Artikel: Lee Ranaldo

”Senare samma kväll går jag en oskyldig liten barrond i East Village. Det är ett sädigt område befolkat av i huvudsak punkare, anarkister och allsköns radikaler.
   Och Sonic Youth är kungar.
   Alla jag pratar med blir dödligt impade när jag berättar vilka jag mött.
   Men de säger inte: ”Wow, har du träffat Sonic Youth.”
   De säger: ”Wow, har du träffat Thurston och Kim.”
   Thurston och Kim.
   På hemmaplan är namnet Sonic Youth tydligen synonymt med dem. Det är inget de direkt uppskattar. När vi efter holmgången uppe i lägenheten kliver ut i den klibbiga värmen för fotografering frågar SA:s fotograf om han möjligen får ta en bild på duon.
   – Nä, varför då, snäser Thurston, ta en bild på Steve och Lee istället. Måttligt intressant förslag. Det blir gruppbild och uppställning mot en solkig vägg på sjaskiga Crosby Street.”
– Per Bjurman i SA # 18

”Alright, this is my shot – this is called ‘Eric’s Trip’”. – Lee Ranaldo till publiken på live-epn ”Dirty Boots”

”Like many musicians working in HipHop, Ambient and Jungle, McCombs is drawn to the notion of the ‘imaginary soundtrack’ its open forms and attendant potential for mood enhancement. (…) ”I think that Barry Adamson’s Moss Side story was a great record. That was a great idea, having a soundtrack with no movie. I like things that create moods more and more. I like those things more than I like regular songs. Movies create moods and books create mood. I think that’s definately what we’re doing.” – K Martin intervjuar Doug McCombs från Tortoise i the Wire # 134.

”Lee Ranaldo looks like the kind of guy who would write about car wrecks.” – Lisa Crystal Carver, linernotes till EVOL.

På den senaste tiden har en stor del av medlemmarna i Sonic Youths musikaliska utforskanden skett utanför ramen till Sonic Youth. Kim Gordon gör sina tillsammans med Julie Cafritz i Free Kitten. Steve Shelley gör sina genom att hålla takten i the Raincoats och Mosquito samt driva det utmärkta skivbolaget Smells like Records. Thurston Moore i sin tur gör sina genom att jamma med personer som William Hooker eller spela in utmärkta soloskivor eller sparka sönder förstärkare. Han äger även han ett lyckligt litet skivbolag, Ecstatic Peace.

Men vad den här artikeln ska koncentrera sig på är Lee Ranaldos senaste musikaliska förehavanden. Lee Ranaldo, Sonic Youths kanske mest underskattade medlem. Det som alltid varit unikt med Sonic Youth är att de har tre låtskrivare, alla kapabla att skriva Sången. Men de flesta verkar missa detta, för de flesta är Sonic Youth fortfarande synonymt med Thurston och Kim. Vilket kanske inte är så konstigt, men desto mer olyckligt. Jag vill på inget sätt förneka någon i Sonic Youth, men det räcker med att lyssna på Daydream Nation, av många (däribland mig) ansett som Sonic Youths mästerverk, för att inse vilken otroligt bra låtskrivare och viktig kugge i maskineriet Sonic Youth Lee är. Hans bidrag till den skivan, ”Eric’s Trip”, ”Hey Joni” och ”Rain King” är inget annat än mästerverk och de visar även tydligt hur många olika musikstilar han behärskar. Från den minst sagt monstruösa ”Rain King” till abstraktpoppiga ”Hey Joni” och tillbaka. Eller så kan man studera fotot på innerkonvolutet till Sonic Youths ”senaste” CD, Made in USA. Där står han, i en tajt vinröd tröja från Schoolkids Records, lagom slitna jeans, och blickar lojt in i kameran. Som en definition av ordet cool. (De som hävdar att Thurston är coolast kan ju ta en titt på samma foto..)
   Men det som verkligen fick mig att bestämma mig för att intervjua denna 38-åriga Hoboken-bo var en liten skiva med en guldbrun teckning på det annars helt svarta konvolutet – ”Broken Circle/Spiral Hill”. Ett Soundtrack till en film jag inte trodde fanns i sinnevärlden. Ambient. Fascinerande. Stämningsfullt, stämningsskapande. Ljud utan melodi. Ljud som du inte förstår, men som berör. Spacemen 3. Spectrum? En Ennio Morricone som på gränsen till bortdomning beslutar sig för att gå loss på en överstyrd gitarr samtidigt som två lagom påverkade gentlemen – Henry Mancini och Bernard Herrman sitter i varsitt hörn och bankar mysko ljud ur slitna fenders.. Eller 0:00 till 3:04 i Glenn Brancas ”Symphony No 1 (Total Plexus)” men furtur. Ungefär som i början på Ghost Bitch fast mer. ”I looked around around and people’s faces were distorted… (…) someone came up to me and I shut my eyes and with a machine he projected images on the back of my eyelids.” – Tom Wolfe, ur the Electric Cool Aid Acid Test. Eller varför inte the Aphex Twin med gitarr. Vänta, får man inte Seefeel då? Sonic arcithecture. Eller så här: Michael Stipe hävdade för ett tag sedan att ”If there was a party at the end of the world Sonic Youth would be the band to play.” Rätt så. Men på efterfesten skulle Lee spela.
   Som ni nu kanske förstått skickade den skivan ut mig till platser jag aldrig besökt förut, platser utan egentliga referensramar. En magisk, mystisk turné till ställen dit få skivor tagit mig.
   Var vänlig notera att Lee även gjort saker bland annat tillsammans med Epic Soundtracks och Daniel Johnston men det och alla andra tidigare projekt lämnar vi till en annan intervjuare. Vad jag försökt koncentrera mig på här är Lees allra senaste förehavanden. Samt några intressanta gamla.

Men vi börjar väl från början?

Så Lee, om du känner för att berätta för mig om dina två första band the Fluks/Flucts och Plus Instruments gör så.
   – The Fluks, mitt första riktiga band, bildade jag tillsammans med David Linton i Binghampton, NY, 1978-79, vi bytte namn till the Flucts när vi flyttade till NYC 1980-81 någon gång. Vi spelade art rock, gjorde en del framträdanden bland annat på Max’s Kansas City och CBGB’s en gång tillsammans med the Coachmen. Det var då Thurston och jag möttes för första gången. The Flucts har inga egentliga utgåvor ute men ibland brukar jag och David hota med att ge ut några av de tejper som fortfarande existerar.
   – Efter the Flucts kom Plus Instruments som bestod av David, jag, och en flicka från Holland som hette Truus de Groot, som vi hade mött separat under europeiska turneer tillsammans med Glenn Branca och Rhys Chatham. Det här bandet uppträdde i NYC och i Holland och har en LP ”Plus Instuments Avril 1981” ute på Kremlin i Holland och en flexisingel som medföljde ett nummer av den holländska tidningen Vynil. Trots att bandet fortsatte med ersättare lämnade jag och David det efter det att den skivan var färdiggjord för att bosätta oss i NYC och uppträda på den nu berömda ”Noisefest” organiserad av T. Moore. Strax efter det började Thurston, Kim och jag spela…
Kan du berätta lite om spelningarna du gjorde med Michael Morley? Hur kom det sig att ni började samarbeta?
   – Han kom till Amerika under Table of the Elements beskydd och letade efter någon att spela tillsammans med. Michael och jag har varit bästa vänner sedan jag träffade honom för första gången, 1988 tror jag att det var. Det var när Sonic Youth för första gången turnerade i Nya Zeeland. Vi har korresponderat ända sedan dess angående vitt skilda gemensamma intresseområden, om musik, måleri, poesi, relationer, hembryggt öl, datorer och problemen med poliser. När Sonic Youth återvände till Nya Zeeland 1991, tror jag, var the Dead C förband på alla våra tre spelningar. De var storartade! Vid den tidpunkten cementerade jag och Michael ytterligare vår vänskap, och började seriöst spåna angående att göra något tillsammans. Vid ungefär samma tid hade jag börjat med en ”through-the-mail group of pieces”. Alltså, jag skickade en kassett med femton av mina inspelningar till en liten grupp människor och bad dem att spela in sina svar på en fyrakanalare för att sedan skicka dem till mig så skulle jag sätta ihop allt. Roger Miller från Mission of Burma/Birdsongs/NoMan var en av de som skickade sina svar till mig. Svaren jag fick ligger fortfarande och skräpar här omkring någonstans. Men nyligen tog jag några av Michaels svar och använde dem på min just avslutade spoken word-skiva.
   – Så i alla fall, när Jeff Hunt från Table of the Elements bjöd upp Michael från Nya Zealand, började han leta efter någon att samarbeta med, och det var bara naturligt att det blev jag. Från början var det meningen att jag skulle spela tillsammans med honom över hela USA, men jag var tvungen att låta vissa förpliktigelser med Sonic Youth gå före, så jag kunde bara göra östkust delen av turnén tillsammans med honom. Michaels sidoprojekt heter Gate, vilket består av han och den han råkar spela med för tillfället, eller också är det bara han solo. Så jag var ena halvan av Gate i April 1993. Vi spelade på två Table of the Elements extravaganser, i Atlanta och Hartford, tillsammans med Faust, Tony Conrad, Jim O’Rourke, Keiji Heino, från Japan och Thurstons band Male Slut. Samt på ett antal andra spelningar som Thurston organiserade för Male Slut, Heino och Gate. Jag döpte de spelningarna till ”the Avant-Garde tour” och den började i Atlanta och slutade i Boston. Någon gång kommer Thurstons film av den turnén dyka upp. Båda dessa shower spelades in på multitrack och video och de kommer också att släppas någon gång. I Atlanta var vi Gate 5, bestående av Thurston, Tim Foljhan och Steve Shelley. I Hartford var vi en annan kvintett bestående av Heino, Steve och Jean-Pierre från Faust. Båda de två spelningarna var rätt så vilda.
Har ni några planer på att släppa ett studioalbum?
   – Michael och jag gjorde några studioinspelningar här i New York som jag tycker blev rätt så fantastiska. Det finns inga planer på att släppa dem just nu, men någon gång kommer vi att göra det, förmodligen som en dubbelCD. Den spelningen vi gjorde i Boston kommer att komma ut på Poon Village i maj, tror jag. Den skivan kommer också att innehålla bitar från vår show i New York som vi gjorde tillsammans med elharpsspelerskan Zeena Parkins. (Försök att få tag i hennes LP från 1993 – ”Nightmare Alley” utgiven av Table of the Elements. Red.) Några andra bitar från den spelningen kom just ut på en Thread Waxing Space Live ‘93-94 samling.
Och skivan du gjorde tillsammans med Seymor Glass? Hur kom den sig? Finns den att köpa nu?
   – Ja, skivan som Seymor släppte, Broken Circle/Spiral Hill finns ute i affärerna nu. Den släpptes på Seymors skivbolag, the Starlight Furniture Company och Michael gjorde teckningarna på konvolutet. Seymor gör också Bananafish och vi har varit vänner ett tag. Leah och jag övernattade hemma hos honom i San Fransisco förra veckan, under en spoken word/musik/film turné vi gjorde på västkusten tillsammans med beatpoeten Michael McLure och hans partner Ray Manzarek från the Doors.
Ja, ja. Just det, så ligger det till. Jag hade fått för mig att du gjort en skiva Seymor spelade någonting på. Du bidrog med ett spår på Bananafishs samlings-CD eller hur?
   – Ja, CDn som följde med Bananafish 1-4 boken har ett spår från ett av mina liveframträdanden och en bit av SYs score till filmen Made in USA. Han hade också ett annat av mina spår: ”Deva, Spain: fragments” på en sjutummare som man fick tillsammans med ett nummer av tidningen. Seymor är förutom en publicist en spelare, but has yet to appear on any of my cuts, sadly.
Och skivorna du släppte på Table of the Elements, kan du berätta lite om dem?
   – Som en del av deras sjutumsserie av olika sologitarrister skickade jag dem tre stycken för åtta gitarrer: Smoke Ring, Travis 5 och Travis 7. De kom ut som elementet Silikon. Varje skivsläpp var ett element från det periodiska systemet, den första serien hade gröna eller vita konvolut och den andra är svart, helt svart, vackert svarta konvolut. Eftersom jag är intresserad av datorer blev jag glad över att få vara Silikon. De låtarna spelades alla in på Sonic Youths åttakanalare såsom det mesta av mitt nyskrivana material är.
Du har aldrig tänkt över möjligheten att göra musik enbart med hjälp av datorer? Eller kommer du att hålla dig till gitarren?
   – Datorer är verktyg, precis som gitarrer, så musik kommer att skapas på/genom dem. Jag har tänkt på det men aldrig gett det något seriöst uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten av mitt liv skriver jag hellre på datorer och gör musik på annat sätt. Mycket fin musik har skapats på dator: James Tenney, Morton Subotnick, Gregory Legeti, Neil Haggerty, samt många fler.
Kan du berätta något om skivan ”the Scriptures of the Golden Eternity”? Är den i samma ådra som ”From here to Infinity”? Jag har inte lyckats få tag på ett ex, det är därför jag frågar.
   – Scriptures-LPn (titeln är tagen från en Kerouac bok med samma namn) är faktiskt en semi-officiel bootleg, inte en faktisk release. (Skivan gavs i original ut av Father Yod, jag fick tag i den tillslut. Ha! Red.) Den har hitintills bara varit tillgänglig på LP men den kommer att släppas på CD snart. Jag fick reda på att de höll på att göra den och jag sa väl ”okaye” men den är i samma tradition som andra LPs bestående av liveinspelningar. Skivan består av två sologig med mig båda inspelade på the Knitting Factory ett gig gjorde jag ‘88 det andra ‘89. Förhoppningsvis kommer ljudkvaliten att vara bättre på CDn än det på skivan… Den är ganska olik i avsikt från Infinity.
Och ditt samarbete med Leah Singer? Hur träffades ni?
   – Leah och jag har samarbetat i några år nu. Vi träffades när hon erbjöd mig att uppträda på festivalen hon anordnade på the Knitting Factory 1989, ”the Handmade Instrument Festival”. Leah är fotograf och filmare. Vi har arbetat tillsammans i några år nu, i bland kallar vi oss Drift, vilket innebär att jag spelar gitarr och bandspelare och framför texter och hon visar filmer, manipulerar filmer bakom mig. Hon använder speciella projektorer som gör det möjligt för henne att visuellt göra det en scratchare gör med skivor, fram och tillbaka, stanna och starta, snabbt eller sakta. Det ser rätt tufft ut. Vi har gjort en del turnéer runt om i Europa och en eller annan show här i New York. Västkustturnen jag beskrev för ett tag sedan var vår första turne i USA. Vi har också gjort ett par filmer tillsammans. Det är något som hon gör ofta men som även jag gör ibland.
Apropå Leah, vad jag undrar är om det är hennes filmprojektioner man kan höra i början av din version av ”Stephanie Says” på Fifteen Minutes CD:n?
   – Nej det är det inte, men hon hjälpte mig att sammanställa det. Den låten spelade jag in på den första dagen av Gulfkriget och de ljuden är ett collage av vad man kunde höra på radion den dagen.
Och ditt nyliga samarbete med Mike Watt?
   – Ja, Thurston, Steve och jag spelade på hans nya skiva ”Ball-Hog or Tug Boat?” tillsammans med halva amerikas indie rock community. Det räcker med att säga:”Nels Cline is a Gas!”
Gjorde inte ni (Sonic Youth) en singel tillsammans med honom för en massa år sedan?
   – Singeln vi gjorde bestod av material från the Ciccone Youth-albumet. Han spelade också på ”In the Kingdom #19” mitt spoken word spår på EVOL.
Är filmer något vi kan förvänta oss av Lee Ranaldo i framtiden?
   – Mycket möjligt, eftersom det är något jag tycker om att göra när jag har tid. Jag har gjort en kortfilm, en dokumentär över när jag och Steve besökte Kerouacs grav i Lowell, Massachussetts som jag döpt till ”A Book of Dreams”. Den filmade jag med en pixelkamera och den blev rätt så bra. Min favorit av mina filmer är ”Notebook” som finns med på en filmsamling från Aviastic som även har ett soundtrack och en tidig spokenword inspelning från mig. Leah och jag har tillsammans gjort en film som heter ”Here” som handlar om en resa till en spökby i väst. Den filmen har man hittills bara har kunnat se under våra liveframträdanden.
Apropå filmer så när jag talade med Brian och Hugh från Thinking Fellers så sa de att vad de skulle vilja göra i framtiden är soundtracks. Soundtracks utan en film, bara låtar som skapar en bild åt lyssnaren. Skriver du låtar på samma sätt, försöker du fånga en speciell stämning med de låtar du gör eller sätter du dig bara ner och låter saker hända?
   – I think of plenty of good music as film-less soundtracks. Mycket av det vi gjorde i början med Sonic Youth hade den känslan. Sånger handlar mycket om stämning. Men i den här punkten av mitt liv är jag mer intresserad av att låta sånger vara sånger och göra soundtracks för verkliga filmer. Sonic Youth hade turen att få göra ett soundtrack till en film som hette ”Made in USA.” Filmen var inte speciellt bra men vi gjorde några bra låtar till den. Det soundtracket släpptes nyligen av Rhino Records. Jag spelade nyss in ett soundtrack för en indiefilm som heter ”Heavy” vilket blev rätt så bra. Och jag har också gjort musik till ett soundtrack till en film som håller på att slutföras som heter ”Frisk”.
   – För att svara på den musikaliska biten av din fråga så ja, sometimes ibland sätter vi oss bara ner och låter saker hända och sedan försöker vi få tag i det för att se var det tar oss. Ibland så ser vi ett speciellt ”mood-scape” framför oss och försöker efterlikna eller frambesvärja det… .
Så vilka typer av filmer tycker du om? Favoritskådespelare? Favoritregissörer?
   – Oh man, the list is long. Jag älskar film, det finns inget bättre än att sitta i ett mörkt rum och titta på dem. Jag skulle säkert kunna gå på bio varenda dag, och i bland gör jag det också! Men först och främst: Godard. För mej så är det han som är kungen, och då menar jag inte bara för hans tidiga filmer utan också de som han gjort nyligen. De är också remarkabla. På andra sidan myntet har vi Stan Brakhages fantastiska verk. Mellan dessa har vi oräkneliga europeiska och amerikanska filmskapare som jag älskar. Utan inbördes ordning har vi Antonioni, Fassbinder, Wenders, Chantal Ackerman, Maya Deren, Jim Jarmusch, Scorsese, Coppolla, Kubrick, Bruce Connor, warren Sonbert, Orson Wells, Woody Allen, Alain Tanners Messidor, Greg Araki, Ken Jacobs, Jane Campion, Peckinpah, Nicholas Ray, Traffault, Spielberg, inget skämt, Tarkovsky, Nick Roegs Blade Runner är en av mina favoritfilmer, Lucas Stjärnornas krig, Ozus filmer, Hitchcocks, Richard Linklater är intressant. Listan kan fortsätta mycket längre. Skådespelare, skådespelerskor också. Trots att jag älskar en massa Hollywoodfilmer så finns det en hel del att hata med Hollywood, särskilt idag. The Independents are where it’s at. I Europa har ni förstått det länge, men vi håller fortfarande på att lära oss det här i Amerika. Fuck Oscars and Grammys.
För att återgå till dina projekt. Hur står det till med spoken-word albumet? Är det släppt än?
   – Skivan med spoken word-material, titulerad ”Dirty Windows” är just färdiggjort efter en lång tids jobb till och från med den. Den är något jag arbetat på länge nu, trots det har jag blandade känslor över att bli sedd som en del av spoken word-vågen. Jag har skrivit saker ett tag och nyss fick jag min första lilla bok publicerad, kallad ”Road Movies”. Den innehåller foton av Leah. Den är publicerad av Soft Skull Press, 50 E Street, NYC 10003 och kostar 5$. En jag håller just på med en andra bok, som jag kallar ”Bookstore”. Den borde vara klar om ett par månader. Den kommer också att innehålla foton tagna av Leah.
Vad hände med boken som skulle heta ”Near Here”?
   – ”Near Here” var en tidig titel på vad som senare blev ”Road Movies”.
Angående spoken word-skivan, kan vi vänta oss spår liknande ”Bloomington, Indiana” (från Broken Circle..) på den?
   – Skivan kommer att innehålla min musik och talad text från böckerna och andra ställen. Ja, det kommer att vara en version av ”Bloomington” på den.
Och apropå böcker, hur ställer du dig till Alec Foege’s nya bok, ”Confusion is Next; the Sonic Youth Story”? Är den den definitiva guiden till Sonic Youths underbara värld?
   – Jag förmodar att Alecs bok har all information i rätt ordning, you know what I mean? Vi arbetade massor tillsammans med honom för att få saker sorterade i rätt ordning kronologiskt sett, och jag förmodar att för många människor kommer den att ha mängder av information om människor och scener de aldrig förstått existerade. Den är en aning platt dock, skrivmässigt sätt .
   – Men det finns en annan bok, väldigt deluxe och med ton av coola bilder som heter ”Sonic Youth: I Dreamed of Noise” som kom ut i Spanien. Den täcker samma period på ett berättande sätt och är på många sätt coolare, dock är den dyrare.
Dina collages som du gjort? Vem eller vad bidrog med inspiration till dem?
   – Jag gör lite olika konstverk ibland. De collagen jag gjorde sist bestod av bilder från modetidningar, men de gjorde jag för två år sedan. Det är på tok för sent nu att ge sig in i en arty diskussion om influenser från konstvärlden, de är alldeles för många för att nämna. Jag gillar Ferdinand Holler dock.
Har du producerat något på sista tiden?
   – Den enda skivan som jag har producerat på sistone är det australiensiska bandet You Am Is nya. Den heter ”Hi Fi Way”. Det är en fantastisk skiva om jag får säga det själv. De är ett storartat band, och det här är den tredje skivan jag gör tillsammans med dem. Jag har inte producerat så mycket sammanlagt, en skiva med Hollands Kleg, en med Babes in Toyland och en med Frankrikes Diety Guns. Det är vad jag gjort hittills. En eller två produktions-gig per år får räcka. Det är kul att jobba i studion, jag trivs med det, men du måste verkligen tycka om bandet för att låta de ta tid från dina egna projekt.
Kan du berätta lite om de spelningarna du gjorde tillsammans med William Hooker? Några planer på att fortsätta det samarbetet?
   – Albumet jag gjorde med Hooker heter ”Envisioning”. Det består av två livesets gjorda på Knitting Factory i april 1994 – de var faktiskt inspelade samma dag som man annonserade ut över världen att Kurdt var död, så för mig är det ett dokument över en väldigt tung, mixed up kväll.
   – William och jag hade gjort några spelningar tillsammans, och han hade hört om mina spoken word/musik shower med Leah Singer. Han föreslog att vi skulle göra en spelning tillsammans eftersom han också skriver prosa/poesi. Så här långt är den skivan det enda extended instance av vår vokala/instrumentala förening, trots att vi spelar tillsammans ofta, och har en annan skiva tillsammans med Zeena Parkins all set for release. På Envisioning hör du ett set komplett live som det framfördes och ett set chopped up i bitar och reassembled för att göra den sista valet, a tape collage instrumental. Jag gillar mitt synthspelande på den här skivan ganska mycket.
Vilka band lyssnar du på nuförtiden?
   – Jag lyssnar på en massa olika saker för tillfället, från nya Pavement, Royal Trux, Guided by Voices, PJ Harvey och Oasis (!) till gamla John Fahey skivor och Glenn Goulds pianoskivor.
Tycker du om japanskt noise?
   – Visst, vem gör inte det?
Några favoriter inom den genren?
   – Keiji Heino, gitarrmästaren, Violent Onsen Geisha, Masonna, Merzbow, Hijo Kaidan och the Boredoms så klart och alla deras sidoprojekt, vilka inkluderar Hanatarash, jag gjorde en coverversion på en av deras låtar som utkommer den här månaden (maj) på ett hyllningsalbum till dem. Det borde bli det mest uppfuckade hyllningsalbumet någonsin, det kanske du förstår om du känner till bandets musik.
Vilka av dina egna låtar är du mest nöjd med?
   – Oh gee who knows?
Jag har förstått att Lou Barlow en gång skrev till er och talade om hur mycket han gillade ”Sister” och hur den skivan påverkade hans liv. Har du någonsin gjort något liknande? Alltså skrivit till någon person du verkligen beundrat?
   – Det är cool att korrespondera med människor du beundrar, men det känns ofta mer som en ”peer-thing” än ett fanbrev. Det var på det sättet som Michael och jag blev vänner. Det händer då och då. Jag skrev till baseballspelare när jag var barn, men jag kan inte komma ihåg om jag någonsin skrev ett fanbrev till någon inom musikbranchen sådär out of the blue. Självklart så är det lätt att när man möter någon vars verk man beundrar brista ut i lovprisningar.
Baseballsäsongen börjar någon gång nu va?
   – Baseballsäsongen är, som de säger, all fukked up. Jag följer den inte längre.
Vad gör Glenn Branca idag?
   – Han gjorde just några framträdanden här i New York och han har en drös nya symfonier som snart kommer att släppas -S. 8, 9, 10. (Somfonierna 8 och 9 med undertiteln The Mysteries kom nyss ut på Ativistic. Köp! Red.) Några är elektriska, några orkestrala. Han skriver mer för riktiga orkestrar nu. Jag försöker övertala honom att spela in en soloskiva.
Ja tack! Vad gör Cody (Linn Ranaldo, Lees son) idag?
   – Cody’s fine. Hans band tillsammans med Simon Fair Timony, the Stinky Puffs, har just släppt en CD på Elemental Kids. Go Figure.
Den här beskrivningen av dig som en neo-beatnik är det något du kan leva med? Tycker du att det stämmer?
   – Jag gillar Kerouac, Ginsberg och Burroughs, beatpoeterna, samt en hel del andra författare. Jag bryr mig inte om vad folk sätter för etikett på mig längre, men det är inte ofta någon har det privilegiumet att bli märkt som en ”neo-beatnik” dadee-o.
Så vad kan vi förvänta oss av Sonic Youth i framtiden?
   – Vi kommer att börja spela in en ny skiva i april och vi kommer att ge oss ut på turné i ihöst. Lots more freakouts to be expected from us all, together or individually.
Är det något du ser fram emot? Att ge dig ut på turné?
   – Vi ser alla fram emot att ge oss ut och spela igen. Det har varit skönt att vara här i New York så länge som jag nu varit det, men att spela live är vad vi gillar och vi kommer förmodligen att fortsätta göra det så länge folk kommer till våra spelningar. Jag tror vi har nu kommit till en väldigt lugn period musikaliskt om man ska gå efter hur vi spelat under repetitionerna. Very loose and free, shaking off the stiff early major label period. Grungen är över och allt möjligt igen.
Så en lite dum fråga att avsluta allting med… Vad tycker du om bandet Eric’s Trip?
   – Jag såg dem live för ett tag sedan, de var ok. Jag gillade verkligen de där annonserna de hade i tidningarna för sitt nya album. De har ett bra namn…

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #1 (1995). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Artikel: Colleen

Känner du dig liten och tom håller den upp en spegel framför din själ. Dansar du på borden och ser solstrålar reflekteras i alla ting lägger den ett ytterligare lager godhet över din tillvaro. Den lugnar ner dig när du är arg och den aktiverar dig när du drabbats av apati.
Skivorna som kan ljudsätta en myriad av disparata humör är inte många, men de finns.
Colleens »The Golden Morning Breaks« är en av dem.
   – När jag skapar musik så reflekterar jag aldrig över hur andra kommer att uppfatta den. Jag försöker alltid att tillfredsställa mina egna öron först och om andra också gillar det så är det underbart.
   Från hemmet i Paris har Colleen – Cecile Schott i passet – nyss levererat en av Klyschorna. Du vet likväl som jag att i ungefär åtta fall av tio är sådana uttalanden vatten värda, när man möter dem i tryck och i tal är de ju allt som oftast slentrianmässigt papegojade av band som poserar blasé men samtidigt ligger vakna nätterna igenom och drömmer om NME-omslag.
   Colleen, däremot, hon har täckning. Hon är en av artisterna som kan säga sådant och komma undan med hedern i behåll. »The Golden Morning Breaks« – döpt efter en komposition signerad John Dowland – är 2005 års hittills bästa CD och den är bland annat ett direkt resultat av att hon ville utmana sig själv.
   – Det var ett svårt album att göra, många gånger under processen var mitt självförtroende nere i botten. Att jag helt bytte arbetssätt inför det orsakade en mängd praktiska problem.
   Colleens debut hette »Everyone Alive Wants Answers«, den gavs ut 2003 av Leaf och titeln är hämtad från Nik Cohns bok »Yes We Have No«. Långt, långt ifrån en dålig platta, fylld av underskön och samplingsbaserad electronica som den är. Även uppskattad väldeliga av publiken och journalisterna som hittade fram till den, något som förstås kan få mindre konstnärer att känna pressen att fortsätta färden på samma trygga stig i all tid och evighet.
   I ungefär samma sekund som »Everyone Alive Wants Answers« släpptes började Colleen att planera uppföljaren. Tanken var att ersätta styckena lyfta från andra människors verk med egentrakterade saker som cello, piano, gitarr och klockspel; mer närma sig den Colleen som återfinns på scen.
   – Dessutom saknade jag budget för inspelningarna, jag skötte allt sådant själv. Och jag hade ingen aning om hur man spelar in instrument, så det fick jag lära mig. Samtidigt tog jag mina första cellolektioner.
   – När jag lyssnar på »The Golden Morning Breaks« hör jag misstagen. Den låter inte som jag föreställde mig den i huvudet, men den representerar var jag befinner mig just nu som musikant. Mest överraskad under resans gång blev jag dock när jag märkte hur jag kunde dra vinning ur problemen jag stötte på. Ibland la jag till exempel nya spår ovanpå gamla eftersom jag inte tyckte att de gamla var bra nog, men så visade det sig att dessa nya spår var mycket mer intressanta och så blev de istället basen. Då blev det roligt att jobba igen och jag återfick tron.
   Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det hugger till lite i hjärtat mitt när jag sitter här framför datorskärmen och återger Colleens ödmjuka och realistiska ord. Som sagt, »The Golden Morning Breaks« har varit mitt soundtrack den här våren och den har följt och väglett mig genom höga berg och djupa dalar av emotionell stabilitet. Min distans till den är lika med noll, dess innehåll består av melodisk »speldose-electronica« inspirerad av allt från 1800-tals-kompositörer till soul, javisst, men för mig är den i princip ett sätt att leva.
   Och när sådant inträffar skapas ensidiga band till upphovsmakaren av alstret i fråga, man vill att hon ska berätta om den gudomliga inspirationen, om änglar nedstigna från himlen, om brinnande buskar och sköra stentavlor. Förnuftiga och korrekta meningar som de ovanstående samt »jag försökte göra mitt bästa utifrån de verktyg och kunskaper jag har« är otillräckliga.
   Men, men. Det är mitt problem och för övrigt mår jag bra numera.
Har du börjat fundera på din nästa fullängdare?
   – Ja, på den vill jag använda instrument som jag inte äger eller behärskar. Idén är att slå samman akustiska och förbisedda instrument med kompositioner gjorda på dator. Ett möte mellan den gamla och den nya musikvärlden, inte som neo-klacissism utan det ska vara totalt originell musik.

Original till artikel publicerad i Sonic #23 (2005)

Artikel: Primus Jansson

För att få sig ett samtal med Primus Jansson måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Inte alls oväntat, egentligen.
   Nog för att jag tyckte telefonnumret jag fått i min hand innehöll lite väl många nollor, men att jag skulle nå Kristina med hjälp av det kom som en chock ändå. Efter ett par sekunder som mest präglades av att det stod helt stilla i min skalle lyckades jag dock förklara för denna förtjusande receptionist att ”jag söker Primus Jansson”.
   – Han är tyvärr ute hela förmiddagen, svarade hon i ett tonläge som indikerade att hon var uppriktigt ledsen å mina vägnar.
   – Men vad gällde saken?
   – Eh, det gällde en intervju…
   – Intervju? Nja vet du, det är inte Primus som har hand om sådant. Vill du att jag ska koppla dig till personalkontoret i stället?
   – Nej, nej. Jag heter Johan Jacobsson och jag är journalist. Jag ska intervjua Primus Jansson om hans musik.
   – Ojdå.. eh jaha. Men ring tillbaka efter lunch så finns han nog här.
   Två timmar och en påhälsning hos Kristina i växeln senare och jag återberättar ovanstående lilla anekdot för Primus. Han skrattar gott åt Kristinas förvåning.
   – Jo, jag håller allt en låg profil. Ganska många av mina arbetskamrater skulle nog misstänka att jag hade gått och blivit galen om de hörde vad jag spelat in. Om de nu inte redan tror det. Att jag är galen alltså.

För att ta del av Primus Janssons toner måste man släppas igenom oväntade relän, ytterligare knappar ska tryckas på och andras röster bör navigeras förbi.
   Tidigare i höstas gav Henrik Kihlbergs Rocket Number Nine Records ut en trippel-CD-box bestående av tidigare outgivet material signerat denna enstöring. Det är ett helt sensationellt verk. Någonstans i bakgrunden kan man ana influenser från Steve Reich och clicks & cuts-scenen, men Primus uttryck är helt hans eget.
   Det är förmodligen en av de mest originella laptop-gjorda skivor du inte kommer att höra i år.
   Primus vill nämligen inte förpassa sin musik till vinyl eller aluminium. Att boxen ändå blev verklighet var bara ”en eftergift åt Henrik eftersom han tjatade så in i helvete”, enligt Primus själv.
   Och då en eftergift släppt i endast i fem exemplar.
   – Nej, att lyssna på ett musikstycke mer än en gång tycker jag är barockt. När jag skapar gör jag det för stunden, för mitt eget höga nöjes skull. Så fort jag har komponerat klart slänger jag skiten och funderar på vad som komma skall härnäst. Att Rocket Number Nine ändå kunde realisera de där albumen berodde faktiskt på att jag inte lärt mig att använda min dator. Min son upptäckte en mapp med en mängd mp3-filer när han skulle hjälpa mig med datorn. Han berättade det för Henrik som han studerar tillsammans med. Och Henrik blev som blev eld och lågor och tjatade som en skållad råttpung och jag gav upp och sa att han fick väl göra några skivor då, att ge till folk som möjligen skulle kunna förstå vad det handlade om.
Men vill du inte skänka andra människor känslor?
   – Du, andra människor får faktiskt skaffa sina egna känslor bäst de vill. Det kan väl ändå inte vara upp till mig? Andra människors åsikter om min musik rör mig inte i ryggen. Det är mig totalt likgiltigt om du eller någon annan gillar eller hatar vad jag gör. Jag är dessutom helt säker på att den här intervjun kommer att göra mig arg när jag läser den, jag tror du kommer att misslyckas att beskriva vem jag är och att din vinkling kommer att bli ”gammal kuf som gör musik”. Och då är det min person som står under mikroskop och då blir det personligt. [skratt] Vem fan är intresserad av nåt personligt, förutom de närmast sörjande? Jag bara undrar.
   – Alla försök att skriva om mitt konstnärskap eller vilket konstnärskap som helst för den delen är förkastlig, eftersom det bara handlar om folks tolkningar av konst de inte har någon aning om. Alla nödvändiga nycklar som behövs för korrekt tolkning finns i konstnärens huvud och bara där. Och en konstnär bör aldrig förklara vad hon eller han tänkt och menar med verket eftersom alla ord i världen inte räcker till att täcka in allt som pågår i en hjärna. Det blir en mental våldtäkt förstår du.
Men finns det inte tjusningar med tolkningar?
   – Som?
De kanske framförs på ett intressant och underhållande sätt?
   – Intressant och underhållande för vem? Sedan när blev direkta felaktigheter intressanta? Intressant för dig kanske men inte för mig. Det blir bara underhållning och underhållning är inte konst och sålunda inte heller intressant.
Tycker du inte att viss förströelse är viktigt?
   – Nej.
Då måste jag bara fråga varför du ställde upp på intervjun.
   – För att du verkar ha bestämt dig för att skriva om mig och jag vill inte att du ska få stå oemotsagd.
Jag förstår. Nytt spår. Om jag bad dig att i korta drag beskriva dig själv för Twisterellas läsare..?
   – Primus Jansson. Skåning. Det räcker.
Okej.
   – Varför skulle någon vara intresserad av min person, förresten?
Kanske för att du gjort fantastisk musik? I alla fall enligt Henrik och mig… Inte för att du bryr dig vad vi tycker, men folk kanske blir nyfikna eftersom vi höjer din musik till skyarna hela tiden.
   – Jaja. Så vad förväntar du av mig då? Att jag ska redogöra för hur det gick till när min son blev till, eller kanske nån snyfthistoria från min barndom?
Om du vill.
   –Jag har redan sagt för mycket.
Vill du prata om din skapandeprocess?
   – Jag förklarade nyss att skapandeprocessen inte går att förklara i ord!
Förlåt.
   – Har du många frågor kvar?
Bara tre. Har du förståelse för de som tycker att det är konstigt att en sextioårig kommunaltjänsteman gör den mest framåtskridande musiken just nu?
   – Jag har en viss förståelse för att det kanske övergår en del svagt begåvade individers förstånd. Du borde vara något mindre fördomsfull eftersom jag antar att du är någorlunda bekant med historien. Eller är namn som Stockhausen, Ives, Cage, Xenakis, Perry, Zorn, Evan Parker och Feldman obekanta? Musik känner inte av ålder, kön eller hudfärg.
Var det någon speciell skiva eller så som fick dig att vilja göra musik själv?
   – [paus] Vet du, det var det faktiskt. Men jag tänker inte avslöja vad. Det skulle bara få dig att övertolka mig än mer än vad du redan gör. Du är för övrigt varmt välkommen att försöka fånga in min konst i din text. Men folk måste vara införstådda med att du har fel. Jag har en fråga till dig, förresten. Hur försvarar du ditt jobb?
Ähm… Genom att säga att jag hemskt gärna vill få så många som möjligt uppmärksamma på att det finns annan musik än den som ligger på topplistan.
   – Du vill alltså pracka på andra människor din smak?
Nej, nu missförstår du mig. Jag vill bara informera. Om någon eller några tar till sig av vad jag har att säga blir jag glad, dock.
   – Så du tror inte att människor har förmågan att själva hitta konst som passar dem? Det låter ganska fördomsfullt måste jag säga.
Visst har de det. Men jag tipsar, andra tipsar mig och så växer vi alla som människor.
   – [ljudlig suck] Inget ont mot din person, du kanske uppfattar mig som otrevlig med det är alls inte min intention. Men jag önskar innerligt att alla musikjournalister, musikvetare och musikförståsigpåare kunde sluta upp med vad de håller på med. Och vad var det jag förklarade för dig tidigare. Det kanske du minns.
Jodå. Sista frågan. Vad har du för planer för framtiden, hur tror du att din musik kommer utvecklas?
   – Om jag det visste, vilket jag inte säger att jag nödvändigtvis gör, så vore det antagligen min ensak. Hej då.
Hej…

Och reläerna slöts, återgick till sina ursprungliga positioner. Knappar förblev otryckta. Rösterna tystnade.

Artikel tidigare publicerad på Twisterella, 2003-11-24

Recension: Donna Summer »The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash« (Sonig)

Sidorna 240 och 241 i Börje Lundberg och Ammi Bohms praktfulla nördbok ”Yeah! Yeah! Yeah! – The Beatles erövrar Sverige” består av en karta med siffror på, ett register och uppmaningen ”åk och promenera i Beatles fotspår i Stockholm och dröm dig tillbaka till 60-talet”.
   En dryg tumnagel österut från gatan där jag bor återfinns Börje och Ammis rekommenderade sevärdhet nummer 5. Raskt konsulterande: ”5) Blivande DN/Expressen-huset i Marieberg – John behövde kissa”.
   Gud hjälpe mig, jag älskar sådana fakta. Det är i detaljerna skönheten och förståelsen växer fram. Och desto bättre när detaljerna visar sig ha någon slags anknytning till min person. När detaljerna innebär att jag stannar till på väg mot bussen, börjar gnola på ”Tomorrow Never Knows”, tänker ”jahaja, här pissade Lennon i oktober 1963″.

”1. OK, so, why ”Donna Summer”?
Well, there’s the smart-ass answer and the academic answer: Academic: I have always felt like there has been an astonishingly small Amount of any sort of diversity in electronic music. We’re just all goofy white-middleclass computer geeks. Imagine what would happen if someone out of that safe little niche were to start working with the same tools? Radness might ensue. Also I have been interested with issue of appropriation for years, and I don’t think anyone has appropriated someone else’s name for use in such a different context. Oh, and I love her work with Moroder. Smart-ass: Cuz it’s funny to virtually masquerade as a black woman. You’d be amazed how many people have never heard of Donna Summer, and they think I’m just some lady named Donna making this music.”
– Jason intervjuad av Duran Duran Duran.

För cirka en månad sedan satt jag i en rullande bil och vinkade hejdå till Jason ”Donna Summer” Forrest – han i sin tur var mest upptagen med att schasa iväg en skock duvor som slagit sig ner på hans altan. Och medan landskapet utanför fönstren sakta förbyttes från Brooklyn till Manhattan tänkte jag tillbaka på våra timmar tillsammans, tänkte tillbaka på samtalet fört över aldrig sinande glas isté, saker vi diskuterade, åsikter som fått mig att nicka frenetiskt.
   Men en händelse överskuggade det mesta. Till slut tog en mening överhanden där inne i min hjärna. ”Jag har sett datorn.”
   När intervjun var över undrade nämligen Jason om jag ville höra några låtar från ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Innan jag hann förklara att jag skulle kunna tänka mig sälja min TV för en sådan ynnest klickade han igång Macen och lät vansinnet ta över utrymmet i lägenheten.
   I en paus mellan två spår:
   – Så det är alltså här du sitter och skapar? Det är med den här burken du gör din musik?
   – Japp.
   Det var då ytterst nära att jag sträckte ut handen och vidrörde det sjögröna höljet.

I ens liv som musikälskare gör man väldigt många Pavlovska sammankopplingar av alla de möjliga slag, positiva och negativa. Sammankopplingar som både kan förstöra eller förhöja en skiva. Joy Divisions ”Unknown Pleasures” kanske får dig att minnas dagen då du förlorade din oskuld. ”Orup 2″ är lika med bilsemester med familjen. ”Love Unlimited” stavas P-e-t-e-r. Och så vidare.
   Andra slags sammankopplingar är då de som grundar sig i fakta, inte i känslor. Dessa har sällan någon påverkan på vad man egentligen tycker om en skiva, i alla fall borde de inte ha det. Som Lennon och hans rastställe. Som vid en lyssning på ”Queens of Noise”: ”tänk att Runaways-sångerskan Cherie Curries tvillingsyster Marie var gift med Steve Lukather.”
   Men när jag nu befinner mig hemma framför datorn med ett förhandsexemplar av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” i hörlurarna upptäcker jag för första gången att plattor kan falla mellan båda dessa sammankopplingsstolar.
   Där hemma hos Jason blev jag ju varse i detalj hur de tretton stycken som utgör albumet såg ut på skärmen. Jason visade mig även hur han arbetar med samplingarna – han spelade upp originalen och åskådliggjorde hur han klippte ner och manipulerade dem.
   Alla dessa faktum och den speciella situationen har gjort att jag i hjärtat färdas tillbaka till Brooklyn när jag tar del av ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash”. Intressant. Tycker jag.
   Den snurrar och jag är där, stjärnbeströdd, uppe i varv, ser högarna med fullängdarna under samplern, fullängdarna som man kan hitta i tiokronorsbackar landet runt, frenetiskt försöker jag hålla takten med både nacke och fötter, vill inte gå hem, mer, mer, fortare, fortare.
   – Här har jag lagt in ett trumsolo, skriker Jason över kakofonin. Jag tror ingen musiker i min genre gjort ett trumsolo förut!
   Disco slår mot stendum heavy metal slår mot Emerson Lake and Palmer slår mot The Who slår mot struttigt blås slår mot congas slår mot Public Enemy slår mot harpor slår mot tidig techno slår mot… Brottstycken sammanfogas till en enhet. Återkommande motiv? Oväntade break med Fahey-aktiga akustiska gitarrer slår mot tidningen The Wires mest skäggkliande bataljon slår mot vackra pianon slår mot riktigt ostiga gitarrsolon slår mot den ”rätta och riktiga” smaken slår mot vad sjutton som helst.
   – Känner du igen den här samplingen?
   – Beatles?
   – Visst!
   Under, under, trummorna, trummorna, smattrar, smattrar. kid606, Dummy Run och Squarepusher är några slags gudfäder här men det är bara en tiondel av historien. Sällan har man så här KUL. Sällan känner man sig så här CHOSEFRI. Sällan stöter man på sådant här JÄVLARANAMMA. Ingen kitsch, ingen ironi, bara KÄRLEK.
   – Vad tycker du?
   Och jag ler till svar, ler från öra till öra.
   Ler när jag skriver detta. Ler över en hel Atlant. Då och nu.
   ”The Unrelenting Songs of the 1979 Post Disco Crash” är Donna Summers ungefär tredje fullängdare. Den följer upp 2003 års fantastiska Irritant-släpp ”This Needs To Be Your Style” och är utgiven på Mouse on Mars bolag Sonig.
   Återstår nu bara att börja fila på ”Yeah! Yeah! Yeah! – Donna Summer erövrar Sverige”.

Recension publicerad på DagensSkiva, 2004-01-03

Recensioner: Can »Monster Movie« till »Unlimited Edition« (Mute/Spoon/EMI)

CAN
Monster Movie
Soundtracks
Tago Mago
Ege Bamyasi
Mute/Spoon/EMI
9
7
10
9

Fem män i en trång replokal, fångade på svart-vit film av en skakig handkamera. En tysk speakerröst talar över deras toner: »Experterna har länge känt till hemligheten: Can. Deras variationsrika musik är produkten av fem individers olika viljor och olika musikaliska preferenser.«
   Inledningen avklarad, lämnar plats för något djupare presentationer. Med hjälp av snabba klipp och scenväxlingar introduceras huvudpersonerna i inslaget en efter en: Holger Czukay, bas: »Studerade med Pousseur och Stockhausen.«
   Damo Suzuki, sång: »Spelade i många år tillsammans med gatumusikanter i USA.«
   Michael Karoli, gitarr: »Influerad av östeuropeisk musik och zigenarmusik.«
   Irmin Schmidt, keyboards: »Älskar musik gjord av Bix Beiderbecke och John Cage.«
   Jaki Liebezeit, trummor: »Föredrar orientaliska rytmer.«
   Ytterligare redigering, nytt motiv; Can utspridda i vårsolsbeströdd grönska. Utdrag ur en intervju med någon gruppmedlem (jag hör faktiskt inte vilken) kompletterar idyllen: »Vi har alla olika idéer.«
   DVD-boxen »Can DVD« (Spoon/Mute, 2003) innehåller många minnesvärda sekvenser. Ovanstående beskrivna – en del av TV-programmet »Hier und Heute« från 1971 – är en av mina personliga favoriter eftersom den sätter fingret exakt på vad som gjorde Can till Can: Sinsemellan olika människor, från olika bakgrund och med olika idéer, som uppgått i ett kollektiv.
   Eller: Det finns band och så finns det band.
Can var ett band. Begrepp som »frontigur«, »solon« och »ego« var dem främmande. I deras ställen; jämlikhet och låtar byggda på groove, repetition och monotoni.

»Any music without energy I throw to my tape machine’s starving eraser heads.«
Holger Czukay i Pascla Bussy och Andy Halls »The Can Book«

Juni 1968. I Irmin Schmidts lägenhet i Köln hålls ett möte som sår Can-fröet. Ett år senare släpps »Monster Movie«, den första frukten.
   Vid den här tidpunkten bestod Can av Holger, Michael, Irmin, Jaki samt vokalisten Malcolm Mooney. »Monster Movie« spelades in live i slottet Schloss Nörvenich (som också låg i Köln) med hjälp av telepati. Irmin Schmidt förklarar: »Nothing is planned, both is the studio and on stage. Everybody in the group is a telepath. There’s nothing specially mysterious about telepathy – it’s something that happens to everybody every day. Like anything else, it requires training: you get to a certain level of telepathy and you have to take the next step. That’s what I call a crisis point – that’s the basis of creativity, it’s always crisis.«
   Detta tillvägagångssätt kallade Can för »omedelbar komposition«. De musicerade sålunda varje dag, tog bara pauser för att sova. Det avslutande spåret på »Monster Movie« – »Yoo Doo Right« – är ett underbart exempel på hur detta tog sig uttryck på magnetremsa. Under de 20 minuter och 27 sekunder som »Yoo Doo Right« pågår hörs allt som är Can – Jakis mantralika trummande, Holgers minimalistiska men väldigt funkiga basgångar, Michaels Velvet Underground-aktiga gitarrhugg och Irmins spänningsskapande keyboards. Allt garnerat med Malcolms intensiva röstakrobatik – dagen innan inspelning hade denna amerikanska skulptör och vagabond fått ett brev från sin flickvän som bad honom återvända till USA, därav »Yoo Doo Right«:s centrala fraser: »I’m in love with my girl/She’s away«.
   Perfektion från första början.
   Men denna första inkarnation av Can skulle dock inte bli långvarig. Malcolm Mooney – som Irmin och hans fru Hildegard lärt känna i Paris – genomgick nämligen en personlig kris med ursprung i att han dels ofrivilligt råkat fly från att bli inkallad i armén, dels var den ett resultat av att hans vänsterradikala bekanta tyckte han var en svikare som höll till i Tyskland när han borde vara i Amerika och tillsammans med sina svarta bröder strida mot segregationen. Allt nådde en ökänd kulmen under ett uppträdande på Schloss Nörvenvich där den närvarande publiken hela tiden förflyttade sig mellan en utställning en våning upp och nedervåningen där Can befann sig – som en reaktion på detta sjöng Malcolm »upstairs, downstairs« i över tre timmar. Till slut kollapsade han av överansträngning och kort efteråt rådde hans psykiatriker honom att återvända till hans hemland. Något han också gjorde i december 1969.
   De sista spåren innehållandes Malcolms röst dök upp på »Soundtracks«, Cans uppföljare till »Monster Movie«. »Soundtracks« består, som titeln skvallrar om, av ljudspår Can gjort till filmer. Den första pressningen av »Monster Movie« var på blygsamma 500 exemplar och den släpptes på en litet bolag. Kort därefter skrev dock Can kontrakt med United Artists och nu var denna nya »ägare« väldigt angelägen om att få ut en produkt. Och Can – som chockade av Malcolms sammanbrott bara färdigställt ett stycke musik mellan december 1969 och maj 1970 – kände trycket. För att få rätsida på sig själva och sin konst beslöt de sig att spela live på klubben Blow-Up i Munchen. På eftermiddagen innan det första av de fyra gigs de skulle göra där sprang Holger på japanen Damo Suzuki som vid tillfället stod utanför ett café och agerade gatumusikant/fyllde himlen med skrik. Imponerad av vad han hörde bjöd Holger in Damo att medverka vid kvällens Can-show och Damo tackade ja. (Hur detta gick till är något av ett mysterium eftersom Damo enligt uppgift varken förstod tyska eller engelska.)
   Mer än två decennier senare förklarade Holger för Mojos Andy Gill vad som hände sedan med följande meningar: »It was a big concert, and without any rehersal he just went up and started, first as a very cool, meditative samurai but then suddenly he became a fighting samurai, and nearly all 1500 people left the hall. There were only 30 Americans remaining, and with them David Niven. He stayed until the end!«
   Damo blev förstås fullvärdig Can-person strax därefter.
   Och med förnyade krafter återvände Can till Schloss Nörvenvich och började kreera.
   I september 1970 släpptes »Soundtracks«. Alls inget dåligt album – den innehåller ju det ytterst upprepande mästerverket »Mother Sky« (från filmen »Deep End« och med Damo bakom mikrofonen) till exempel – men mindre rolig i sammanhanget eftersom Can inte bara var ett band , de gjorde album också. Själv tycker jag »Soundtracks« är lite för splittrad för att vara ett album.
   Vilket för oss in på »Tago Mago«.
   Med en titel snodd från en magisk och Alister Crowley-sammankopplad sten på Ibiza. Som ett ytterligare bevis på att när Can-medlemmarnas hjärnvågor fungerade var de nästintill oslagbara. Med ett luftigare sound, enormt intrikata infall i flödet och Damos helt egna uppfattning om melodi. Som en definition av »introspektiv expression«.
   Allt sammantaget: »Tago Mago« är verkligen en kronjuvel.
   Hade jag levt 1971 skulle jag förmodligen räknat ut Can då. Hur skulle de kunna gå vidare efter »Tago Mago«?
   Hade jag levt 1972 skulle jag kännt mig dum.
   Först och främst blev Can då profeter i sitt eget hemland. Det uppnåddes genom att de skrev ett stycke de kallade »Spoon« för signaturmelodi till Francis Dunbridges thriller-tv-serie »Das Messer«. Ett stycke de kallade »Spoon« som när det nådde skivdiskar i singelformat sålde 50000 exemplar. Dessutom ackompanjerades »Spoon« av fullängdaren »Ege Bamyasi«, ett fantastiskt, världsmusikdoftande och mycket lättillgängligt verk. »Ege Bamyasi« var för övrigt det första som producerades i Cans nyinförskaffade studio/bostad/ före detta biosalong.

»We never had plans. Things just happened.«
Michael Karoli i Mojo

Dessa fyra skivor återutges nu – remastrade och med nya linernotes och bilder – av Spoon/Mute. Det finns ingen anledning i världen att inte äga dem. De är i mångt och mycket visionära och sensationella verk som bör finnas i varje hem med självaktning. Redan Can-frälsta kommer inte att få ut så mycket nytt av dem, men jag misstänker att de främst riktar sig till en ny generation. Gott så.
   Hoppas bara att några av de suveräna milstolparna som följde på »Ege Bamyasi« – »Soon Over Babaluma«, »Future Days« – snart också ser dagens ljus igen.
   Vila i frid, Michael Karoli (1948 – 2001).
JOHAN JACOBSSON

CAN
Future Days
Soon Over Babaluma
Landed
Unlimited Edition
Mute/Spoon/EMI
9
9
5
7

När jag i Sonic nummer 20 recenserade återutgåvorna av de i mångt och mycket mästerliga Can-plattorna »Monster Movie«, »Soundtracks«, »Tago Mago« och »Ege Bamyasi« satte jag knorr på texten i fråga med meningen »hoppas nu bara att några av de suveräna milstolparna som följde på ’Ege Bamyasi’ – ’Future Days’ och ’Soon Over Babaluma’ – snart också ser dagens ljus igen«.
   Nu är de alltså här. Mute/Spoon hör bön.
   Dags att återuppta det komprimerade och subjektiva berättandet.
   Förra gången jag lämnade Can – Holger Czukay (bas), Damo Suzuki (sång), Michael Karoli (gitarr), Irmin Schmidt (keyboards) och Jaki Liebezeit (trummor) – befann de sig i sin nyinköpta studio i Weilerswist, en stad belägen tjugo kilometer utanför Köln. De hade de nyss fått en oväntad hit i och med singeln »Spoon« och de levde i år 1972.
   Men inte nog med detta, de var också inne i ett kreativt flöde. Ett kreativt flöde som höll rena rama Niagara-proportionerna.
   Och det var ett kreativt flöde som inte skulle mattas av än på ett tag.
   Sommaren 1973 klev Can in genom dörrarna till Inner Space Studio för att, mitt ibland de 1500 överskottsmadrasserna de använt som ljudisolering, påbörja arbetet med vad som skulle komma att bli »Future Days«. Mycket har redan skrivits om väderförhållandena vid denna tidpunkt, men faktum är att hundratals musikjournalister inte kan ha fel. »Future Days« låter verkligen som om den tillkommit under gassande sol. Tonerna, som vanligt skapade med hjälp den speciella Can-telepatin, svävar likt maskrosfrön genom en klarblå och milsvid himmel. Helt enkelt vilar det en avslappnad stämning över skivan, men det betyder inte att den är loj eller hafsig; den bibehåller glöden och själen från föregående alster om än i ett något makligare tempo.
   Summa ett klassiskt album som det inte råder någon tvekan vem som gjort. De drivande och mantraliknande trummorna, de minimalistiska men funkiga basgångarna, de luftiga gitarrfigurerna, de stämningsskapande syntharna och den eget melodiösa sången – allt sammantaget är Can. Ett band där jämlikhet var nyckelordet.
   Årstiderna växlar, sommarhetta lämnar plats för gulnande löv, augusti övergår i september och utan någon förvarning hoppar Damo Suzuki av för att gifta sig och i förlängningen bli ett Jehovas vittne.
   Liknande händelser har satt outtagbara käppar i hjulet på de bästa av grupper, men Can stod inte handfallna. Läsare med koll på deras biografi minns ju att de redan förlorat en sångare – amerikanen Malcolm Mooney – och att de lyckades resa sig efter det. Så även denna gång. Eller som Michael Karoli förklarade det 1998 och i »Can Box: Book«: »Can var en levande varelse, en organism, en myrstack. Denna varelses själ bestod inte av våra fyra eller fem själar utan den var ett djur vid namn Can… Och detta djur, Can, gjorde musiken.«
Uppföljaren till »Future Days«, »Soon Over Babaluma«, fanns att tillgå rakt över disk redan 1974, bakom mikrofonen stod Karoli och Schmidt.
   Låt mig förklara den så här. När tidningen The Wire firade etthundranummersjubileum (juni, 1992) satte de ihop en lista med »de 100 viktigaste plattorna som gjorts«. »Soon Over Babaluma« var med på den. Simon Reynolds fick äran att författa den påföljande motiveringen och han tog sig an uppdraget med stor stil: »humor, skärpa, vördnad, groove, Dada, intimitet, oändlighet – ibland undrar jag varför jag över huvud taget lyssnar på något annat«. Simon förklarade även dess plats i historien genom att peka på vad den förebådade och influerade; Talking Heads »Remain in Light«, Byrne/Enos »My Life in the Bush of Ghosts«, PiL, The Pop Group och AR Kane var bara några av de fenomen han räknade upp.
   Halleluja, broder Reynolds.
   Att sätta punkt för tyckandet här frestar mig, men för sakens skull och för att undvika bekyllningar om att vara en revisionist får jag väl skriva en rad eller två om Can-släppen som följde på denna fullkomligt lysande fullängdare.
   »Landed« realiserades 1975 och den är ofokuserad. Och när Can är ofokuserade är de inte Can. »Ofokuserad« är också ett epitet som går att applicera på »Unlimited Edition« (1976), det blir ju lätt så med samlingar som täcker en mångårig karriär. Visst finns det lysande bitar på den, men som jag slog fast när jag behandlade filmmusikkompilationen »Soundtracks« – Can är inte bara ett band , de gjorde album också.
   Så, det får räcka.
   Hoppas nu bara att några av de riktiga bottennappen som följde på »Unlimited Edition« – »Saw Delight«, »Can« och »Rite Time« – inte kommer se dagens ljus igen.
JOHAN JACOBSSON

Original till recensioner publicerade i Sonic #20 och #21 (2004)

Tävlingstexter: Prao-Kattis öden och äventyr

»Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll«-tävling!
En varm julidag skänkte Blast First, Mute och Playground fem exemplar av samlingen »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« till oss på Sonics tävlingsredaktion. »Lotta gärna ut de här«, sa de. »OK« sa vi och tryckte in CD:n i stereon för en provkörning.
   Och genast började saker och ting gå åt helskotta.
   Sprit beställdes. Tuschpennor införskaffades. Läderjackor putsades. Solglasögon svarta nog att dra till sig mindre planeter letade sig upp framför våra ögon. Vi blixtinkallade PRAO-elev vid namn Kattis för att försöka lokalisera någon som ville sälja en bandvagn med Cadillac-fenor. När hon tjugofyra koffeinstinna timmar senare lyckades med sitt uppdrag tågade hela redaktionen ut genom dörren sjungandes på Liars »Grown Men Don’t Just Fall In the River Like That«, svängandes blodröda fanor.
   Kaos.
   Inga minnen förrän fem dagar senare då vi väcktes bryskt av en specialtränad schäfer. Vi hade då bosatt oss i toppen av ett utdömt betonghus i en av Karlstads förorter.
   – Vad har ni att säga till ert försvar? sa poliskonstapel Atterbom, schäferns husse.
   – »Sonic Mook Experiment 2: Future Rock’n’Roll« svarade vi.
   – Jag förstår, sa poliskonstapel Atterbom. Men ta det lite lugnare nästa gång. Och Fru Johansson på Brantingsvägen vill gärna ha tillbaka sin trädgårdstomte. Se till att genast återbörda den.
   Baksmälla.
   Tre dagar senare masade sig en mycket trött tävlingsredaktion in på kontoret igen. Vi var då ytterst beslutna att så snabbt som möjligt bli av med våra exemplar av denna electro-rock’n’roll/garage-rock’n’roll/drill’n’bass-rock’n’roll-samling. Skicka ett rör citron-Treo till några mycket uttorkade människor av lycka!
   Är du av det rätta virket klickar du här.

The Kills-tävling!
Det var en tisdag, klockan hade nyss slagit halv tio. Kaffet var framdukat i den nedsuttna soffgruppen, de tillhörande mikro-värmda kanelbullarna doftade ljuvligt.
   Det var dags för Sonics tävlingsredaktion att hålla ännu ett möte.
   Ordföranden påkallade alla församlades uppmärksamhet med en lätt knackning i bordet.
   – Ny färg på sajten, började han. Ny färg på sajten betyder nya tävlingar. Några förslag?
   – Skridskor, hojtade redaktionsmedlem nummer tre. Höst i luften betyder snart vinter, vinter är lika med skridskor. Vi ringer Jofa och frågar om vi kan få tre par och sedan ber vi Nina från Cardigans signera dem. Omslaget till »Life«, Cardigans är på gång med nytt album, hej hopp.
   Ordföranden nickade entusiastiskt.
–    Utsökt idé. Kanske lite svårgenomförbar. Andra förslag?
   Ett gäng händer sträcktes mot betongtaket. Ordföranden lät blicken vandra, stannade till vid Prao-Kattis.
   – Ja, Prao-Kattis?
   – The Kills nya EP »Black Rooster«! Många har nog nu läst Lennart Perssons grymma lilla artikel i Sonic nummer åtta och är sugna på att höra mer. Jag menar; »musiken är rostig och gapig, tankad med kallt kaffe och snuskiga tankar, men också fjäderlätt kaxig och så talangfylld att den låter som en motorväg till framtiden; kantad av Velvet-trummor och pockande Cramps-gitarrer«.
   Återigen nickade ordföranden entusiastiskt.
   – Ja! Lysande! Så säger vi! Mötet avslutas, nu går vi ut och kastar frisbee resten av dagen.
   Så blev det.
   Summan: Sonic, i samarbete med MNW, lottar ut hela femton exemplar av The Kills »Black Rooster E.P.«! Femton! Skratta sexigt av lycka! Svarta tuppar av rätta virket klickar här.

The State of Samuel-tävling!
Så här ligger det till. State of Samuel, en av Sveriges främsta lo-fi-pojkar, blev nyligen släppt på CD i Japan av kära Escalator Records. Fler fakta: CD:n, som heter »Swedish Metal Aid« och har undertiteln »25 tracks from released material 1999-2001«, är superb. Detta vet Sonics tävlingsredaktion eftersom vi har hört allt av Samuels »released material 1999-2001«. Men nu är det så att vi är komplettister i fallet så vi kastade oss över telefonen och ringde Prao-Kattis.
   – Prao-Kattis! gastade vi desperat i luren. Du måste genast åka till Tokyo och köpa »Swedish Metal Aid« åt oss! Den finns bara i 1200 sammanlagda exemplar! Brååådis!
   – Gärna, men har ni råd med det? undrade hon inte helt utan anledning.
   – Vi är Sonics tävlingsredaktion! hasplade vi ur oss. Vi har obegränsad budget! Seså, biljetter och respengar finns på Arlanda!
   Sedan gömde vi oss bakom en soffa och väntade oroligt på att få veta hur arg en revisor egentligen kan bli.
   Efter många timmar hörde vi en röst:
   – Hallå, det är jag, Samuel Petersson, The State of Samuel!
   Förvirrat plirade vi fram från vårt gömställe.
   – Ah, där är ni! Jag har tre exemplar av min nya skiva med mig, tänkte att ni kanske kunde lotta ut dem.
   Lycka, kärlek, glädjescener liknande de i slutet av »Ghostbusters«.
   Flaskorna korkades upp och festen varade hela natten. Hur många flugor slog vi inte i en smäll på grund av vår sagolika tur! Alla revisorer i världen måste bara älska Sonics tävlingsredaktion!
   Framåt småtimmarna ringde telefonen. Vår huvudvärk var enorm, men vi kände ändå igen rösten. Prao-Kattis.
   – Nu är jag i Tokyo, tänkte bara meddela att resan gick bra.
   – Det är lugnt, ta semester, stönade vi och kände återigen att utrymmet bakom soffan hägrade.
   – Jaha, visst, varför inte?
   – Men innan du börjar roa dig, kan du göra en sak?
   – Kanske, vadå?
   – Kan du säga de där meningarna som brukar stå i slutet av alla tävlingar?
   – OK. »Och nu lottar vi ut dem! Segla till Gubbängen ombord på en fyrakanalare av lycka! Plato hade rätt och sedan klickade han här.«
   – Tack, Prao-Kattis.

Några tävlingstexter publicerade på sonicmagazine.com under 2002. Fler Prao-Kattis-texter finns, så hon kommer segla vidare någon gång framöver

Artikel: John Davis

”Title track recorded in a chambre de bonne in Paris France spring 92. Others recorded various homes in Cambridge MA, Providence RI ‘90 – ‘94. Mastered to cassette w/ kind help of Lou Barlow at his house.” – Pure Night (Shrimper)

”All songs were improvised october the 4th 1994 onto a one track reel in San Dimas by both John Davis + Dennis Callaci. Cover art by Theo Davis. Sequencing performed by the faultless Bob Durkee.” – Room For Space (Shrimper)

”Made at home, Cambridge, MA. (…) Drawings by Eric Davis.” – Leave Home (The Communion Label)

”Lou Barlow and John Davis. 14 songs in 22 minutes. Written arranged and performed 50/50 – – Recorded in John’s room on mondays and tuesdays 8:30 am – – 4 pm.” – Take a Look Inside the Folk Implosion (The Communion Label)
   – Samlade linernotes från John Davis digra produktion

Varje gång jag hör John Davis soloskivor får jag känslan att han framför sina låtar med ögonen stängda. Att han sitter där, i sitt hus i Cambridge, lutad över sin akustiska gitarr, och sjunger och spelar blundande. Jag får också visioner av nattliga viktorianska hus, ensamma lyktstolpar, tända kandelabrar, trägolv och dioder som lyser röda för att indikera att fyrakanalaren nu spelar in – varje gång jag hör John Davis ser jag bilder, filmer bakom slutna ögonlock och jag älskar honom för det.
   Varje gång jag hör John Davis soloskivor ryser jag över hela kroppen. Att höra honom med en röst lika långt fram i ljudbilden som Stina Nordenstrands på Memories of a Colour, sjunga om brustna hjärtan, ensamhet och kärlek, är en intensiv upplevelse som känns som att tjuvläsa någons dagbok, som att få höra alltför personliga hemligheter berättade i förtroende efter alltför många glas och alltför många timmar sedan klockan åtta. Sådana hemligheter man undrar om det var så klokt av berättaren att dela med sig av, och kommer han/hon inte att tycka väldigt illa om sig själv i morgon just för att han/hon delade med sig? Och ville jag egentligen höra dem?
   Ackompanjemanget på de skivorna är i lika stor saknad av skyddsnät. För det mesta är det John och en akustisk gitarr. Ibland är det John och en blippande synt. Ibland är det John, en akustisk gitarr och trummor. Ibland allt på en gång. Ibland acapella. Aldrig något som man ställer sig likgiltig inför. Aldrig något som går in genom ena örat och kommer ut genom det andra. Musik som tvingar en att sluta med vad man än håller på med. Musik som kräver ens uppmärksamhet. Uneasy listening.
   Alla Joni Mitchell- och Nick Drake-fans som undrar hur deras idolers arv förvaltas av dagens artister borde lyssna på hans soloskivor. Slå upp sidan ett i John Davis dagbok. Börja läs.
   Låt oss börja vår artikel här. John solo. Som ni snart kommer att märka finns det mer till fenomenet John Davis, men det här är en bra utgångspunkt. Så: när började han tillexempel komponera sina sånger? Hans första officiella kassett titulerad Stars & Songs kom ut på Shrimper 1989. Då var John 19. Vad jag först frågade när jag tillslut nådde honom via email var om han alltid komponerat sånger och hur han bär sig åt.
   JOHN DAVIS: Jag hörde några skivor (Sentridoh, Frogs, Daniel Johnston) mot slutet av high school som visade mig att jag inte behövde vänta på att vara med i ett band för att skriva och spela sånger och det ledde till inspelningarna du hör på Stars & Songs. Jag har alltid lutat mer åt att skriva snarare än att spela andra människors sånger ända sedan jag började spela gitarr när jag var elva. Jag drogs också till akustisk musik eftersom jag lärde mig spela på det sättet och för att vi hade sådana skivor i mitt barndomshem, så att börja spela och skriva och spela akustisk musik var ganska naturligt. Jag hade som trummis trashat Misfit- och Minor Threat-låtar tillsammans med mina vänner, och jag har också spelat trummor i skolans jazzband, så det var ganska tillfredställande att finna ett eget utlopp för att utöva den sortens musik.
   De första sångerna jag spelade in spelade jag in någon gång 1989. Jag minns att jag kände mig riktigt mäktig så fort jag spelade upp resultatet, jag tänkte: ”jag kan göra det här!” Men jag tror att om jag hörde det där bandet idag så skulle jag inte förstå varför jag tänkte så då! Sången var praktiskt taget ohörbar, och det det gick skamligt lätt att härleda det till Sentridoh. Jag var stolt nog över det till att jag skicka ett band till Lou Barlow, det var så vi möttes, jag minns att på den tiden var han ganska förvånad över att få ett faktiskt beundrarbrev. Han sa åt mig att sjunga högre, vi fortsatte att utbyta band och brev ett tag efter det, och mötet personligen när han flyttade till Boston ett par år senare. Den första sången jag skrev som släpptes var The Countryside and the Second Sun. Jag ”släppte” min första kassett titulerad There’s Stars in You 1990 i en lokal skivaffär. Jag gjorde tio kopior. Jag följde upp den med en kassett jag kallade Songs of the Trains and Rivers, släppt på liknande sätt i samma affär ‘91. Jag hade ett rätt annorlunda sätt att skriva låtar på då från det sätt jag utvecklat nu. Det var ett mycket snabbare och mer spontant sätt. Jag brukade slå upp en notbok, ställa en brevpress på den för att hålla den öppen och hitta på sånger med den som utgångspunkt, spela in låtarna medan jag höll på utan att gå tillbaka för att ändra. Senare gick jag igenom det inspelade och plockade ut två eller tre bra sånger eller fragment. Jag var särskilt inne på att jobba på det sättet på andra sidan av bandet. Jag började ana av de mer öppet-slut-spoken-word grejorna att något speciellt var på gång. Tiden gick och jag blev mer intresserad av det traditionella sättet att skriva låtar på, i och med att jag lärde mig att spela gitarr bättre och lärde mig att använda en fyrakanalare, men det är en annan period. Jag följer fortfarande samma grundmetod att skriva texter och musik separat och sen föra ihop dem, jag tar bara längre tid på mig nu.
   SOUND OF SUBURBIA: Berätta lite om ditt hus i Cambridge. Hur ser det ut? Bor du fortfarande där? Jag menar – du har spelat in mycket där, tror du att utseendet spelat någon roll för din musik? Till exempel på Leave Home?
   JD: Jag spelade in de elektriska grundspåren i min gamla lägenhet, där vi också gjorde Folk Implosion-plattan. Det var mycket enklare att spela in där eftersom det var en tvåvånigslägenhet och mitt rum var på övervåningen bredvid vinden, så vi hade en kudde mellan oss och grannarna. Jag kan bara göra akustiska grejor i mitt nuvarande hus, som är en tegellägenhet med fler grannar. Större delen av Leave Home gjorde jag här i vardagsrummet. Det är ett stort ställe, men på en bullrig gata så jag var rädd för att det skulle komma med på bandet hela tiden. Sen så började jag spela in i badrummet på grund av reverbet kaklet gav och för bättre isolation från gatljuden – jag gjorde Roadcone-sjutummaren (Splitsjua med Sandra Bell. Red.) där och den här veckan har jag jobbat på lite fyrakanalsmaterial för min nästa skiva där inne. Jag tror inte utseendet på lägenheten har så mycket med saken att göra mer än att jag bor där och dekorerar den på ett speciellt sätt. På det sättet spelar det ingen roll hur många gånger jag flyttar eftersom det alltid kommer att vara dekorerat på samma sätt och därför ha samma känsla som där de andra hemmagjorda sakerna var gjorda.

”‘I was seriously afraid,’ admits John.
   ’I thought it was going to ruin our lives, initially,’ adds Lou. ‘I thought ‘Natural One’ could seriously screw up this whole slow-building process that I rely on as a musician and as a human being. I was really wary of the psychic implications of that. If it does turn out that nothing I ever do for the rest of my life goes into the Top 30, that’s fine’”
    – John Davis och Lou Barlow talar om för NME’s John Mulvey hur det kändes att få en Topp 30 hit. (NME 18 maj 1996)

När jag började planera den här intevjun någon gång förra året var jag helt inställd på att (mot bättre vetande) skriva ännu en varför-varför-varför-är-inte-denne-man-dyrkad-som-en-gud?-artikel. Sen går John Davis, som medlem i the Folk Implosion, och får en topp trettio hit med låten Natural One från toppensoundtracket till toppenfilmen Kids. Och helt plötsligt dyker orden John och Davis upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Dock alltid i sällskap med orden Lou och Barlow. Som förstås är medlem numero två i the Folk Implosion. Tyvärr skrevs Lou Barlow alltid oftare än John Davis. Så när John släpper sin nästa soloplatta lär den återigen bara tas i mot med öppen famn av de som redan bordat nattåget (konduktör: Bob Durkee). Medan Sebadoh, i och med Harmacy, kanske kan rida på någon slags våg. Det lär vi snart bli varse. Orättvist men förståligt. Hoppas kan man ju alltid. Men jag går i förväg. Vi tar väl the Folk Implosions historia från början? Fast innan vi gör det, låt mig klargöra en del saker. Folk Implosions första skiva heter Take a Look Inside the Folk Implosion och gavs ut av the Communion Label. Några av låtarna på den skivan tillsammans med alla låtarna på den av Drunken Fish utgivna sjutummaren Walk Thru this World with the Folk Implosion gavs dock först ut, på kassetter, på Dylan och Lisa Prick Decays skotska superindiebolag Chocolate Monk Tapes. Så, med det, tillbaka till John. Folk Implosions historia, tack.
   JD: Ja, jag har ju redan berättat om hur vi möttes. Vi gjorde en show tillsammans i Providence, ett slags Shrimper-showcase, och efter den blev vi erbjudna ännu en spelning. Det slutade med att vi beslöt oss för att skriva nya låtar till den spelningen, och det gick ganska snabbt. De första låtarna vi skrev blev senare Deluxx (Deluxx=Bob Fay och Mark Paretta. Red.) Folk Implosion låtar – Whole Hog, Oven Mitt, No Matter Who you Are, Reasons I’m in Prison, Background Graveyard (jag vet att de flesta av dessa låtar inte är släppta ännu). Lou var verkligen inne på rum-soundet vi hade på gång med fyrakanalaren i mitt hus. Han kom till mig kl 8:30 varje morgon med sin fyrakanalare i en ryggsäck, redo att börja. Det verkade som om vi snubblat på något vi inte kunde uppnå var och en på egen hand. Vi bara fortsatte tills vi i praktiken hade alla låtar på Take a Look Inside the Folk Implosion klara, innan vi sa, hej, låt oss bilda ett band och släppa en skiva.
   SOS: Spelar ni fortfarande in så?
   JD: Som jag sa så kan vi inte spela in elektriskt i mitt hus längre, så vi har inte sådana sessioner längre. Plus att vi har i princip avslutat vår fyrakanals fas och blivit riktigt hemmastadda i studios. Så det är ett val lika mycket som en nödvändighet.
   SOS: Berätta hur en typisk Folk Implosion, Johns rum, 8:30 -16:00 måndag, tisdag session gick till.
   JD: De brukade gå till så att Lou ringde på väldigt tidigt, han kom alltid via taxi, med sin fyrakanalare och mikrofon i sin ryggsäck och så satte vi upp dem i mitt rum, som var stort nog för ett trumset, förstärkare, osv, och sedan började vi rocka så snart mina grannar på nedervåningen gick hemifrån för att jobba. Sedan packade vi ihop allt när grannarna kom hem från jobbet. Vi tog aldrig lunchpauser. Vi lyssnade på materialet i slutet av dagen och klappade oss själva på ryggen. Vid den här tidpunkten var vi som små barn, vi hade vår träkoja (allt man kunde se från fönstret var träd) och vi tyckte att vi hade den coolaste trädkojan i världen. Vi var ganska nöjda med oss själva, och allt verkade komma väldigt lätt. (Som ett exempel på spelglädjen vid den här tiden kan nämnas Walk Thru this World with the Folk Implosion som tydligt visar hur kul Lou och John måste ha haft under inspelningarnas gång. Red.) Vi känner fortfarande så för vår första skiva – det är därför vi inte vill göra fler fyrakanals grejor. Vi kände att vi spikade det soundet första gången vi försökte och när vi försökte fortsätta göra saker i den ådran kände vi det som vi nått en återvändsgränd, att fortsätta vore som att försöka fånga något som redan hörde till det förflutna. So we moved on…

”‘There’s very few people I know who didn’t have childhoods like that…’ claims Lou. ‘Well I didn’t really, and John didn’t, but John and I are probably the two people most removed from the scenes the movie portrayed.’
   ’A lot of friends of mine have walked out on the movie,’ admits John. ‘They think it’s a piece of shit. But we saw ourselves as trying to bring out some of the emotion in the movie, or add some of the emotion that was repressed.’”
    – Lou och John fortsätter prata med John Mulvey (NME,18 maj,1996)

So we moved on. Movin’ on up. Visst gjorde de. Det är här Larry Clark och Harmony Korines skatande-hård-ungdom-på-glid-i-New York-film Kids kommer in i bilden. Manusförfattaren och Sebadohfanet Korine brukade hänga med/på Lou och påstå att han hade en film på gång som skulle göra alla livrädda. Så när han fick chansen till att göra sin film, tog den, och gjorde alla livrädda fick Lou och John göra soundtracket. Folk Implosion som innan detta mest lät som kvintessensen av Swell Maps började helt plötsligt groova – använda hip-hop rytmer! Mindre chocker har man ju fått. Jag som håller Take a Look Inside the Folk Implosion som en av nittiotalets bästa plattor visste först inte hur jag skulle förhålla mig. Men efter ännu en genomlyssning var jag såld och studsade glatt omkring i rummet och spelade luft-turntables. Hip-hop-rytmer förresten. Vi talar här om en rätt speciell typ av vit funk. Eller rättare sagt – vi talar om Silver Apples. Det är rätt passande. När Lou Barlow och John Davis ger sig på funken gör de det från ett vitt konstskoleperspektiv. Vilket gör det trovärdigt. Istället för att sampla James Browns Funky Drummer och rappa något i stil med ”Born and raised in the ghetto” när man inte är det (se Young Suburban Terrorists i Public Enemy videon till Give it Up för ett exempel) – vilket alltför många gör – så uppdaterar de Silver Apples Program och sjunger lent ”Nothing’s gonna stop the flow” över det. Så det är heller inget new-wave-Judgement-Night vi har att göra med här heller utan något fräscht.
   SOS: Var rytmerna i Kids något som kom sig av filmen eller var de ett resultat av den riktning ni jobbade i på den tiden?
   JD: Hip-hop-riktningen var delvis inspirerad av filmen men jag minns att Lou runt den tiden sa ”I want to record a rap song so badly I can feel it.”
   SOS: Hur många sånger komponerade ni speciellt för soundtracket?
   JD: De mer lo-fi sångerna på soundtracket, sången som spelas medan de rånar mataffären; Jenny’s Theme, var inte skriven speciellt för filmen, utan härstammar från fyrakanals-sessionerna i mitt hus jag nämnt tidigare, när vi började upptäcka begränsningarna med det formatet. Vi visste inte om vi ville använda dem på nästa skiva så vi skickade kassetter till filmfolket för att se om de ville använda dem som instrumentallåtar. Jag är rätt stolt över hur Jenny’s Theme passar in. Alla studiolåtar på soundtracket skrevs speciellt för filmen. Vi visste inte riktigt vad i helvete vi höll på med när vi gick in i studion – vi pratade om det en massa men allt vi hade konkret var en del samplingar och trum- och basbiten till Crash. Wally (Gagnell, producent. Red.) var där för att lära oss hur man använder samplingar och synthar. Allt hände chockerande snabbt, vi skrev och spelade in hela klabbet på tio dagar, Natural One tog något i stil med sex timmar. Återigen var allt kul och vi vart ganska angenämt förvånade över hur vi hade börjat låta. Vi visste redan från början att något ”stort” var på gång, jag kommer ihåg att jag sa att Natural One lät som något som skulle kunna spelas under ett slutspel i basket. And lo and behold, it was played as the kick off of the pre game show for a big football playoff game last year. En del av en genre av ”Natural One-observationer” Lou och jag samlar på. Den mest hotfulla/overkliga händelsen var karaoke versionen av Natural One som just har släppts. Vi gjorde den på en spelning i London och det var kul.
   SOS: Exakt hur komponerade ni låtarna på soundtracket?
   JD: Vi skrev soundtracket på ungefär samma sätt som vi skrev Take a Look Inside the Folk Implosion – vi startade med bas och trummor och sedan skrev vi resten därifrån. Fast ibland spelade jag trummor till en sampling och sen la Lou till bas. Jag tror att groove-aspekten är något som växte fram ganska naturligt ur det faktum att vi alltid börjar med bas och trummor när vi skriver sånger. En rolig historia jag kommer att tänka på är hur vi skrev Natural One. Den var från början en instrumentallåt för filmen som inte användes. Efter det att soundtracket var slutfört beslutade vi att lägga till sång på den, exklusivt för skivan – fyra eller fem månader efter det att vi gjort grunden. Jag la till gitarren och Lou la på sången och lo and behold! en ny sång helt och hållet. Som att laga till rester.
   SOS: Är du en rik man nu?
   JD: Soundtracket har inte gjort oss rika ännu. Summan vi fick för filmen var väldigt låg eftersom vid tidpunkten som vi skrev på kontraktet hade filmen ännu inte sålts till Miramax. Jag är inte säker på hur mycket vi kommer att få för soundtracket, pengarna har inte kommit in ännu. Jag jobbar fortfarande men förmodligen kommer jag inte att behöva göra det om sex månader. Men jag kommer inte att befinna mig i en swimmingpool. Skivan har relativt låga försäljningssiffror för en topp trettio-singel, till stor del beroende på att det var ett soundtrack till en film som inte fanns uppe på biograferna så länge.
   SOS: Så vad händer härnäst med the Folk Implosion?
   JD: Den här månaden (Alltså maj, satans pressläggningstid. Red.) kommer vi att avsluta vår nästa skiva, om Gud vill, som vi har arbetat med sedan förra juli. Det är en mycket mer metodisk process än de första två till stor del beroende på den omtumlande händelsen att få en hit. Den kommer att komma ut på Communion. Den befinner sig någonstans mellan Take a Look Inside… och Kids.
   SOS: Berätta lite om Palm of my Hand-skivan.
   JD: Palm of my Hand var meningen att summera upp perioden av fyrakanalsgrejor som vi gjorde efter Take a Look… och innan Kids och som vi hade sparat för en ny skiva. Allteftersom vi jobbade på nytt material i studion så insåg vi att Palm of my Hand/Mood Swing (sjuan) passade bättre med the Electric Idiot-ep:n som en dokumentation av en period av aggro-rock än material för nästa skiva. Vi tyckte att den tiden skulle dokumenteras så vi släppte dem tillsammans på ett låg-profil-sätt.

”Side projects are everywhere”
    – Grifters Newsletter juni 1996

SOS: Låt oss nu prata om ditt samarbete med Dennis Callaci. Hur kom det sig?
   JD: Vi bara satte oss ner och spelade in tillsammans för skojs skull första gången jag besökte honom. Vi spelade upp vad vi spelat in lite senare och sa till varandra ”Hey, låt oss släppa det här, det här är bra!” Så här i efterhand så tycker jag att det var bra att göra det där tillsammans eftersom Paste (Dennis soloprojekt. Red.) och mina sologrejor har mycket gemensamt, redan innan vi ens träffades. Det är ganska vackert att göra musik med vänner och spendera tid med dem på ett helt nytt plan.
   SOS: Kan vi vänta oss något mer från er tillsammans?
   JD: Jag skulle älska att göra en till skiva, men jag vet inte när. Vi spelade några av de sångerna tillsammans live nyss och förhoppningsvis kommer vi att göra det igen om Refrigerator gör slag i saken och kommer till östra Amerika för att turnera med Yo La Tengo och mig.
   SOS: Var du någonsin en Palace Brother? Jag har hört vissa rykten att du spelade med mr Oldham för ett par år sedan.
   JD: Jag var en Palace Brother i ungefär en termin på college. Will och jag var nära vänner under en tid i skolan, vi brukade gå till biblioteket och lyssna på countryplattor tillsammans, lyssna på Songs our Daddy Taught Us och MC5, och prata om framtiden. Jag spelade gitarr i en version av Palace han hade i Providence innan han återvände till Kentucky och gjorde There is No-One What Will Take Care of You med Slint-pojkarna och min gode vän Paul (Greenlaw) som spelade banjo på den skivan. Den enda utgåvan från den versionen av Palace är en låt på den första Sundowners-singeln Talullah eller något liknande. Jag tyckte att det var jättekul att göra Leonard Cohen-låten The Butcher tillsammans med honom. På något sätt fick jag en massa av hans Hank Williams-skivor men han har min liveskiva med Johnny Cash så det jämnar ut sig.
   SOS: Låt oss gå över till ämnet ”spela live.” Spelar du ofta ute?
   JD: Jag verkar göra en spelning varje månad, jag gör dem oftare nu än förut. Som Franklin Bruno sa: ”Varje gång jag ser dig spela verkar du hata det mindre.” Jag spelade nyss med Deluxx Folk Implosion i London och det var toppen. Först var jag ganska osäker på att spela live, särskilt med tanke på intimiteten och sparsamheten som mitt solomaterial har, men jag har blivit mer van vid det och har nu skrivit sånger som är bättre anpassade för att spela live, så jag är mer intresserad av det nu.
   SOS: Hur gör du när du spelar live? Är det bara du och en akustisk gitarr eller tar du ibland med en trummis och en keyboardist?
   JD: Jag har gjort både akustiska solospelningar och spelningar med en trummis; idealet är att göra både och; solo och elektriskt med en trummis. En keyboardist skulle vara trevligt, men det är inget som är på gång just nu. Jag funderar på att ge mig av på en mini-turné i slutet av året när min nästa solo-skiva kommer ut. Jag tycker det är viktigt för jag tycker att när jag spelar live har jag tillfälle att presentera mitt solo material på ett sätt som gör det mindre distanserat och pretentiöst för människor. On the other hand, live performance can turn ugly and depressing at the drop of a hat, so I’m not in a rush to overextend myself in pursuing it.
   SOS: Vad tycker du om Cambridge? Enligt Franklin Bruno är den bland annat ”as flat as a rail-road spike.”
   JD: Jag gillar staden. Inte alla gör det, vädret är inte det bästa: långa vintrar, heta och fuktiga sommrar efter korta vårar. Många bok- och skivaffärer, studenter, hippy-yuppies, ett föredetta centrum från sextiotalet utvecklat till gallerier, som över hela världen. Det finns massor av fina trädkantade gator och trevliga parker. Det är en väldigt hanterbar stad och du behöver ingen bil vilket passar mig perfekt. Jag växte upp här (Fast han är född i Vermont. Red.) så det är hemma. Det är vad det är. Jag reser nog för att se andra saker.
   SOS: Förresten pluggar du på Harvard?
   JD: Nej jag jobbar där deltid. Jag kallar det ”Schmooze-U.” Jag jobbar i ett bibliotek och katalogiserar manuskript. Det är ett bra jobb på så sätt att det ger mig tid att göra saker med musiken utan att jobba heltid.
   SOS: Så, sista frågan hur ser framtiden ut för John Davis?
   JD: Var beredd på att bli överraskad!

Originalet till en artikel ursprungligen publicerad i The Sound of Suburbia #2 (1996). Viss finputsning vad gäller språk har gjorts, men långt ifrån alla missar är borttagna. Ska det vara så ska det vara!

Recension: Polio »Jag Vill Ändå/Kanske Kommer Hem« (Gospel!)

Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. Utanför har Stockholm blivit kallt. Mitt huvud bombarderas av tankar, känslor. Jag minns kvällar på lokal, kvarlämnad vid ett bord, med ljumma öl och fadda cocktails, ihopsjunken på en stol tittandes på paren som virvlar fram i sista dansen. Vingliga färder hem. Försök att göra sig osynlig.
   Jag minns svartvita fotografier tagna i Frankrike, en flicka sittandes på ett järnvägsspår, leende tittandes in i kameran, ansiktet inramat av kraftiga dreadlocks. Jag minns vad jag gjorde fel.
Sekunder blir minuter – en annan flicka, hennes ansikte upplyst av neon, minns en doft, minns en beröring. Samma flicka någon månad senare, en brygga, solnedgång. Och vad som kom sedan. Och vad det blev av allting – ett telefonsamtal, hennes röst, något år sedan nu, allt kommer tillbaka medan natten rasar utanför.
   Och jag tänker på dig och din hemlighet, på vad som kunde ha varit, telefonsamtalet tidigare i kväll. Jag är inte arg. Jag menar vad jag säger. Alltid.
   Jag ligger på min säng och stirrar upp i taket. På en stol mitt i rummet står en liten bandspelare och fyller luften med musik. Jag lyssnar på Göteborgstrion Polio – något jag gjort väldigt mycket den sista tiden. En naken, bräcklig, själfylld röst, aviga, plockade gitarrer, försiktiga trummor. Det är musiken som får mig att minnas. Alltid samma saker. ”Jag kommer säkert kunna le/åt mig själv en dag/och det tröstar ju ibland” sjunger Fredrik Lindson i Kanske Kommer Hem. Mono, bob hund, Fint Tillsammans, Smog, John Davis, tidiga Sebadoh, Polio. Samma känslor. Samma tröst. Stearinljus som skydd mot natten.
   Lyssna du också.

Originalversion av en recension publicerad i Benno/Stokeage någon gång under andra hälften av nittiotalet. Jag minns inte längre vilka som är »flickorna« i texten.

Pressrelease: Bolywool »Through A Century«

Vissa band har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu. Vart vill du åka?
   Små moln av apatisk, söt rök flöt längs med taket, oljeprojektioner fick väggarna att smälta. Må så vara, det mest sinnesvidgande man kunde uppleva på UFO Club 1967 var ändå Pink Floyd i allmänhet och Syd Barrett i synnerhet. Till ackompanjemang av glödhet psykedelia omfamnade då Syd publiken, tog dem på utflykter bortom regler, lagar. Den trånga balsalen exploderade, i UFO Clubs ställe nya universum.
   När Oasis år 1993 beträdde tiljorna på King Tut’s Wah Wah Hut fick de samtliga fåtaliga närvarande själar att hälsa dem som redan etablerade rockstjärnor. Ett förbandsgig blev en arenakonsert; försmak av vad som komma skulle.
   Creation Records-chefen Alan McGee – som befann sig i King Tut’s lokaler å den egentliga huvudaktens vägnar – förtrollades även han och ett skivkontrakt halades fram. Historia skrevs, drömmen slog in. Framtiden var väldigt ljus. Saker och ting var självklara.
   »Det finns inget som är så omvälvande som en gospelkör. Inget«, sa Spiritualizeds Jason Pierce när Markus Larsson för åtta år sedan träffade honom för Sonics räkning. »Jag har älskat gospelmusik i snart femton år och jag är fortfarande lika fascinerad av kraften och laddningen.«
   Ett filter, en katalysator. Spiritualizeds toner försätter en receptiv lyssnare i kraftfulla, laddade tillstånd. Eviga kopplingar mellan musikhistorien; gospel möter sextiotalets New York möter åttiotalets Rugby. Allt Jason varit inblandad i är antitesen till bakgrundsmusik, hans konst kräver uppmärksamhet.
   Hit vill du åka.
   På fullängdsdebuten »Through A Century« definierar Bolywool samtliga ovanstående ögonblick. Låt »Through A Century« leda dig och du svävar bort; in i dig själv, ut i solsystemen. Kalla den kaxig och du missar målet, kalla den självsäker och du har rätt – »Through A Century« vet exakt hur utsökt dess soniska stjärnglans är, med vidöppna armar hälsar den dig välkommen. Och med samtidigt blödande hjärta förvaltar den arvet, tar det vidare. Försök att ignorera något sådant… omöjligt.

Nu är det ju dock en gång så att efter uppgång följer ofta fall: Syd Barrett gick i exil och dog som eremit, Oasis splittrades och Jason Pierce har kämpat mot privata demoner i åratal. Vad vi lär oss av det är väl något i stil med »ät, drick och var glad ty i morgon skola jorden gå under«, en inte helt nöjsam läxa.
   Kommer då Bolywool att vandra i dessa utstakade fotspår, kommer deras skinande 2009 framöver förvandlas till misär?
   Aldrig.
   Var säker att »Through A Century« – sensationell som den är – innebär ett av de första stegen på Bolywools långa och synnerligen fruktsamma gärning.
   Ty de har förmågan att kröka tiden och rummet. Ställ dem på en scen, låt deras skivor sväva ur högtalarna; verkligheten flyr, lämnar plats åt allsköns fantasier.
   Nu blir då, då blir nu, i evighet.

Pressrelease till Bolywools CD »Through A Century« (Records By the Sea, 2009)

Recension: Robert Johnson And Punchdrunks »Fried On the Altar of Good Taste« (Silence)

(Förtexter)
   Scen ett. Tidig morgon. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker (hawaii-skjorta, ljusbrun läderjacka, pilotglasögon, svarta jeans, ormskinnsboots) och Lieutenant Mike Flint (svart kostym, svarta skor, vit skjorta, svart slips). De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar.
   Flint: Lyssna nu, Adam. Ryktet går på stan att Robert Johnson And Punchdrunks är på väg att släppa sitt fjärde album. Enligt mina tjallare på gatan går det under kodnamnet ”Fried On the Altar of Good Taste”. Du vet vad det skulle kunna innebära om det nådde skivaffärerna.
   Parker (medan han tänder en filterlös cigarett i ena mungipan): Visst.
   Flint: Så det är ytterst viktigt att vi går till botten med detta fall fort som fasen. Samla ihop de vanliga misstänkta. Vi måste lokalisera Mastertejpen.
   Parker: Du menar gitarristerna Robert Johnson och Per Thorsell, basisten Peter Ögren och trummisen Jonas Rönnholm?
   Flint: Nej, de håller sig väl gömda i Stockholm. Vi har inte tid med det. Vi må vara fantastiska poliser men att bara lokalisera Roberts legendariska taxi skulle ge dessa förbrytare ett alldeles för stort försprång. De kanske redan skulle hunnit designat skivomslaget vid det laget.
   Parker: Okej.
   Flint: Vad jag menar är att vi än en gång får förlita oss på andrahandskällorna. Ge mig Bo Diddley, The Cramps, John Barry, Henry Mancini, Dick Dale, Link Wray, Hasil Adkins, John Waters, Buzz Aldrin och Sophia Loren på ett fat. Någon måste veta något om någonting!
   Parker: Blir inte det lite svårt?
   Flint: Inga ursäkter Parker! För mycket står på spel! Intervjua några gamla Volvo Amazon, köp ett par sådana där plastiga hula–flickor som dansar i takt till musik, ta på dig en fez, se några gamla avsnitt av ”The Addams Family”. Gör vad du måste och gör det snabbt!

Scen fyra. Förhörsrum 4B. Gröna väggar. En naken glödlampa hänger från taket. Parker och Flint vankar rastlöst fram och tillbaka i det trånga utrymmet medan de dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan. På en skranglig trästol sitter mastertejpen till ”Fried On the Altar of Good Taste”.
   Flint: Så då möts vi till sist, herr Mastertejp. Du var inte lätt att få tag i. Du trodde du kunde gömma dig i Havanna, i boxningslokaler och, trots att du inte behärskar detta transportmedel, ombord på en surfbräda. Men du gömde dig inte tillräckligt väl!
Mastertejpen: Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Skippa skitsnacket! Personligen har jag inget emot dig men det är ungdomarna jag tänker på.
   Flint: Just det. Titta på de här fotona, herr Mastertejp. Titta på det här fotot till exempel! Se vad du har åstadkommit! Den här stackars svenska skivrecensenten kommer aldrig att bli sig lik igen! Du kanske noterar, herr Mastertejp, att hans arm är böjd i en konstig vinkel? Varför? Jo för att han lyssnade på en kopia av dig och det fick honom att dansa som en vettvilling! Och när han försökte sig på att spela liggande luftståbas så bröt han armen! Tror du att han kunde skriva klart recensionen av dig han då höll på med efter det? Nej, han fick sparken från web-tidningen han arbetade på! Hans arma mor fick nästan en hjärtattack! (Flint är nu högröd i ansiktet.) Jag hoppas att du är nöjd, herr Mastertejp! Det finns fler exempel! Titta på FOTONA!
   Mastertejpen (iskallt): Jag säger ingenting förrän jag fått prata med min advokat.
   Parker: Det är inte bara ungdomarna som är i fara. Lyssna på det här. (Parker halar fram ett vältummat tidningsurklipp från innerfickan.) Jag citerar: ”det är den enda skiva med instrumentalrock ni behöver”. Lennart Persson skrev det i bibel nummer 14. Han syftade på dig, Mastertejpen. Så självisk som du är kanske du inte fattar det, men det finns faktiskt människor över hela världen som får sin huvudsakliga inkomst av att spela instrumentalrock. Vill du se dem på gatan?
   Flint: Och Robert Johnsons tidigare inblandning i suspekta gäng som The Bottle Ups? Och Thomas Öberg från bob hund har visst producerat dig? TALA! ERKÄNN!
   Mastertejpen: Jag säger ingenting…
   Flint (avbryter, vänder sig mot Parker och väser uppgivet): Det finns inget vi kan göra. Vi måste släppa honom.

Scen tolv. Natt. Downtown. Flint och Parker sitter i en brun, parkerad, Lincoln Towncar. De dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker filterlösa cigaretter i ena mungipan.
   Flint: Den här gången har vi honom, Parker.
   Parker: Hoppas det. Får vi bara några bra bilder på vad hans medverkan kommer att tillföra festen däruppe kommer han att hamna på San Quentin.
   Flint: Lita på det. Festen har pågått i fem, sex timmar nu. Vi går upp. Har du kameran redo?
   Parker: Lita på det.
    (Flint och Parker fimpar omsorgsfullt sina cigaretter i bilens askfat och slänger ut sina halvfulla kaffemuggar på gatan. Därefter avancerar de in genom en port till ett hyreshus av tegel. Sakta och med dragna pistoler tar de sig uppför en trappa. I hallen på första våningen stelnar Flint, som går först, till. Instrumental–trash hörs tydligt från en av lägenheterna. Flint nickar kort mot Parker och de fortsätter framåt. Ljudet blir allt starkare. Framme vid lägenhetsdörren, från vilken ljudet kommer, fattar Flint position tryckt mot väggen medan Parker gör sig redo att sparka in dörren. Snabbt klipp till en lägenhets-interiör. Nu får man för första gången se festen Flint och Parker syftade på. En fest som bäst kan beskrivas som en blandning av en fribrottningsmatch, luau och punk-konsert. Inuti en gigantisk lavalampa. Efter tio sekunders sådan dekadens flyger dörren upp och Parker rusar in med draget vapen.)
   Parker: Polis! Lägg er ner med händerna på huvudet!
   Flint (kommer in sekunden efter med lika draget vapen han): Ni hörde honom!
    (Festdeltagarna lägger sig motvilligt ner på golvet. Flint går fram till en DAT–bandspelare och trycker på en knapp på dess kontrollpanel. Musiken tystnar tvärt.)
   Flint (överlägset): Så, vi möts igen. Fast den här gången har vi övertaget, herr Mastertejp.

Scen 18. En domstol med allt vad det innebär. Upphöjd bakom sin pulpet sitter domaren Mrs. Libby (svart ämbetsdräkt). Bakom ett mer modest bord, snett ner till höger från domaren sett, sitter Mastertejpen (för dagen iklädd en sober slips). Bredvid honom sorterar hans försvarsadvokat – den mexikanske Elvis-imitatören El Vez (iklädd tidstypisk Elvis Las Vegas period-mundering) några papper. På läktarplats sitter Flint och Parker och dricker svart kaffe ur frigolitmuggar och röker cigaretter i ena mungipan tills ett biträde kommer fram och påpekar att sådant är förbjudet i en domstol. Åklagaren, Frank Arcaro (grå kostym, grå slips, vit skjorta, gråa skor), reser sig från bakom sitt bord som är lokaliserat där åklagarbord brukar vara i sådana här polisserier.
   Arcaro (harklar sig, vänder sig mot en obeskrivligt anonym jury): Kära jurymedlemmar. Vi har samlats här idag för att i sin linda, så att säga, kväva vad som kan komma att bli en farsot. Ni kommer att få se bevismaterial som kanske kommer att chocka er.
   Vez: Protest!
    (Fade out. Fade in. Vi befinner oss efter den i slutet av rättegången.)
   Mrs. Libby: Ärade jurymedlemmar, har ni kommit överens om en dom?
   Jurymedlem #1 (stickad tröja med en vit skjorta under, bruna manchesterbyxor): Ja det har vi, ers nåd.
   Mrs. Libby: Läs upp den för mig.
   Jurymedlem #1: Vi finner den tilltalade skyldig, ers nåd.
   Mrs. Libby: Då så. Då dömer jag er, herr Mastertejp, till kultstatus. Du kommer att ges ut men jag ska personligen se till att alltför få människor kommer att få reda på din existens. Man kan ju fråga sig vad du tänkte när du lät folk bland annat spela in versioner av ”On Her Majestys Secret Service”, ”Escape From New York” och Skatalites ”Ali Pang” på dig. Så kan vi bara inte ha det. Vi måste tänka på ungdomarna. Om du skulle hamna på topp tio skulle ju halva världen dyrka suspekta saker som Houdini och boxaren Jack Johnson. Så: kultstatus. Må gud förbarma sig över din själ.

Scen fjorton. Sen kväll. Rosie’s Diner. Galonbeklädda soffor. Zinkbeklädd bardisk. Panoramafönster.
   I sitt vanliga bås längst bak i lokalen sitter Detective Adam Parker och Lieutenant Mike Flint. De dricker svart kaffe ur låga porslinsmuggar och röker cigaretter ur ena mungipan.
   Parker: Ännu en gång segrade rättvisan.
   Flint: Gjorde den det, Parker? Gjorde den?
    (Flint vänder på huvudet och tittar bekymrat ut genom ett panoramafönster. Parker rör förstrött om i sitt kaffe. Fade out. Eftertexter.)

Recension som publicerades i en nättidning jag glömt namnet på. Dessutom har jag glömt när den publicerades, men förmodligen någon gång år 2000.