hitten! Det kan jag fastslå, för den finns på singel med en massa tråkiga remixar! Men originalet är olidligt bra! Det låter som om tidiga Human League fått solsting och åkt på valsafari! Ungefär!
Eller: New York-borna Warren Fischer och Casey Spooner har tillsammans med sitt kollektiv (hälsa bland annat på Lizzy Yoder, sång, Jordana Toback, koreografi och Mindi McAlister, smink) fått mig att återigen springa runt på Stockholms gator och antasta vilt främmande människor. »Har du hört de tre första låtarna på Fischerspooners debutalbum? Jag spelar dem just nu på min bandare! Jaså, så högt? Nej, jag har inget knark till salu.«
– Men de andra sex låtarna på skivan då undrar Per, 17, när jag springer in i honom på Solvalla.
Bra fråga, Per! Tyvärr är de inte lika roliga. De är mer… sansade.
– Som i gravida delfiner, chill-out-tältet i Roskilde, »jag kan höra hur färger smakar«?
Nej, mer som om skivan utgår från downtown New York för att sedan flyga iväg i en glänsande Cessna i riktning mot Maine.
Eller: De är bakgrundsmusik för sofistikerade bjudningar där damerna jämför de DMX Krew-tolvor de nyss köpt på Illegal och herrarna doftar av Chanel No5.
Och själv är jag mest intresserad av ljudterrorism den här veckan. Så det får bli »Invisible«, »The 15th« och »Emerge« på repeat.
Om och om och om igen.
Varning på stan, här kommer jag.
JOHAN JACOBSSON
Original till recension publicerad i Sonic #4 (2001)
Recension: Fannypack »So Stylistic« (Tommy Boy)
FANNYPACK
So Stylistic
Tommy Boy
8
Första gången jag såg Fannypacks namn i skrift var i tidningen Bust – en text om »So Stylistic« signerad Tracie Egan inledde recensionsblocket i deras nummer 24. »We all know that packaging young teen girl pop acts as scantily clad sex kittens is all the rage«, började den. Jag tvivlade, anade en sågning på gång men fortsatte läsa; »But no matter how record execs undress them up, there has always been one key element missing from the reigning junior divas; unfeigned attitude. Thank God for Fannypack, the trio of tough teenyboppers hailing from Brooklyn, New York.« Sedan berättade Tracie hur de lät. Min ursprungliga reservation var som bortblåst.
Och ibland har man tur som en tokig. För bara några dagar efter jag tagit del av ovanstående skickade snälla skivbolaget ett exemplar av »So Stylistic« till Sonic-kontoret.
– Fannypack!, skrek jag och gjorde en saltomortal bort mot Pierre och hans hög av öppnad post. Och Pierre, vis efter Buck-incidenten jag redogjorde för i Sonic nummer sju, tog spjärn mot skrivbordet och rullade vigt sig och stolen bortom fara.
In i stereon, toner ut och vad jag hörde var själva essensen av ett debutalbum.
»So Stylistic« svämmar nämligen över av »allt nu«-känslor, förmedlar livsglädje och attityd, innehåller musikaliska tricks som bara skriker »lyssna på oss!«.
»So Stylistic« har noll att förlora och allt att bevisa. Av krystad maknadsförings-matematik och skrivkramp märker jag inget. Inte heller känns det som en cynisk produkt, som en kassako inriktad mot någon speciell målgrupp.
»So Stylistic« är en fruktansvärt kul skiva. Men, framför allt, det är en fruktansvärt bra skiva.
Hundra procent redan från början; introt består av John Williams-aktiga toner ovanpå vilka någon i Fannypack – Cat, Belinda eller Jessibel, jag har faktiskt inte lärt mig skilja på deras röster – förklarar vad vi nu ska göra; »Forget all the haters/Forget your troubles/Get dressed/Get lookin’ all cute/Go to the party, the club, or whatever/Tell that DJ to play your song/Say ’yo, my man, what’s up with my joint?’/That’s right/Go ahead and find that special someone/And do your thing/Just do it, yo/Get loose/Have fun and enjoy yourself/OK, y’all/Let’s do this/You ready?/OK, people/Let’s get famous/Let’s get famous/LET’S GET FAMOUS!«.
Dansskorna är i och för sig redan på efter något sådant, men när »Intro« smyger över i »Hey Mami« – casio-bounce med tillräckligt många roliga knorrande synthar i bakgrunden för att ställa Add N to X i skamvrån – är det ingen lek längre. Var jag än befinner mig när den låten vevas igång börjar jag jobba min rumpa och skrika »skanky, cranky, foogly, oogly/slammin dudes who wanna do me/g’doonk g’doonk, skoonky flavors/bangin, mega hot, dumb haters«. Hittills har jag lyckats bli utslängd från två matvarubutiker, men det är smällar jag kan ta.
»The Theme From Fannypack« följer och ekona från The 45 Kings »The 900 Number« har aldrig låtit bättre (nej, inte ens DJ Kools »Let Me Clear My Throat« slår »The Theme From Fannypack«), Fannypack listar allt de gillar, jag fattar inte allt men det gör inget, jag rappar glatt med ändå.
Ingen tid att vila, »Cameltoe«, en protest mot »a growing epidemic that really ain’t fly«, är härnäst. Vad som måste vara samma andetag som Salt’n’Pepa använde i »Push It« orsakar driv och Fannypacks indignation över »this middle aged lady« och hennes »frontal wedgie, a cameltoe« går inte att ta miste på.
Lysande.
Fyra spår av sjutton nämnda men jag tänker inte gå in mer i detalj. Nöjer mig med att tala om att en sampling av Yeah Yeah Yeahs »Art Star«, kaxiga skits och genrer som miami bass, electro, disco och dancehall väntar runt hörnet.
Dessutom känner jag att jag nu verkligen måste hugga i sten att jag anser »So Stylistic« inte är »bra för att vara ett debutalbum«. Det är »utmärkt för att vara utmärkt«. Cat, Belinda, Jessibel och producenterna Matt och Fancy har till och med gjort ett av det här årets hittills bästa plattor.
Du kan påstå att jag har fel. Men var då beredd att jag kommer att utbrista »never let the haters ever get me stressed/my crew’s the best and they got my back/My bodyguard Kev may give you a smack/but he’ll leave you alone if you behave/This ain’t White Castle/But I’m what you crave«.
JOHAN JACOBSSON
Original till recension publicerad i Sonic #13 (2003)