Foto: Hasse Lindén
Holiday Inn, Chicago, natt. I The Armada Room – baren – härskar själlös interiör och råder ett Disco Swing Party. Väggar reser sig bruna och fönsterlösa upp mot ett förmodligen asbestfyllt tak. Dova mattor täcker varenda millimeter av golvytan; ovanpå dem ett mischmasch av tunga skinnfåtöljer och små runda bord. Flaskorna bakom bartendern – speglade i glas och mörkt trä – är oändligt många… men dammiga. Längst bort från entrén, i ett hörn, klinkar fem män fram Tony Renis bossa nova-hit »Quando, Quando, Quando« (La Voce del Padrone, 1962). Deras utseende och uttryck accentuerar inredningen runt omkring dem; kläderna de bär är otäckt vinröda och rosa, tonerna de spelar är oengagerade.
»Tack, ni är underbara«, ler sångaren och elpianisten falskt när »Quando, Quando, Quando« klingat ut. »Jag är Murph, här är The Magic Tones.«
Ingen av de få församlade i The Armada Room applåderar, ens registrerar, hans uttalande.
Ovanstående är förstås en scen i »Blues Brothers«; John Landis mästerliga och år 1980 färdigställda film. Förutom att den är väldigt rolig lyckas den fånga baksidan med att vara professionell musiker; det ena kan leda till det andra och plötsligt står du en dag där och hafsar dig igenom låtar du lärt dig hata framför en publik som sover. Du har reducerats till ett bakgrundssorl, till blott en underhållare, till en imitatör. De drömmar du närde i din ungdom – »jag ska sätta världen i brand med min gitarr!«, »min röst ska smälta hjärtan!«, »jag ska förklara mitt liv i en melodi!« – ruttnar framför dina ögon. Synd och skam.
Halvkakssundet, Stockholm, kväll. Ombord på S/S Blidösund – den enda stenkolseldade ångbåten som reguljärt trafikerar Stockholms skärgård – härskar själfull interiör och råder en Frank Sinatrakryssning. Ljust, smäckert trä letar sig fram längs med skrovets vitmålade stål; ramar in de många fönstren, erbjuder sittplats. Var du än vilar ögonen ser du tecken på stolthet; dels är skyltar som redogör för fartygets hundraåriga historia uppsatta där plats finnes, dels glänser varenda liten mässingsdetalj. Flaskorna bakom bartendern – speglade i Östersjöns bräckta vatten – hinner inte vila många sekunder mellan beställningarna. I aktern, framför en fond av lummiga öar och neråtgående sol, smeker tio män fram Dean Kay/Kelly Gordon-kompositionen »That’s Life« (1966). Deras utseende och uttryck accentuerar inredningen runt omkring dem; kläderna de bär är lediga men snygga, tonerna de spelar är engagerade.
»Tack, ni är underbara«, ler sångaren genuint när »That’s Life« klingat ut.
Alla de 50-60 själarna intill scenen applåderar hans uttalande, känner sig inkluderade. Alla utom jag, som nyss fick en dansande kvinnas höga klack intryckt i fotryggen och som därför är upptagen med att försäkra nämnda kvinna att allt är lugnt, det gjorde inte ont.
Ovanstående scen utspelade sig den 16 juni i år. Förutom att den skulle kunna fungera i en reklamfilm för S/S Blidösund fångar den ett gäng professionella musiker från deras bästa sidor; till skillnad från världens samtliga Murph and The Magic Tones spelade Sinatrakryssnings-gänget älskade låtar för en receptiv publik. Allt som är musik – liv, glöd, hjärta, hjärna, egensinnighet, underhållning – var vad de bjöd på. De höll drömmarna levande, realiserade dem. Lysande.
Gamla Stan, Stockholm, eftermiddag. På Kaffegillet – en restaurang vars källare härrör från 1300-talet – härskar det strukturerade samtalet. På den ena sidan av ett träbord sitter göteborgssonen och barytonen Patrik Stenberg, sångaren från Frank Sinatrakryssningen. På den andra sitter jag.
– Jag är född konstig på något sätt, börjar Patrik. Jag har aldrig lyssnat på musiken som gällt för min generation; Sweet och Kiss och sådana grejer. När jag gick på mellanstadiet hade jag en klasskompis som lyssnade på Dean Martin och jag köpte min första LP av honom; en begagnad Dean Martin-LP. Jag tror jag gav en femma. Och steget mellan Frank Sinatra och Dean Martin är ju jävligt kort, de har ju gjort mycket ihop.
– Jag minns också en gång när jag var 10-11 år så hörde jag en underbar duett på radio, jag tyckte den var så bra att jag gick iväg och hämtade penna och papper för att skriva ner vad den hette. Det var »Something Stupid« med Frank Sinatra och hans dotter, Nancy. Så jag kände mig besläktad med Sinatra innan jag visste vem han var. Sedan dess har jag lyssnat på honom jämt och ständigt.
– Sinatra är helt fantastisk på att berätta texter och när han sjöng som bäst – i mitten av sextiotalet, då han var runt femtio – är han oöverträffad i populärmusikbranschen.
När Patrik var »26-27 någonting« flyttade han – från Guldheden, via München – till Stockholm. I slutet av nittiotalet började han och arrangören/kapellmästaren Andreas Kjäll så konkretisera en idé de länge haft; en helkväll vars beståndsdelar räknade Frank Sinatra-material och ett storband. Den anrika nöjeslokalen Mosebacke Etablissement nappade direkt; Bo Stenhammar, dess legendariske ägare, älskade Sinatra. 2004 ringde sedan Philip Ronne – trafikplanerings- och programansvarig på Blidösundsbolaget – och bokade Patrik till S/S Blidösund.
– Jag gissar att han hade hört att det var bra på Mosebacke och det ena gav det andra. Det var inte svårare än så.
Hade du samma band i ryggen, då som nu?
– Det har aldrig varit exakt samma gubbar. Alla de som är med i bandet är jävligt duktiga, tighta, skickliga musiker och de spelar i tusen olika band. Någon sitter i någon teaterorkester, någon turnerar med någon artist och så där. När vi får någon spelning med det här bandet ringer Andreas runt och kollar vilka som kan ställa upp. Sju-åtta av de nio brukar vara samma, men många gånger har det hänt att jag presenterats för någon jag aldrig sett förr. Men då är de fanimej så duktiga att de får en notpärm och så sitter de i logen medan båten lägger ut och går igenom låtarna och sedan går de upp på scenen och spelar klockrent. Vilket ju är en otrolig lyx. Allt jag behöver göra är att tänka på uttrycket.
Ditt uttryck, ja. Det var en av de många grejerna jag gillade med Frank Sinatrakryssningen – att du gjorde materialet till ditt eget.
– Vad skönt att du säger det. Vissa arrangörer har bett mig »Kan du inte ta på dig en smoking och ha en whiskey och en cigarett i handen och vara Sinatra?« Aldrig, alltså. Det är det sista jag skulle kunna tänka mig. När jag sjunger exempelvis »My Way« tänker jag på grejer som jag varit med om och jag känner de känslorna som alla haft. Det upplever jag är en tillgång hos mig, att jag har ganska lätt att koppla på och även koppla ur… det får inte bli för mycket heller.
Väljer du låtar helt efter eget huvud, eller tar du någon hänsyn till publiken?
– Det finns inte en låt i vår repertoar som jag inte tycker är skitbra. Jag kan inte gå in på en företagsfest och sjunga »Mustang Sally« eller något, jag har det inte i mig.
Undrar hur vanlig den här inställningen är bland folk som får betalt för att sjunga andras låtar?
– Den kanske inte är så jävla vanlig? Jag menar, det var ju någon som satt där framme på den senaste Sinatrakryssningen och sa »kan ni inte göra ’Strangers in the Night’?«. Och den är väl egentligen given, men jag tycker inte någon annan än Sinatra kan göra den.
Har du varit med om någon mardrömsspelning?
– Det är länge sedan nu, men det var en vinter; jag hakade på ett projekt som något stort bolag drog ihop: jag och ett dansband skulle framföra något slags hyllningsshow. Då fick jag uppleva vad det innebär att sjunga för en publik som bara är på plats för att supa. I Boden, en torsdagskväll, sjöng jag »My Way« så som jag gör och efteråt fick jag inte några applåder utan allt jag hörde var bara »mummel, mummel, kling, sorl«. Men det var en jävla bra erfarenhet.
Ovanstående intervju ägde rum den 23 juni i år. Efter vi pratat klart strosade Patrik och jag ner till S/S Blidösund så att Fotograf-Johan skulle kunna ta några bilder. Medan Patrik poserade i fören – och sjöng Gustaf Nordqvist/Jonatan Reuters »Till havs« (1922) för full hals – gick mina tankar till Murph and The Magic Tones. Alla som sett »Blues Brothers« vet att deras saga slutar lyckligt; efter mycket om och men får de äntligen åter lira sina kära rhythm’n’blues-klassiker bakom »Joliet« Jake Blues och Elwood Blues. Efter mycket om och men får de äntligen göra det de vill, på deras sätt.
Patrik Stenberg vet exakt hur det känns. The record shows he took his blows, and did it his way.
Original till artikel ursprungligen publicerad i Rocky, 2011.