Artikel: Colleen

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)

Artikel: Primus Jansson

För att få sig ett samtal med Primus Jansson måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Inte alls oväntat, egentligen.
   Nog för att jag tyckte telefonnumret jag fått i min hand innehöll lite väl många nollor, men att jag skulle nå Kristina med hjälp av det kom som en chock ändå. Efter ett par sekunder som mest präglades av att det stod helt stilla i min skalle lyckades jag dock förklara för denna förtjusande receptionist att ”jag söker Primus Jansson”.
   – Han är tyvärr ute hela förmiddagen, svarade hon i ett tonläge som indikerade att hon var uppriktigt ledsen å mina vägnar.
   – Men vad gällde saken?
   – Eh, det gällde en intervju…
   – Intervju? Nja vet du, det är inte Primus som har hand om sådant. Vill du att jag ska koppla dig till personalkontoret i stället?
   – Nej, nej. Jag heter Johan Jacobsson och jag är journalist. Jag ska intervjua Primus Jansson om hans musik.
   – Ojdå.. eh jaha. Men ring tillbaka efter lunch så finns han nog här.
   Två timmar och en påhälsning hos Kristina i växeln senare och jag återberättar ovanstående lilla anekdot för Primus. Han skrattar gott åt Kristinas förvåning.
   – Jo, jag håller allt en låg profil. Ganska många av mina arbetskamrater skulle nog misstänka att jag hade gått och blivit galen om de hörde vad jag spelat in. Om de nu inte redan tror det. Att jag är galen alltså.

För att ta del av Primus Janssons toner måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Tidigare i höstas gav Henrik Kihlbergs Rocket Number Nine Records ut en trippel-CD-box bestående av tidigare outgivet material signerat denna enstöring. Det är ett helt sensationellt verk. Någonstans i bakgrunden kan man ana influenser från Steve Reich och clicks & cuts-scenen, men Primus uttryck är helt hans eget.
   Det är förmodligen en av de mest originella laptop-gjorda skivor du inte kommer att höra i år.
   Primus vill nämligen inte förpassa sin musik till vinyl eller aluminium. Att boxen ändå blev verklighet var bara ”en eftergift åt Henrik eftersom han tjatade så in i helvete”, enligt Primus själv.
   Och då en eftergift släppt i endast i fem exemplar.
   – Nej, att lyssna på ett musikstycke mer än en gång tycker jag är barockt. När jag skapar gör jag det för stunden, för mitt eget höga nöjes skull. Så fort jag har komponerat klart slänger jag skiten och funderar på vad som komma skall härnäst. Att Rocket Number Nine ändå kunde realisera de där albumen berodde faktiskt på att jag inte lärt mig att använda min dator. Min son upptäckte en mapp med en mängd mp3-filer när han skulle hjälpa mig med datorn. Han berättade det för Henrik som han studerar tillsammans med. Och Henrik blev som blev eld och lågor och tjatade som en skållad råttpung och jag gav upp och sa att han fick väl göra några skivor då, att ge till folk som möjligen skulle kunna förstå vad det handlade om.
Men vill du inte skänka andra människor känslor?
   – Du, andra människor får faktiskt skaffa sina egna känslor bäst de vill. Det kan väl ändå inte vara upp till mig? Andra människors åsikter om min musik rör mig inte i ryggen. Det är mig totalt likgiltigt om du eller någon annan gillar eller hatar vad jag gör. Jag är dessutom helt säker på att den här intervjun kommer att göra mig arg när jag läser den, jag tror du kommer att misslyckas att beskriva vem jag är och att din vinkling kommer att bli ”gammal kuf som gör musik”. Och då är det min person som står under mikroskop och då blir det personligt. [skratt] Vem fan är intresserad av nåt personligt, förutom de närmast sörjande? Jag bara undrar.
   – Alla försök att skriva om mitt konstnärskap eller vilket konstnärskap som helst för den delen är förkastlig, eftersom det bara handlar om folks tolkningar av konst de inte har någon aning om. Alla nödvändiga nycklar som behövs för korrekt tolkning finns i konstnärens huvud och bara där. Och en konstnär bör aldrig förklara vad hon eller han tänkt och menar med verket eftersom alla ord i världen inte räcker till att täcka in allt som pågår i en hjärna. Det blir en mental våldtäkt förstår du.
Men finns det inte tjusningar med tolkningar?
   – Som?
De kanske framförs på ett intressant och underhållande sätt?
   – Intressant och underhållande för vem? Sedan när blev direkta felaktigheter intressanta? Intressant för dig kanske men inte för mig. Det blir bara underhållning och underhållning är inte konst och sålunda inte heller intressant.
Tycker du inte att viss förströelse är viktigt?
   – Nej.
Då måste jag bara fråga varför du ställde upp på intervjun.
   – För att du verkar ha bestämt dig för att skriva om mig och jag vill inte att du ska få stå oemotsagd.
Jag förstår. Nytt spår. Om jag bad dig att i korta drag beskriva dig själv för Twisterellas läsare..?
   – Primus Jansson. Skåning. Det räcker.
Okej.
   – Varför skulle någon vara intresserad av min person, förresten?
Kanske för att du gjort fantastisk musik? I alla fall enligt Henrik och mig… Inte för att du bryr dig vad vi tycker, men folk kanske blir nyfikna eftersom vi höjer din musik till skyarna hela tiden.
   – Jaja. Så vad förväntar du av mig då? Att jag ska redogöra för hur det gick till när min son blev till, eller kanske nån snyfthistoria från min barndom?
Om du vill.
   –Jag har redan sagt för mycket.
Vill du prata om din skapandeprocess?
   – Jag förklarade nyss att skapandeprocessen inte går att förklara i ord!
Förlåt.
   – Har du många frågor kvar?
Bara tre. Har du förståelse för de som tycker att det är konstigt att en sextioårig kommunaltjänsteman gör den mest framåtskridande musiken just nu?
   – Jag har en viss förståelse för att det kanske övergår en del svagt begåvade individers förstånd. Du borde vara något mindre fördomsfull eftersom jag antar att du är någorlunda bekant med historien. Eller är namn som Stockhausen, Ives, Cage, Xenakis, Perry, Zorn, Evan Parker och Feldman obekanta? Musik känner inte av ålder, kön eller hudfärg.
Var det någon speciell skiva eller så som fick dig att vilja göra musik själv?
   – [paus] Vet du, det var det faktiskt. Men jag tänker inte avslöja vad. Det skulle bara få dig att övertolka mig än mer än vad du redan gör. Du är för övrigt varmt välkommen att försöka fånga in min konst i din text. Men folk måste vara införstådda med att du har fel. Jag har en fråga till dig, förresten. Hur försvarar du ditt jobb?
Ähm… Genom att säga att jag hemskt gärna vill få så många som möjligt uppmärksamma på att det finns annan musik än den som ligger på topplistan.
   – Du vill alltså pracka på andra människor din smak?
Nej, nu missförstår du mig. Jag vill bara informera. Om någon eller några tar till sig av vad jag har att säga blir jag glad, dock.
   – Så du tror inte att människor har förmågan att själva hitta konst som passar dem? Det låter ganska fördomsfullt måste jag säga.
Visst har de det. Men jag tipsar, andra tipsar mig och så växer vi alla som människor.
   – [ljudlig suck] Inget ont mot din person, du kanske uppfattar mig som otrevlig med det är alls inte min intention. Men jag önskar innerligt att alla musikjournalister, musikvetare och musikförståsigpåare kunde sluta upp med vad de håller på med. Och vad var det jag förklarade för dig tidigare. Det kanske du minns.
Jodå. Sista frågan. Vad har du för planer för framtiden, hur tror du att din musik kommer utvecklas?
   – Om jag det visste, vilket jag inte säger att jag nödvändigtvis gör, så vore det antagligen min ensak. Hej då.
Hej…

Och reläerna slöts, återgick till sina ursprungliga positioner. Knappar förblev otryckta. Rösterna tystnade.

Artikel tidigare publicerad på Twisterella, 2003-11-24

Recension: Donna Summer »The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash« (Sonig)

Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”.
   En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns Börje och Ammis rekommenderade sevärdhet nummer 5. Raskt konsulterande: ”5) Blivande DN/Expressen-huset i Marieberg – John behövde kissa”.
   Gud hjälpe mig, jag älskar sådana fakta. Det är i detaljerna skönheten och förståelsen växer fram. Och desto bättre när detaljerna visar sig ha någon slags anknytning till min person. När detaljerna innebär att jag stannar till på väg mot bussen, börjar gnola på ”Tomorrow Never Knows”, tänker ”jahaja, här pissade Lennon i oktober 1963″.

”1. OK, so, why ”Donna Summer”?
Well, there’s the smart-ass answer and the academic answer: Academic: I have always felt like there has been an astonishingly small Amount of any sort of diversity in electronic music. We’re just all goofy white-middleclass computer geeks. Imagine what would happen if someone out of that safe little niche were to start working with the same tools? Radness might ensue. Also I have been interested with issue of appropriation for years, and I don’t think anyone has appropriated someone else’s name for use in such a different context. Oh, and I love her work with Moroder. Smart-ass: Cuz it’s funny to virtually masquerade as a black woman. You’d be amazed how many people have never heard of Donna Summer, and they think I’m just some lady named Donna making this music.”
– Jason intervjuad av Duran Duran Duran.

För cirka en månad sedan satt jag i en rullande bil och vinkade hejdå till Jason ”Donna Summer” Forrest – han i sin tur var mest upptagen med att schasa iväg en skock duvor som slagit sig ner på hans altan. Och medan landskapet utanför fönstren sakta förbyttes från Brooklyn till Manhattan tänkte jag tillbaka på våra timmar tillsammans, tänkte tillbaka på samtalet fört över aldrig sinande glas isté, saker vi diskuterade, åsikter som fått mig att nicka frenetiskt.
   Men en händelse överskuggade det mesta. Till slut tog en mening överhanden där inne i min hjärna. ”Jag har sett datorn.”
   När intervjun var över undrade nämligen Jason om jag ville höra några låtar från ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Innan jag hann förklara att jag skulle kunna tänka mig sälja min TV för en sådan ynnest klickade han igång Macen och lät vansinnet ta över utrymmet i lägenheten.
   I en paus mellan två spår:
   – Så det är alltså här du sitter och skapar? Det är med den här burken du gör din musik?
   – Japp.
   Det var då ytterst nära att jag sträckte ut handen och vidrörde det sjögröna höljet.

I ens liv som musikälskare gör man väldigt många Pavlovska sammankopplingar av alla de möjliga slag, positiva och negativa. Sammankopplingar som både kan förstöra eller förhöja en skiva. Joy Divisions ”Unknown Pleasures” kanske får dig att minnas dagen då du förlorade din oskuld. ”Orup 2″ är lika med bilsemester med familjen. ”Love Unlimited” stavas P-e-t-e-r. Och så vidare.
   Andra slags sammankopplingar är då de som grundar sig i fakta, inte i känslor. Dessa har sällan någon påverkan på vad man egentligen tycker om en skiva, i alla fall borde de inte ha det. Som Lennon och hans rastställe. Som vid en lyssning på ”Queens of Noise”: ”tänk att Runaways-sångerskan Cherie Curries tvillingsyster Marie var gift med Steve Lukather.”
   Men när jag nu befinner mig hemma framför datorn med ett förhandsexemplar av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” i hörlurarna upptäcker jag för första gången att plattor kan falla mellan båda dessa sammankopplingsstolar.
   Där hemma hos Jason blev jag ju varse i detalj hur de tretton stycken som utgör albumet såg ut på skärmen. Jason visade mig även hur han arbetar med samplingarna – han spelade upp originalen och åskådliggjorde hur han klippte ner och manipulerade dem.
   Alla dessa faktum och den speciella situationen har gjort att jag i hjärtat färdas tillbaka till Brooklyn när jag tar del av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Intressant. Tycker jag.
   Den snurrar och jag är där, stjärnbeströdd, uppe i varv, ser högarna med fullängdarna under samplern, fullängdarna som man kan hitta i tiokronorsbackar landet runt, frenetiskt försöker jag hålla takten med både nacke och fötter, vill inte gå hem, mer, mer, fortare, fortare.
   – Här har jag lagt in ett trumsolo, skriker Jason över kakofonin. Jag tror ingen musiker i min genre gjort ett trumsolo förut!
   Disco slår mot stendum heavy metal slår mot Emerson Lake and Palmer slår mot The Who slår mot struttigt blås slår mot congas slår mot Public Enemy slår mot harpor slår mot tidig techno slår mot… Brottstycken sammanfogas till en enhet. Återkommande motiv? Oväntade break med Fahey-aktiga akustiska gitarrer slår mot tidningen The Wires mest skäggkliande bataljon slår mot vackra pianon slår mot riktigt ostiga gitarrsolon slår mot den ”rätta och riktiga” smaken slår mot vad sjutton som helst.
   – Känner du igen den här samplingen?
   – Beatles?
   – Visst!
   Under, under, trummorna, trummorna, smattrar, smattrar. kid606, Dummy Run och Squarepusher är några slags gudfäder här men det är bara en tiondel av historien. Sällan har man så här KUL. Sällan känner man sig så här CHOSEFRI. Sällan stöter man på sådant här JÄVLARANAMMA. Ingen kitsch, ingen ironi, bara KÄRLEK.
   – Vad tycker du?
   Och jag ler till svar, ler från öra till öra.
   Ler när jag skriver detta. Ler över en hel Atlant. Då och nu.
   ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” är Donna Summers ungefär tredje fullängdare. Den följer upp 2003 års fantastiska Irritant-släpp ”This Needs To Be Your Style” och är utgiven på Mouse on Mars bolag Sonig.
   Återstår nu bara att börja fila på ”Yeah! Yeah! Yeah! – Donna Summer erövrar Sverige”.

Recension publicerad på DagensSkiva, 2004-01-03

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
   Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)

Tävlingstexter: Prao-Kattis öden och äventyr

»Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll«-tävling!
En varm julidag skänkte Blast First, Mute och Playground fem exemplar av samlingen »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« till oss på Sonics tävlingsredaktion. »Lotta gärna ut de här«, sa de. »OK« sa vi och tryckte in CD:n i stereon för en provkörning.
   Och genast började saker och ting gå åt helskotta.
   Sprit beställdes. Tuschpennor införskaffades. Läderjackor putsades. Solglasögon svarta nog att dra till sig mindre planeter letade sig upp framför våra ögon. Vi blixtinkallade PRAO-elev vid namn Kattis för att försöka lokalisera någon som ville sälja en bandvagn med Cadillac-fenor. När hon tjugofyra koffeinstinna timmar senare lyckades med sitt uppdrag tågade hela redaktionen ut genom dörren sjungandes på Liars »Grown Men Don’t Just Fall In the River Like That«, svängandes blodröda fanor.
   Kaos.
   Inga minnen förrän fem dagar senare då vi väcktes bryskt av en specialtränad schäfer. Vi hade då bosatt oss i toppen av ett utdömt betonghus i en av Karlstads förorter.
   – Vad har ni att säga till ert försvar? sa poliskonstapel Atterbom, schäferns husse.
   – »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« svarade vi.
   – Jag förstår, sa poliskonstapel Atterbom. Men ta det lite lugnare nästa gång. Och Fru Johansson på Brantingsvägen vill gärna ha tillbaka sin trädgårdstomte. Se till att genast återbörda den.
   Baksmälla.
   Tre dagar senare masade sig en mycket trött tävlingsredaktion in på kontoret igen. Vi var då ytterst beslutna att så snabbt som möjligt bli av med våra exemplar av denna electro-rock’n’roll/garage-rock’n’roll/drill’n’bass-rock’n’roll-samling. Skicka ett rör citron-Treo till några mycket uttorkade människor av lycka!
   Är du av det rätta virket klickar du här.

The Kills-tävling!
Det var en tisdag, klockan hade nyss slagit halv tio. Kaffet var framdukat i den nedsuttna soffgruppen, de tillhörande mikro-värmda kanelbullarna doftade ljuvligt.
   Det var dags för Sonics tävlingsredaktion att hålla ännu ett möte.
   Ordföranden påkallade alla församlades uppmärksamhet med en lätt knackning i bordet.
   – Ny färg på sajten, började han. Ny färg på sajten betyder nya tävlingar. Några förslag?
   – Skridskor, hojtade redaktionsmedlem nummer tre. Höst i luften betyder snart vinter, vinter är lika med skridskor. Vi ringer Jofa och frågar om vi kan få tre par och sedan ber vi Nina från Cardigans signera dem. Omslaget till »Life«, Cardigans är på gång med nytt album, hej hopp.
   Ordföranden nickade entusiastiskt.
–    Utsökt idé. Kanske lite svårgenomförbar. Andra förslag?
   Ett gäng händer sträcktes mot betongtaket. Ordföranden lät blicken vandra, stannade till vid Prao-Kattis.
   – Ja, Prao-Kattis?
   – The Kills nya EP »Black Rooster«! Många har nog nu läst Lennart Perssons grymma lilla artikel i Sonic nummer åtta och är sugna på att höra mer. Jag menar; »musiken är rostig och gapig, tankad med kallt kaffe och snuskiga tankar, men också fjäderlätt kaxig och så talangfylld att den låter som en motorväg till framtiden; kantad av Velvet-trummor och pockande Cramps-gitarrer«.
   Återigen nickade ordföranden entusiastiskt.
   – Ja! Lysande! Så säger vi! Mötet avslutas, nu går vi ut och kastar frisbee resten av dagen.
   Så blev det.
   Summan: Sonic, i samarbete med MNW, lottar ut hela femton exemplar av The Kills »Black Rooster E.P.«! Femton! Skratta sexigt av lycka! Svarta tuppar av rätta virket klickar här.

The State of Samuel-tävling!
Så här ligger det till. State of Samuel, en av Sveriges främsta lo-fi-pojkar, blev nyligen släppt på CD i Japan av kära Escalator Records. Fler fakta: CD:n, som heter »Swedish Metal Aid« och har undertiteln »25 tracks from released material 1999-2001«, är superb. Detta vet Sonics tävlingsredaktion eftersom vi har hört allt av Samuels »released material 1999-2001«. Men nu är det så att vi är komplettister i fallet så vi kastade oss över telefonen och ringde Prao-Kattis.
   – Prao-Kattis! gastade vi desperat i luren. Du måste genast åka till Tokyo och köpa »Swedish Metal Aid« åt oss! Den finns bara i 1200 sammanlagda exemplar! Brååådis!
   – Gärna, men har ni råd med det? undrade hon inte helt utan anledning.
   – Vi är Sonics tävlingsredaktion! hasplade vi ur oss. Vi har obegränsad budget! Seså, biljetter och respengar finns på Arlanda!
   Sedan gömde vi oss bakom en soffa och väntade oroligt på att få veta hur arg en revisor egentligen kan bli.
   Efter många timmar hörde vi en röst:
   – Hallå, det är jag, Samuel Petersson, The State of Samuel!
   Förvirrat plirade vi fram från vårt gömställe.
   – Ah, där är ni! Jag har tre exemplar av min nya skiva med mig, tänkte att ni kanske kunde lotta ut dem.
   Lycka, kärlek, glädjescener liknande de i slutet av »Ghostbusters«.
   Flaskorna korkades upp och festen varade hela natten. Hur många flugor slog vi inte i en smäll på grund av vår sagolika tur! Alla revisorer i världen måste bara älska Sonics tävlingsredaktion!
   Framåt småtimmarna ringde telefonen. Vår huvudvärk var enorm, men vi kände ändå igen rösten. Prao-Kattis.
   – Nu är jag i Tokyo, tänkte bara meddela att resan gick bra.
   – Det är lugnt, ta semester, stönade vi och kände återigen att utrymmet bakom soffan hägrade.
   – Jaha, visst, varför inte?
   – Men innan du börjar roa dig, kan du göra en sak?
   – Kanske, vadå?
   – Kan du säga de där meningarna som brukar stå i slutet av alla tävlingar?
   – OK. »Och nu lottar vi ut dem! Segla till Gubbängen ombord på en fyrakanalare av lycka! Plato hade rätt och sedan klickade han här.«
   – Tack, Prao-Kattis.

Några tävlingstexter publicerade på sonicmagazine.com under 2002. Fler Prao-Kattis-texter finns, så hon kommer segla vidare någon gång framöver

Artikel: John Davis

”Title track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI ‘90 – ‘94. Mastered to cassette w/ kind help of Lou Barlow at his house.” – Pure Night (Shrimper)

”All songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.” – Room For Space (Shrimper)

”Made at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.” – Leave Home (The Communion Label)

”Lou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50/50 – – Recorded in John’s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.” – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)
   – Samlade linernotes från John Davis digra produktion

Varje gång jag hör John Davis soloskivor får jag känslan att han framför sina låtar med ögonen stängda. Att han sitter där, i sitt hus i Cambridge, lutad över sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag får också visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, tända kandelabrar, trägolv och dioder som lyser röda för att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje gång jag hör John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna ögonlock och jag älskar honom för det.
   Varje gång jag hör John Davis soloskivor ryser jag över hela kroppen. Att höra honom med en röst lika långt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands på Memories of a Colour, sjunga om brustna hjärtan, ensamhet och kärlek, är en intensiv upplevelse som känns som att tjuvläsa någons dagbok, som att få höra alltför personliga hemligheter berättade i förtroende efter alltför många glas och alltför många timmar sedan klockan åtta. Sådana hemligheter man undrar om det var så klokt av berättaren att dela med sig av, och kommer han/hon inte att tycka väldigt illa om sig själv i morgon just för att han/hon delade med sig? Och ville jag egentligen höra dem?
   Ackompanjemanget på de skivorna är i lika stor saknad av skyddsnät. För det mesta är det John och en akustisk gitarr. Ibland är det John och en blippande synt. Ibland är det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt på en gång. Ibland acapella. Aldrig något som man ställer sig likgiltig inför. Aldrig något som går in genom ena örat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man än håller på med. Musik som kräver ens uppmärksamhet. Uneasy listening.
   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv förvaltas av dagens artister borde lyssna på hans soloskivor. Slå upp sidan ett i John Davis dagbok. Börja läs.
   Låt oss börja vår artikel här. John solo. Som ni snart kommer att märka finns det mer till fenomenet John Davis, men det här är en bra utgångspunkt. Så: när började han tillexempel komponera sina sånger? Hans första officiella kassett titulerad Stars & Songs kom ut på Shrimper 1989. Då var John 19. Vad jag först frågade när jag tillslut nådde honom via email var om han alltid komponerat sånger och hur han bär sig åt.
   JOHN DAVIS: Jag hörde några skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte behövde vänta på att vara med i ett band för att skriva och spela sånger och det ledde till inspelningarna du hör på Stars & Songs. Jag har alltid lutat mer åt att skriva snarare än att spela andra människors sånger ända sedan jag började spela gitarr när jag var elva. Jag drogs också till akustisk musik eftersom jag lärde mig spela på det sättet och för att vi hade sådana skivor i mitt barndomshem, så att börja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-låtar tillsammans med mina vänner, och jag har också spelat trummor i skolans jazzband, så det var ganska tillfredställande att finna ett eget utlopp för att utöva den sortens musik.
   De första sångerna jag spelade in spelade jag in någon gång 1989. Jag minns att jag kände mig riktigt mäktig så fort jag spelade upp resultatet, jag tänkte: ”jag kan göra det här!” Men jag tror att om jag hörde det där bandet idag så skulle jag inte förstå varför jag tänkte så då! Sången var praktiskt taget ohörbar, och det det gick skamligt lätt att härleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog över det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var så vi möttes, jag minns att på den tiden var han ganska förvånad över att få ett faktiskt beundrarbrev. Han sa åt mig att sjunga högre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och mötet personligen när han flyttade till Boston ett par år senare. Den första sången jag skrev som släpptes var The Countryside and the Second Sun. Jag ”släppte” min första kassett titulerad There’s Stars in You 1990 i en lokal skivaffär. Jag gjorde tio kopior. Jag följde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers, släppt på liknande sätt i samma affär ‘91. Jag hade ett rätt annorlunda sätt att skriva låtar på då från det sätt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant sätt. Jag brukade slå upp en notbok, ställa en brevpress på den för att hålla den öppen och hitta på sånger med den som utgångspunkt, spela in låtarna medan jag höll på utan att gå tillbaka för att ändra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut två eller tre bra sånger eller fragment. Jag var särskilt inne på att jobba på det sättet på andra sidan av bandet. Jag började ana av de mer öppet-slut-spoken-word grejorna att något speciellt var på gång. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella sättet att skriva låtar på, i och med att jag lärde mig att spela gitarr bättre och lärde mig att använda en fyrakanalare, men det är en annan period. Jag följer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen föra ihop dem, jag tar bara längre tid på mig nu.
   SOUND OF SUBURBIA: Berätta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande där? Jag menar – du har spelat in mycket där, tror du att utseendet spelat någon roll för din musik? Till exempel på Leave Home?
   JD: Jag spelade in de elektriska grundspåren i min gamla lägenhet, där vi också gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in där eftersom det var en tvåvånigslägenhet och mitt rum var på övervåningen bredvid vinden, så vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara göra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som är en tegellägenhet med fler grannar. Större delen av Leave Home gjorde jag här i vardagsrummet. Det är ett stort ställe, men på en bullrig gata så jag var rädd för att det skulle komma med på bandet hela tiden. Sen så började jag spela in i badrummet på grund av reverbet kaklet gav och för bättre isolation från gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) där och den här veckan har jag jobbat på lite fyrakanalsmaterial för min nästa skiva där inne. Jag tror inte utseendet på lägenheten har så mycket med saken att göra mer än att jag bor där och dekorerar den på ett speciellt sätt. På det sättet spelar det ingen roll hur många gånger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat på samma sätt och därför ha samma känsla som där de andra hemmagjorda sakerna var gjorda.

”‘I was seriously afraid,’ admits John.
   ’I thought it was going to ruin our lives, initially,’ adds Lou. ‘I thought ‘Natural One’ could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that’s fine’”
    – John Davis och Lou Barlow talar om för NME’s John Mulvey hur det kändes att få en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)

När jag började planera den här intevjun någon gång förra året var jag helt inställd på att (mot bättre vetande) skriva ännu en varför-varför-varför-är-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen går John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och får en topp trettio hit med låten Natural One från toppensoundtracket till toppenfilmen Kids. Och helt plötsligt dyker orden John och Davis upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Dock alltid i sällskap med orden Lou och Barlow. Som förstås är medlem numero två i the Folk Implosion. Tyvärr skrevs Lou Barlow alltid oftare än John Davis. Så när John släpper sin nästa soloplatta lär den återigen bara tas i mot med öppen famn av de som redan bordat nattåget (konduktör: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy, kanske kan rida på någon slags våg. Det lär vi snart bli varse. Orättvist men förståligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag går i förväg. Vi tar väl the Folk Implosions historia från början? Fast innan vi gör det, låt mig klargöra en del saker. Folk Implosions första skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion och gavs ut av the Communion Label. Några av låtarna på den skivan tillsammans med alla låtarna på den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion gavs dock först ut, på kassetter, på Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. Så, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
   JD: Ja, jag har ju redan berättat om hur vi möttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna ännu en spelning. Det slutade med att vi beslöt oss för att skriva nya låtar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De första låtarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion låtar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I’m in Prison, Background Graveyard (jag vet att de flesta av dessa låtar inte är släppta ännu). Lou var verkligen inne på rum-soundet vi hade på gång med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggsäck, redo att börja. Det verkade som om vi snubblat på något vi inte kunde uppnå var och en på egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla låtar på Take a Look Inside the Folk Implosion klara, innan vi sa, hej, låt oss bilda ett band och släppa en skiva.
   SOS: Spelar ni fortfarande in så?
   JD: Som jag sa så kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus längre, så vi har inte sådana sessioner längre. Plus att vi har i princip avslutat vår fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. Så det är ett val lika mycket som en nödvändighet.
   SOS: Berätta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 måndag, tisdag session gick till.
   JD: De brukade gå till så att Lou ringde på väldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggsäck och så satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog för ett trumset, förstärkare, osv, och sedan började vi rocka så snart mina grannar på nedervåningen gick hemifrån för att jobba. Sedan packade vi ihop allt när grannarna kom hem från jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade på materialet i slutet av dagen och klappade oss själva på ryggen. Vid den här tidpunkten var vi som små barn, vi hade vår träkoja (allt man kunde se från fönstret var träd) och vi tyckte att vi hade den coolaste trädkojan i världen. Vi var ganska nöjda med oss själva, och allt verkade komma väldigt lätt. (Som ett exempel på spelglädjen vid den här tiden kan nämnas Walk Thru this World with the Folk Implosion som tydligt visar hur kul Lou och John måste ha haft under inspelningarnas gång. Red.) Vi känner fortfarande så för vår första skiva – det är därför vi inte vill göra fler fyrakanals grejor. Vi kände att vi spikade det soundet första gången vi försökte och när vi försökte fortsätta göra saker i den ådran kände vi det som vi nått en återvändsgränd, att fortsätta vore som att försöka fånga något som redan hörde till det förflutna. So we moved on…

”‘There’s very few people I know who didn’t have childhoods like that…’ claims Lou. ‘Well I didn’t really, and John didn’t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.’
   ’A lot of friends of mine have walked out on the movie,’ admits John. ‘They think it’s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.’”
    – Lou och John fortsätter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)

So we moved on. Movin’ on up. Visst gjorde de. Det är här Larry Clark och Harmony Korines skatande-hård-ungdom-på-glid-i-New York-film Kids kommer in i bilden. Manusförfattaren och Sebadohfanet Korine brukade hänga med/på Lou och påstå att han hade en film på gång som skulle göra alla livrädda. Så när han fick chansen till att göra sin film, tog den, och gjorde alla livrädda fick Lou och John göra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest lät som kvintessensen av Swell Maps började helt plötsligt groova – använda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju fått. Jag som håller Take a Look Inside the Folk Implosion som en av nittiotalets bästa plattor visste först inte hur jag skulle förhålla mig. Men efter ännu en genomlyssning var jag såld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer förresten. Vi talar här om en rätt speciell typ av vit funk. Eller rättare sagt – vi talar om Silver Apples. Det är rätt passande. När Lou Barlow och John Davis ger sig på funken gör de det från ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket gör det trovärdigt. Istället för att sampla James Browns Funky Drummer och rappa något i stil med ”Born and raised in the ghetto” när man inte är det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up för ett exempel) – vilket alltför många gör – så uppdaterar de Silver Apples Program och sjunger lent ”Nothing’s gonna stop the flow” över det. Så det är heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att göra med här heller utan något fräscht.
   SOS: Var rytmerna i Kids något som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i på den tiden?
   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa ”I want to record a rap song so badly I can feel it.”
   SOS: Hur många sånger komponerade ni speciellt för soundtracket?
   JD: De mer lo-fi sångerna på soundtracket, sången som spelas medan de rånar mataffären; Jenny’s Theme, var inte skriven speciellt för filmen, utan härstammar från fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag nämnt tidigare, när vi började upptäcka begränsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville använda dem på nästa skiva så vi skickade kassetter till filmfolket för att se om de ville använda dem som instrumentallåtar. Jag är rätt stolt över hur Jenny’s Theme passar in. Alla studiolåtar på soundtracket skrevs speciellt för filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi höll på med när vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash. Wally (Gagnell, producent. Red.) var där för att lära oss hur man använder samplingar och synthar. Allt hände chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet på tio dagar, Natural One tog något i stil med sex timmar. Återigen var allt kul och vi vart ganska angenämt förvånade över hur vi hade börjat låta. Vi visste redan från början att något ”stort” var på gång, jag kommer ihåg att jag sa att Natural One lät som något som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av ”Natural One-observationer” Lou och jag samlar på. Den mest hotfulla/overkliga händelsen var karaoke versionen av Natural One som just har släppts. Vi gjorde den på en spelning i London och det var kul.
   SOS: Exakt hur komponerade ni låtarna på soundtracket?
   JD: Vi skrev soundtracket på ungefär samma sätt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten därifrån. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten är något som växte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid börjar med bas och trummor när vi skriver sånger. En rolig historia jag kommer att tänka på är hur vi skrev Natural One. Den var från början en instrumentallåt för filmen som inte användes. Efter det att soundtracket var slutfört beslutade vi att lägga till sång på den, exklusivt för skivan – fyra eller fem månader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la på sången och lo and behold! en ny sång helt och hållet. Som att laga till rester.
   SOS: Är du en rik man nu?
   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika ännu. Summan vi fick för filmen var väldigt låg eftersom vid tidpunkten som vi skrev på kontraktet hade filmen ännu inte sålts till Miramax. Jag är inte säker på hur mycket vi kommer att få för soundtracket, pengarna har inte kommit in ännu. Jag jobbar fortfarande men förmodligen kommer jag inte att behöva göra det om sex månader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt låga försäljningssiffror för en topp trettio-singel, till stor del beroende på att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe på biograferna så länge.
   SOS: Så vad händer härnäst med the Folk Implosion?
   JD: Den här månaden (Alltså maj, satans pressläggningstid. Red.) kommer vi att avsluta vår nästa skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan förra juli. Det är en mycket mer metodisk process än de första två till stor del beroende på den omtumlande händelsen att få en hit. Den kommer att komma ut på Communion. Den befinner sig någonstans mellan Take a Look Inside… och Kids.
   SOS: Berätta lite om Palm of my Hand-skivan.
   JD: Palm of my Hand var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look… och innan Kids och som vi hade sparat för en ny skiva. Allteftersom vi jobbade på nytt material i studion så insåg vi att Palm of my Hand/Mood Swing (sjuan) passade bättre med the Electric Idiot-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock än material för nästa skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras så vi släppte dem tillsammans på ett låg-profil-sätt.

”Side projects are everywhere”
    – Grifters Newsletter juni 1996

SOS: Låt oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans för skojs skull första gången jag besökte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra ”Hey, låt oss släppa det här, det här är bra!” Så här i efterhand så tycker jag att det var bra att göra det där tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens träffades. Det är ganska vackert att göra musik med vänner och spendera tid med dem på ett helt nytt plan.
   SOS: Kan vi vänta oss något mer från er tillsammans?
   JD: Jag skulle älska att göra en till skiva, men jag vet inte när. Vi spelade några av de sångerna tillsammans live nyss och förhoppningsvis kommer vi att göra det igen om Refrigerator gör slag i saken och kommer till östra Amerika för att turnera med Yo La Tengo och mig.
   SOS: Var du någonsin en Palace Brother? Jag har hört vissa rykten att du spelade med mr Oldham för ett par år sedan.
   JD: Jag var en Palace Brother i ungefär en termin på college. Will och jag var nära vänner under en tid i skolan, vi brukade gå till biblioteket och lyssna på countryplattor tillsammans, lyssna på Songs our Daddy Taught Us och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han återvände till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You med Slint-pojkarna och min gode vän Paul (Greenlaw) som spelade banjo på den skivan. Den enda utgåvan från den versionen av Palace är en låt på den första Sundowners-singeln Talullah eller något liknande. Jag tyckte att det var jättekul att göra Leonard Cohen-låten The Butcher tillsammans med honom. På något sätt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash så det jämnar ut sig.
   SOS: Låt oss gå över till ämnet ”spela live.” Spelar du ofta ute?
   JD: Jag verkar göra en spelning varje månad, jag gör dem oftare nu än förut. Som Franklin Bruno sa: ”Varje gång jag ser dig spela verkar du hata det mindre.” Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. Först var jag ganska osäker på att spela live, särskilt med tanke på intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit sånger som är bättre anpassade för att spela live, så jag är mer intresserad av det nu.
   SOS: Hur gör du när du spelar live? Är det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
   JD: Jag har gjort både akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet är att göra både och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det är inget som är på gång just nu. Jag funderar på att ge mig av på en mini-turné i slutet av året när min nästa solo-skiva kommer ut. Jag tycker det är viktigt för jag tycker att när jag spelar live har jag tillfälle att presentera mitt solo material på ett sätt som gör det mindre distanserat och pretentiöst för människor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I’m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno är den bland annat ”as flat as a rail-road spike.”
   JD: Jag gillar staden. Inte alla gör det, vädret är inte det bästa: långa vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta vårar. Många bok- och skivaffärer, studenter, hippy-yuppies, ett föredetta centrum från sextiotalet utvecklat till gallerier, som över hela världen. Det finns massor av fina trädkantade gator och trevliga parker. Det är en väldigt hanterbar stad och du behöver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag växte upp här (Fast han är född i Vermont. Red.) så det är hemma. Det är vad det är. Jag reser nog för att se andra saker.
   SOS: Förresten pluggar du på Harvard?
   JD: Nej jag jobbar där deltid. Jag kallar det ”Schmooze-U.” Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det är ett bra jobb på så sätt att det ger mig tid att göra saker med musiken utan att jobba heltid.
   SOS: Så, sista frågan hur ser framtiden ut för John Davis?
   JD: Var beredd på att bli överraskad!

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Recension: Polio »Jag Vill Ändå/Kanske Kommer Hem« (Gospel!)

Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. Utanför har Stockholm blivit kallt. Mitt huvud bombarderas av tankar, känslor. Jag minns kvällar på lokal, kvarlämnad vid ett bord, med ljumma öl och fadda cocktails, ihopsjunken på en stol tittandes på paren som virvlar fram i sista dansen. Vingliga färder hem. Försök att göra sig osynlig.
   Jag minns svartvita fotografier tagna i Frankrike, en flicka sittandes på ett järnvägsspår, leende tittandes in i kameran, ansiktet inramat av kraftiga dreadlocks. Jag minns vad jag gjorde fel.
Sekunder blir minuter – en annan flicka, hennes ansikte upplyst av neon, minns en doft, minns en beröring. Samma flicka någon månad senare, en brygga, solnedgång. Och vad som kom sedan. Och vad det blev av allting – ett telefonsamtal, hennes röst, något år sedan nu, allt kommer tillbaka medan natten rasar utanför.
   Och jag tänker på dig och din hemlighet, på vad som kunde ha varit, telefonsamtalet tidigare i kväll. Jag är inte arg. Jag menar vad jag säger. Alltid.
   Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. På en stol mitt i rummet står en liten bandspelare och fyller luften med musik. Jag lyssnar på Göteborgstrion Polio – något jag gjort väldigt mycket den sista tiden. En naken, bräcklig, själfylld röst, aviga, plockade gitarrer, försiktiga trummor. Det är musiken som får mig att minnas. Alltid samma saker. ”Jag kommer säkert kunna le/åt mig själv en dag/och det tröstar ju ibland” sjunger Fredrik Lindson i Kanske Kommer Hem. Mono, bob hund, Fint Tillsammans, Smog, John Davis, tidiga Sebadoh, Polio. Samma känslor. Samma tröst. Stearinljus som skydd mot natten.
   Lyssna du också.

Originalversion av en recension publicerad i Benno/Stokeage någon gång under andra hälften av nittiotalet. Jag minns inte längre vilka som är »flickorna« i texten.

Pressrelease: Bolywool »Through A Century«

Vissa band har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu. Vart vill du åka?
   Små moln av apatisk, söt rök flöt längs med taket, oljeprojektioner fick väggarna att smälta. Må så vara, det mest sinnesvidgande man kunde uppleva på UFO Club 1967 var ändå Pink Floyd i allmänhet och Syd Barrett i synnerhet. Till ackompanjemang av glödhet psykedelia omfamnade då Syd publiken, tog dem på utflykter bortom regler, lagar. Den trånga balsalen exploderade, i UFO Clubs ställe nya universum.
   När Oasis år 1993 beträdde tiljorna på King Tut’s Wah Wah Hut fick de samtliga fåtaliga närvarande själar att hälsa dem som redan etablerade rockstjärnor. Ett förbandsgig blev en arenakonsert; försmak av vad som komma skulle.
   Creation Records-chefen Alan McGee – som befann sig i King Tut’s lokaler å den egentliga huvudaktens vägnar – förtrollades även han och ett skivkontrakt halades fram. Historia skrevs, drömmen slog in. Framtiden var väldigt ljus. Saker och ting var självklara.
   »Det finns inget som är så omvälvande som en gospelkör. Inget«, sa Spiritualizeds Jason Pierce när Markus Larsson för åtta år sedan träffade honom för Sonics räkning. »Jag har älskat gospelmusik i snart femton år och jag är fortfarande lika fascinerad av kraften och laddningen.«
   Ett filter, en katalysator. Spiritualizeds toner försätter en receptiv lyssnare i kraftfulla, laddade tillstånd. Eviga kopplingar mellan musikhistorien; gospel möter sextiotalets New York möter åttiotalets Rugby. Allt Jason varit inblandad i är antitesen till bakgrundsmusik, hans konst kräver uppmärksamhet.
   Hit vill du åka.
   På fullängdsdebuten »Through A Century« definierar Bolywool samtliga ovanstående ögonblick. Låt »Through A Century« leda dig och du svävar bort; in i dig själv, ut i solsystemen. Kalla den kaxig och du missar målet, kalla den självsäker och du har rätt – »Through A Century« vet exakt hur utsökt dess soniska stjärnglans är, med vidöppna armar hälsar den dig välkommen. Och med samtidigt blödande hjärta förvaltar den arvet, tar det vidare. Försök att ignorera något sådant… omöjligt.

Nu är det ju dock en gång så att efter uppgång följer ofta fall: Syd Barrett gick i exil och dog som eremit, Oasis splittrades och Jason Pierce har kämpat mot privata demoner i åratal. Vad vi lär oss av det är väl något i stil med »ät, drick och var glad ty i morgon skola jorden gå under«, en inte helt nöjsam läxa.
   Kommer då Bolywool att vandra i dessa utstakade fotspår, kommer deras skinande 2009 framöver förvandlas till misär?
   Aldrig.
   Var säker att »Through A Century« – sensationell som den är – innebär ett av de första stegen på Bolywools långa och synnerligen fruktsamma gärning.
   Ty de har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu, i evighet.

Pressrelease till Bolywools CD »Through A Century« (Records By the Sea, 2009)

Recension: Robert Johnson And Punchdrunks »Fried On the Altar of Good Taste« (Silence)

(Förtexter)
   Scen ett. Tidig morgon. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker (hawaii-skjorta, ljusbrun läderjacka, pilotglasögon, svarta jeans, ormskinnsboots) och Lieutenant Mike Flint (svart kostym, svarta skor, vit skjorta, svart slips). De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar.
   Flint: Lyssna nu, Adam. Ryktet går på stan att Robert Johnson And Punchdrunks är på väg att släppa sitt fjärde album. Enligt mina tjallare på gatan går det under kodnamnet ”Fried On the Altar of Good Taste”. Du vet vad det skulle kunna innebära om det nådde skivaffärerna.
   Parker (medan han tänder en filterlös cigarett i ena mungipan): Visst.
   Flint: Så det är ytterst viktigt att vi går till botten med detta fall fort som fasen. Samla ihop de vanliga misstänkta. Vi måste lokalisera Mastertejpen.
   Parker: Du menar gitarristerna Robert Johnson och Per Thorsell, basisten Peter Ögren och trummisen Jonas Rönnholm?
   Flint: Nej, de håller sig väl gömda i Stockholm. Vi har inte tid med det. Vi må vara fantastiska poliser men att bara lokalisera Roberts legendariska taxi skulle ge dessa förbrytare ett alldeles för stort försprång. De kanske redan skulle hunnit designat skivomslaget vid det laget.
   Parker: Okej.
   Flint: Vad jag menar är att vi än en gång får förlita oss på andrahandskällorna. Ge mig Bo Diddley, The Cramps, John Barry, Henry Mancini, Dick Dale, Link Wray, Hasil Adkins, John Waters, Buzz Aldrin och Sophia Loren på ett fat. Någon måste veta något om någonting!
   Parker: Blir inte det lite svårt?
   Flint: Inga ursäkter Parker! För mycket står på spel! Intervjua några gamla Volvo Amazon, köp ett par sådana där plastiga hula–flickor som dansar i takt till musik, ta på dig en fez, se några gamla avsnitt av ”The Addams Family”. Gör vad du måste och gör det snabbt!

Scen fyra. Förhörsrum 4B. Gröna väggar. En naken glödlampa hänger från taket. Parker och Flint vankar rastlöst fram och tillbaka i det trånga utrymmet medan de dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan. På en skranglig trästol sitter mastertejpen till ”Fried On the Altar of Good Taste”.
   Flint: Så då möts vi till sist, herr Mastertejp. Du var inte lätt att få tag i. Du trodde du kunde gömma dig i Havanna, i boxningslokaler och, trots att du inte behärskar detta transportmedel, ombord på en surfbräda. Men du gömde dig inte tillräckligt väl!
Mastertejpen: Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Skippa skitsnacket! Personligen har jag inget emot dig men det är ungdomarna jag tänker på.
   Flint: Just det. Titta på de här fotona, herr Mastertejp. Titta på det här fotot till exempel! Se vad du har åstadkommit! Den här stackars svenska skivrecensenten kommer aldrig att bli sig lik igen! Du kanske noterar, herr Mastertejp, att hans arm är böjd i en konstig vinkel? Varför? Jo för att han lyssnade på en kopia av dig och det fick honom att dansa som en vettvilling! Och när han försökte sig på att spela liggande luftståbas så bröt han armen! Tror du att han kunde skriva klart recensionen av dig han då höll på med efter det? Nej, han fick sparken från web-tidningen han arbetade på! Hans arma mor fick nästan en hjärtattack! (Flint är nu högröd i ansiktet.) Jag hoppas att du är nöjd, herr Mastertejp! Det finns fler exempel! Titta på FOTONA!
   Mastertejpen (iskallt): Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Det är inte bara ungdomarna som är i fara. Lyssna på det här. (Parker halar fram ett vältummat tidningsurklipp från innerfickan.) Jag citerar: ”det är den enda skiva med instrumentalrock ni behöver”. Lennart Persson skrev det i bibel nummer 14. Han syftade på dig, Mastertejpen. Så självisk som du är kanske du inte fattar det, men det finns faktiskt människor över hela världen som får sin huvudsakliga inkomst av att spela instrumentalrock. Vill du se dem på gatan?
   Flint: Och Robert Johnsons tidigare inblandning i suspekta gäng som The Bottle Ups? Och Thomas Öberg från bob hund har visst producerat dig? TALA! ERKÄNN!
   Mastertejpen: Jag säger ingenting…
   Flint (avbryter, vänder sig mot Parker och väser uppgivet): Det finns inget vi kan göra. Vi måste släppa honom.

Scen tolv. Natt. Downtown. Flint och Parker sitter i en brun, parkerad, Lincoln Towncar. De dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan.
   Flint: Den här gången har vi honom, Parker.
   Parker: Hoppas det. Får vi bara några bra bilder på vad hans medverkan kommer att tillföra festen däruppe kommer han att hamna på San Quentin.
   Flint: Lita på det. Festen har pågått i fem, sex timmar nu. Vi går upp. Har du kameran redo?
   Parker: Lita på det.
    (Flint och Parker fimpar omsorgsfullt sina cigaretter i bilens askfat och slänger ut sina halvfulla kaffemuggar på gatan. Därefter avancerar de in genom en port till ett hyreshus av tegel. Sakta och med dragna pistoler tar de sig uppför en trappa. I hallen på första våningen stelnar Flint, som går först, till. Instrumental–trash hörs tydligt från en av lägenheterna. Flint nickar kort mot Parker och de fortsätter framåt. Ljudet blir allt starkare. Framme vid lägenhetsdörren, från vilken ljudet kommer, fattar Flint position tryckt mot väggen medan Parker gör sig redo att sparka in dörren. Snabbt klipp till en lägenhets-interiör. Nu får man för första gången se festen Flint och Parker syftade på. En fest som bäst kan beskrivas som en blandning av en fribrottningsmatch, luau och punk-konsert. Inuti en gigantisk lavalampa. Efter tio sekunders sådan dekadens flyger dörren upp och Parker rusar in med draget vapen.)
   Parker: Polis! Lägg er ner med händerna på huvudet!
   Flint (kommer in sekunden efter med lika draget vapen han): Ni hörde honom!
    (Festdeltagarna lägger sig motvilligt ner på golvet. Flint går fram till en DAT–bandspelare och trycker på en knapp på dess kontrollpanel. Musiken tystnar tvärt.)
   Flint (överlägset): Så, vi möts igen. Fast den här gången har vi övertaget, herr Mastertejp.

Scen 18. En domstol med allt vad det innebär. Upphöjd bakom sin pulpet sitter domaren Mrs. Libby (svart ämbetsdräkt). Bakom ett mer modest bord, snett ner till höger från domaren sett, sitter Mastertejpen (för dagen iklädd en sober slips). Bredvid honom sorterar hans försvarsadvokat – den mexikanske Elvis-imitatören El Vez (iklädd tidstypisk Elvis Las Vegas period-mundering) några papper. På läktarplats sitter Flint och Parker och dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker cigaretter i ena mungipan tills ett biträde kommer fram och påpekar att sådant är förbjudet i en domstol. Åklagaren, Frank Arcaro (grå kostym, grå slips, vit skjorta, gråa skor), reser sig från bakom sitt bord som är lokaliserat där åklagarbord brukar vara i sådana här polisserier.
   Arcaro (harklar sig, vänder sig mot en obeskrivligt anonym jury): Kära jurymedlemmar. Vi har samlats här idag för att i sin linda, så att säga, kväva vad som kan komma att bli en farsot. Ni kommer att få se bevismaterial som kanske kommer att chocka er.
   Vez: Protest!
    (Fade out. Fade in. Vi befinner oss efter den i slutet av rättegången.)
   Mrs. Libby: Ärade jurymedlemmar, har ni kommit överens om en dom?
   Jurymedlem #1 (stickad tröja med en vit skjorta under, bruna manchesterbyxor): Ja det har vi, ers nåd.
   Mrs. Libby: Läs upp den för mig.
   Jurymedlem #1: Vi finner den tilltalade skyldig, ers nåd.
   Mrs. Libby: Då så. Då dömer jag er, herr Mastertejp, till kultstatus. Du kommer att ges ut men jag ska personligen se till att alltför få människor kommer att få reda på din existens. Man kan ju fråga sig vad du tänkte när du lät folk bland annat spela in versioner av ”On Her Majestys Secret Service”, ”Escape From New York” och Skatalites ”Ali Pang” på dig. Så kan vi bara inte ha det. Vi måste tänka på ungdomarna. Om du skulle hamna på topp tio skulle ju halva världen dyrka suspekta saker som Houdini och boxaren Jack Johnson. Så: kultstatus. Må gud förbarma sig över din själ.

Scen fjorton. Sen kväll. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker och Lieutenant Mike Flint. De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar och röker cigaretter ur ena mungipan.
   Parker: Ännu en gång segrade rättvisan.
   Flint: Gjorde den det, Parker? Gjorde den?
    (Flint vänder på huvudet och tittar bekymrat ut genom ett panoramafönster. Parker rör förstrött om i sitt kaffe. Fade out. Eftertexter.)

Recension som publicerades i en nättidning jag glömt namnet på. Dessutom har jag glömt när den publicerades, men förmodligen någon gång år 2000.

Artikel: Göteborg gör ont (desperado mix)

En uppmaning, en kungörelse, ett slirigt samtal på krogen. Du agerar mottagare, tar med spetsade öron och ögon del av informationen, börjar drömma. Önskar punkterna på skärmen och den alkoholunderstödda konversationen konkret realiserade, väntan känns lång när själen brinner.
     Tålmodighet är en dygd, en dag belönas du. Kommunikationen har omvandlats till glänsande aluminium, tre album ligger redo vid stereon: Dead Letters Spell Out Dead Words »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, »Two« med Pistol Disco och sex mp3:or hämtade från Myspace och Blogger, »Figaro« med svart filtpenna över CD-R-fabrikörens namn. »Play« och fantasierna överträffas. Det som når dina hörselgångar må vara genremässigt olika verk, verk som hämtar intentioner och influenser från skilda håll. Men de är samtidigt verk förenade i din reaktion, med ytterst egna ljudkaskader trampar de utforskande stigar rakt in i ditt själsliv, orsakar känslostormar.
     Efter avslutad, långvarig och koncentrerad lyssning står det glasklart, några av årets absolut bästa och mest intressanta fullängdare har hamnat i din ägo.
     Och de bär alla poststämpeln Göteborg.

Några dagar senare, ensam vid kafébordet där ni en gång satt och tankarna vandrar. Kaffet framför dig kallnar, med blicken fäst på ingenting får associationerna fritt spelrum. Plötsligt, oväntat, en röd tråd uppenbarar sig och du fokuserar synapserna, grabbar tag i dess ena ände. Börjar sedan nysta; nya kontexter, annan identifikation.
     Väl hemma igen och du matar skivspelaren, omvandlar teori till praktik. Upptäcker att det stämmer, »Figaro«, »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« och »Two« har än mer gemensamt. Spelade i ovanstående sekvens berättar de nämligen en historia. En historia som handlar om dig, om dina förhållanden.
     Den kvardröjande kaffesmaken i din mun får sällskap av blod och vodka.
     Så höj volymen, vänd bladet.
     Här har du delar av ditt liv i konsumentupplysningsform.

Någonting ligger i luften. Rösten som tilltalar mig bär spår av metall, blicken som förut var fylld av värme är nu en främlings. Den visserligen blygsamma mängd alkohol som under kvällen inmundigats ökar på desorienteringen, isbitar mot pannan skulle vara perfekt just nu. Runt omkring dansar människor, älskar varenda ton som kastas ut högtalarna. Men de dansar till min sinnesstämning, frekvenserna är jag.
     Uppbrottet, sammanbrottet är nära. Snart väntar ensamheten igen.
     Figaros låt »Cut and Glow« tar slut och jag är åter i mitt vardagsrum.
     Victor Palm: David kom tillbaka efter en längre utlandsvistelse.
     David Tibblin: Jag hade varit i Kanada över våren, men i somras flyttade jag till Göteborg och in i Victors lägenhet. Vi hade länge pratat om att göra musik tillsammans och när vi nu bodde ihop kändes det som ett bra tillfälle.
     Victor: Det var så Figaro startade.
     David: Vi känner varandra från Lund, det är därifrån vi kommer.
Då i början, vad hade ni för tanke med Figaro?
     David: Både Victor och jag gillar Xinlisupreme väldigt mycket, de var väl någon slags mall. Inte så att vi ville härma dem, vi ville göra något eget.
     Första gången jag hörde talas om Figaro – via ett skunkmeddelande – användes just den japanska gruppen Xinlisupreme som försäljningsargument. Detta orsakade både nyfikenhet och tvekan i mitt inre, jag anser nämligen att Xinlisupreme befinner sig på samma nivå som Phil Spector, My Bloody Valentine och Suicide; det vill säga i den högsta kasten av soniska innovatörer. Och när ett band säger sig dra näring ur dem; ambitionsnivån applåderas, möjlig besvikelse väntar runt hörnet.
     Så med bävan följde jag upp tipset, Myspaces mediaspelare vaknade till liv och jag förstod vad avsändaren syftat på. Därefter adderade jag snabbt associationen »trasig techno« och värderingen »lysande«. Skeva och trasiga discobollar, kärlek och kärleksbekymmer.
Hur överens är ni när ni skapar?
     Victor: Det går ganska smärtfritt, vi är ense om hur vi vill ha det.
Vad händer härnäst med Figaro?
     David: Vi ska båda flytta från Göteborg, men vi kommer ju att träffas ändå. Inget är bestämt, men vi har inte särskilt snäva tidsramar. Vi får se.

Thomas Ekelund och jag befinner oss tryggt omslutna av de väggar och tak som avgränsar skivbolaget Ideals kontor. Medan regnet utomhus gör sitt bästa för att översvämma det närbelägna Järntorget samtalar vi med en bandspelare mellan oss och kassetten i den snurrar, räknar in andra gången vi sammanstrålar för en intervju. Vårt första möte ägde rum när kalendern visade vintern 2003, platsen var Kortedala och resultatet blev ett »This Is Our Music«-inslag. Då var Thomas bland mycket annat aktuell med Ideal-släppet »11 Instances of Dead Letters + Words« – fullängds-CD nummer två under namnet Dead Letters Spell Out Dead Words – och hans mp3-etikett Fukk God Lets Create höll en stadig utgivningstakt på en lysande EP i månaden.
     Idag, drygt tre år senare, är Fukk God tyvärr historia men i min hand vilar »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, ett slags uppföljare till »11 Instances…«.
     – Rent musikaliskt är väl »Old Ghosts…« en fortsättning på utvecklingen från »11 Instances…«, kanske är den lite melodiösare, lite mer strukturerad. Ganska mycket mer genomtänkt.
     – Ledsen musik det verkar vara det enda jag är förmögen att göra, så det är en ledsen platta. Det är väl »11 Instances…« också, på sitt sätt, men den här är mer genomtänkt ledsen.
Genomtänkt hur?
     – När jag började göra låtarna till »Old Ghosts…« visste jag att jag skulle göra en skiva av dem och jag hade en ganska klar bild av vad skivan skulle handla om. Men den bilden förändrades under arbetets gång, i slutändan visade det sig dock att förändringen inte blev så stor.
Den här bilden, det här temat är det något du kommer att presentera explicit? Lägga ut en pressrelease på hemsidan, till exempel?
     – Nej… Temat är väldigt viktigt för mig, men jag vet egentligen inte om det spelar så stor roll för någon annan. Om folk skönjer något tema och tycker att det tillför något till deras lyssning på »Old Ghosts…« så visst, varsågod. Men jag är nöjd så länge folk tycker att det låter bra. Temat är ganska abstrakt, men jag vet ju hur allt bakom utspelat sig så för mig är det tydligt.
Det är ju ändå allmängiltiga känslor temat rör sig omkring.
     – Ja, det är ju inte speciellt udda känslor, alla hanterar väl brustna hjärtan på liknande sätt. Tillvägagångssättet kanske tar sig olika uttryck, men det är ändå samma princip i grund och botten. Man försöker ta sig igenom det.
     »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts« färdigställdes i januari 2005, men av olika anledningar realiserade inte Ideal den färdiga produkten förrän drygt en månad sedan. Den långa inkubationstiden har dock inte påverkat dess sprängkraft, fortfarande är albumet ett väldigt emotionellt och The Ronettes-influerat mästerverk. Från utformningen av konvolutet (Thomas grafiska representation av innehållet) ner till varenda dov och snabbt som Dead Letters Spell Out Dead Words identifierbar drone-ton gäller perfektion. Sluta leta om du söker musik som på ett självständigt sätt fångar en sönderfallande existens i flykten, musik som rättframt och trösterikt presenterar skärvorna hur taggiga deras kanter än må vara.
     – Det är rätt obekvämt att sitta och tycka att man själv är jävligt bra, det är en ovanlig reaktion. Men ibland drabbas jag av den känslan också.
     Med all rätt, Thomas. Med all rätt.

Promenaden omvandlad till en primitiv karta, hastigt nedkrafsade bläckstreck bildar ett krokigt »L«. Landmärken och riktningar ytligt antecknade; »gå ner till vattnet och ta vänster«. Sålunda utrustad anser jag mig vara redo och inleder min färd, sedan byter en gata namn och oförberedd på detta är jag plötsligt vilse i Majorna. Driver omkring ett tag på måfå, känner hur stressnivåerna i min kropp allt mer höjs. Inget telefonnummer, kartorna på busstolparna är nerrivna. Försöker hitta någon att fråga, noterar ett gäng ungar som hänger på en fotbollsplan och beger mig åt deras håll. På vägen kastar jag en pliktskyldig blick upp mot en blå-vit skylt och upptäcker till min stora förvåning att jag hamnat rätt. Tio minuter senare och jag tar plats vid ett köksbord, mitt emot mig hänger Mikael Enqvist och Alexander Palmestål: Pistol Disco.
     Mikael: Det var för två år sedan som Pistol Disco blev en duo, innan var det Alexanders soloprojekt.
     Alexander: Då var jag liten och hade dreadlocks. Sedan växte jag upp jävligt fort. Jag var på Roskildefestivalen och någon frågade om jag »var han som gillade Him så mycket« och då åkte jag hem och klippte av mig håret. Klippte mig och skaffade mig ett jobb. Nej, hur det gick till var så att Christian Pallin [konsertarrangör extraordinaire] läst en intervju jag gjort med Djungeltrumman och bokade mig för en spelning. Men jag hade inget band eller råd att köpa någon laptop så jag ringde upp Mikael; »hej, vill komma över och repa lite?«. Han hade en Microkorg.
     Mikael: Jag hade också några drumpads och lite sådant skräp.
     Alexander: Det låter som en solskenshistoria, men det var så det var. Då lät vi lite mer cut-up, total tystnad, total noise, mer dynamiskt. Jag var torsk på Lightning Bolt och Mike Pattons tidiga grejer. Sedan kom Mikael med sina krauttrummor.
     Mikael: Neu! var vad jag lyssnade på. Och nu sitter vi här.
     Varje gång jag tar del av Pistol Discos diskografi i allmänhet och den nyss av Celebrity Lifestyle utgivna fullängdaren »Two« i synnerhet aktiveras varenda cell i min kropp.
     Deras musik har sådan pondus och kraft att jag upplever den som ren energi, den får mig att glömma allt annat och gå vidare. Tiden för eftertanke och ältande är över och i deras ställen det omedelbara nuet.
     Eller: Förlorad i det okända utan hållplatser att klamra sig fast vid, låt maskineriet omsluta »Two« och laserstrålen tar dig hem igen. Spacemen 3 och Suicide kan anas i bakgrunden, men plagiat fattar aldrig din hand.
     Mikael: Vi spelar in på samma sätt som vi uppträder live. Den enda skillnaden är att det inspelade är en fångad version, ett fångat kaos.
     Alexander: Vi improviserar, går på magkänsla. Det är jävligt Kent att säga så, men…
     Mikael: Allt fästs på dator i en stereokanal vilket gör att det inte går att ändra på, det går inte att mixa. Pistol Disco är ett otekniskt band.
     Alexander: Bara för att vi håller på med elektronisk musik kommer det alltid fram massa goter och skit och vill prata om vår utrustning.
     Mikael: »Har du två aux-bussar på den mixern?« »Ja, kanske det?«
Ni låter saker hända, planerar inte så mycket.
     Mikael: Ja, allt är väldigt okontrollerat.
     Alexander: Vilket är skönt. Jag är så jävla rastlös, om det inte händer något blir jag galen och går runt och har ångest. Och eftersom vi spelar som vi gör blir vi alltid underhållna, det blir aldrig tråkigt.

Alexander, Mikael och jag skiljs åt, med en muntlig vägbeskrivning rörande hur jag ska ta mig tillbaka till min värd i bakhuvudet inleder jag min promenad. Inga felnavigeringar den här gången, en port öppnas och inomhus sparkar jag av mig skorna och loggar in.
     Ett meddelande, en fråga.
     Stockholm, några kilometer lokaltrafik och jag drunknar i en varm famn, i de vackraste av blå ögon.
     Jag sänker volymen och skivorna återgår till att var och en för sig agera sensationella.

Originalversion (bortsett från en del språkligt pill) av »Göteborg gör ont«, en artikel slutligen publicerad i Sonic #31, oktober 2006